Hon var äntligen redo att berätta sina känslor för honom.
Men när hon försökte fastnade orden i halsen.
På samma gång såg han plötsligt på henne med oro i blicken, och han öppnade munnen för att säga något.
”Caitlin, det är något jag måste berätta för dig—” började han.
Men han fick inte avsluta meningen.
Plötsligt hördes en dörr öppna, och Caitlin kunde känna att de inte längre var ensamma.
De vände sig båda om för att se vem det var.
Det var en person. En vampyr. En vacker, fantastisk varelse, längre, smalare och bättre byggd än Caitlin. Med långt, svallande rätt hår och lysande gröna ögon.
När Caitlin insåg vem det var sjönk hennes hjärta.
Nej. Det kunde inte vara.
Det var hon. Sera. Calebs exfru.
Caitlin hade bara kort träffat henne en gång förut, vid klostren. Men hon hade inte glömt henne.
Sera gick mot dem med samma elegans som en varelse som gått på jorden i flera tusen år. Självsäkert. Utan att sakta ner, och utan att ta blicken från Caitlin, gick hon och ställde sig bredvid Caleb.
Hon sträckte upp en vacker, blek hand och la den långsamt runt Calebs axel. Hon såg ner på Caitlin med totalt förakt.
”Caleb?” sa hon mjukt, med ett ondskefullt leende på hennes läppar. ”Berättade du inte om oss?”
Och med de få orden kändes det som att Caitlin fått en kniv genom hjärtat.
FEM
Samantha såg med fasa på när kitteln tippade mot Sams ansikte. Hon kämpade för allt hon var värd, men hon kunde inte bryta sig loss från hennes tillfångatagare. Hon var hjälplös. Hon var tvungen att helt enkelt stå där och se på när personen hon kommit att älska förgördes.
När vätskan sköljde över honom förberedde sig Samantha på att höra de fasansfulla skriken som oftast hördes när någon östes med Ioricsyra.
Men när Sam försvann helt i vattenfallet av syra hördes det konstigt nog inte ett enda ljud.
Hade det dödat honom så snabbt att han inte ens haft möjlighet att skrika? När vätskan helt runnit över honom syntes Sam igen.
Och Samantha var chockad. Precis som alla andra vampyrer i rummet.
Han var helt okej. Han blinkade och såg sig omkring, uppenbarligen utan någon som helst smärta. Han såg till och med lite trotsig ut.
Det var otroligt. Samantha hade aldrig sett något liknande—aldrig sett någon, varken vampyr eller människa, som var immun mot syran. Ingen, förutom en person. Nu mindes hon. Caitlin. Hans syster. Hon hade också varit immun. Vad kunde det betyda? Var det för att de var genetiskt bundna till varandra? Hon tänkte tillbaka till hans klocka, och graveringen på den. Rosen och Törnen. Kunde dynastin vara delad mellan dem? Kunde det vara så att hon inte var Den Utvalda?
Kunde det vara så att han var det?
Caitlin var några år äldre än Sam och kanske hade hon visat tecken på mognad tidigare än han gjort. Kanske, om de hade väntat några år, hade Sam också visat tecken på att förvandlas till ett halvblod.
Oavsett anledning så var han immun. Vilket gjorde honom väldigt, väldigt mäktig. Och en stor fara för hennes klan.
Samantha såg sig omkring, och bland de hundratals vampyrerna hördes inte ett ljud. Alla bara stirrade, i chock.
Sam såg förbannad ut. Han drog kedjorna och sträckte sig upp för att torka vätskan från ansiktet. Han ryckte i kedjorna men kunde inte komma loss.
”Kan någon släppa loss mig från den här skiten?” skrek han.
Och sen hände det.
Plötsligt hördes ett ljudligt brak från dörren.
Samantha snurrade runt och såg de stora dubbeldörrarna falla ner.
Hon kunde inte tro det. Där stod Kyle, med halva ansiktet vanställt och Sergei vid sin sida, och hundratals legosoldatvampyrer bakom honom.
