Förrådd . Морган Райс. Читать онлайн. Newlib. NEWLIB.NET

Автор: Морган Райс
Издательство: Lukeman Literary Management Ltd
Серия: Vampyrjournalerna
Жанр произведения: Героическая фантастика
Год издания: 0
isbn: 9781632912497
Скачать книгу
för att rensa tankarna.

      Hon dök lågt, och flög bara någon meter över vattenytan så att hon nästan kunde röra vid den. Det kändes skönt att vara så nära vattnet. Någon del av henne ville fortsätta dyka så att hon dränktes av det. Men en annan del av henne, den nya vampyrdelen, visste att det skulle vara meningslöst. En vampyr kunde inte dö. Inte ens genom drunkning.

      Fiskar skuttade upp ur vattnet runtom henne där hon flög. De måste ha känt av hennes närhet. Var det vampyrblod de kände av?

      Caitlin steg högre och högre upp i luften, och ju högre hon kom desto mer började hennes huvud klarna igen. Hon tänkte på allt som hade hänt. Detaljerna kändes redan oklara. Var det möjligt att hon överreagerat? Nu när hon tänkte efter, vad hade Caleb egentligen gjort? Ja, Sera var där, och å ena sidan var hennes närvaro oförsvarbar. Men ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg Caitlin att hon inte riktigt visste varför hon var där, eller hur hon kommit dit? Hon visste inte med säkerhet att Caleb bjudit in henne. Hon visste inte med säkerhet att de var tillsammans igen. Var det alls möjligt att det fanns någon annan förklaring?

      Kanske hade hon reagerat för snabbt. Hon gjorde alltid det, hon kunde aldrig behärska sig själv.

      När Caitlin flög ännu högre gjorde hon en vid sväng och tog fart mot ön igen. Hon kände sig dragen dit, och en del av henne undrade om hon skulle återvända. Egentligen, var skulle hon annars ta sig?

      Hon kände ett nyfunnet syfte. Kanske skulle hon i alla fall ge honom en chans att förklara. Han hade räddat henne så många gånger. Han hade vakat över henne alla de där dagarna, och han hade tagit hand om henne tills hon var okej igen. Kanske älskade han henne fortfarande. Kanske…

      Caitlin var inte så säker längre. Men ju mer hon flög, desto mer insåg hon att hon i alla fall var skyldig honom en chans, en chans att förklara sig.

      Ja, det skulle hon ge honom. Sen skulle hon bestämma sig.

*

      Caleb var rasande. Än en gång hade Sera kommit in i hans liv och förstört var hon än gått. Han kunde inte minnas, under de tusentals år, hur många gånger han bett henne att lämna honom ifred, hur många gånger han berättat för henne att han inte hade några känslor för henne, att han inte ville ha något med henne att göra. Men så ofta, i precis fel tillfällen, lyckades hon dyka upp ändå. Det var som att hon visste, som att hon kände på sig när han träffat någon ny, när han träffat någon han verkligen brydde sig om. Och hon dök alltid upp i helt fel tillfälle. Han hade aldrig träffat någon som var så dominant och kontrollerande. Och hon hade plågat honom i flera tusen år.

      Den här gången kunde han inte acceptera det. Han skulle inte tillåta det. Hon hade förstört hans relationer för många gånger, och det här var en gång för mycket. Han brydde sig mer om Caitlin än någon annan han någonsin varit med—både vampyr och människa. Och som en nattfjäril runt elden måste Sera ha känt av det. Det måste ha varit vad