Och det var inte nog. Kyle hade det. Han höll det högt. Svärdet.
Kyle gav ut ett fasansfullt skrik och tog fart med huvudet före rakt in mot rummet. Hans anhängare följde efter skrikande. Och hela rummet bröt ut i kaos.
Det var vampyr mot vampyr och Kyle och hans armé attackerade alla de kunde se. Men Blacktideklanen hade varit i krig i flera tusen år och skulle inte ge upp så lätt. Rexius vampyrer slog tillbaka med samma beslutsamhet.
Det var ett slagfält, hand mot hand, vampyr mot vampyr. Ingen gav vika, inte en centimeter.
Men Kyle tog sig igenom på ett otroligt sätt. Han höll Svärdet högt, med båda händerna, och svingade det åt alla håll. Vart han än gick föll vampyrer. Armar, ben, huvuden…Kyle var en enmansarmé. Han högg en väg genom klungan av vampyrer, och mördade varenda en.
Samantha var chockad. Under hennes tusen år hade hon aldrig sett en vampyr bli mördad, alltså, helt och hållet dödad. Hon hade aldrig tänkt på en vampyr som bräcklig. Det här Svärdet var skräckinjagande. Och väldigt, väldigt dödligt.
Samantha väntade inte längre. När en vampyr tog fart mot henne, skrikande med hans vassa, blodiga tänder riktade rakt mot hennes ansikte, duckade hon snabbt och lät honom flyga över henne. Sen sprintade hon iväg.
Hon sprang igenom rummet, rakt mot Sam.
Precis i tid. En ondsint vampyr hade samma tanke och störtade mot den kedjade, vettskrämde pojken. Han hoppade rakt mot Sam med tänderna riktade mot hans hals. Han var som ett lamm fastkedjat i ett rum fullt av lejon.
Samantha nådde fram precis i tid. Hon hoppade så att hon kolliderade med honom i luften och slog honom mot golvet. Innan han kunde ta sig upp gav hon honom en knytnäve som slog honom medvetslös.
Hon tog sig upp på fötter och slet i Sams kedjor. När hon lyckades få loss honom såg han sig omkring och kunde inte tro hans ögon, som om det han såg var någon sorts mardröm som kommit till liv.
”Samantha,” sa han, ”vad fan är det som händer—”
”Inte nu,” sa Samantha, medan hon drog av honom kedjorna, tog tag i hans arm och ledde honom genom kaoset. Hon var på väg mot utgången.
När de sprang kom en annan vampyr mot dem med tänderna framme.
Samantha knuffade Sam mot marken, och duckade så att vampyren flög rakt över deras huvuden.
Hon kom snabbt upp på fötter igen, drog upp Sam och så sprang de genom rummet. De lyckades ducka och slingra sig, medan hon ledde dem igenom allt. Hon visste att om de bara kunde nå fram till dörren skulle det finnas en korridor som ledde till en trappa som tog dem ned till gatan. När de väl var ute kunde hon ta dem långt, långt därifrån.
I allt kaos märkte ingen att de sprang. Hon var nästan framme vid dörren, bara någon meter ifrån.
Och då, just när hon var på väg att klara sig ut, kom ett tryck mot ryggen och hon kände att hon föll ner mot golvet. Hon hade blivit påhoppad bakifrån.
Hon vände sig om för att se vem det var. Sergei. Den avskyvärda lilla ryssen, tillika Kyles sidekick. Den som stulit Svärdet från hennes hand.
Han flinade mot henne, ett grymt, ondskefullt flin, och hon hatade honom mer än hon någonsin gjort förut.
Sam visade inga tecken på rädsla. Fortfarande i bojor hoppade han upp på Sergeis rygg och svepte kedjorna runt Sergeis hals. Killen var stark. Han lyckades pressa hårt nog för att få Sergei att släppa taget om Samantha, som kunde rulla loss under honom.
Men Sam var ingen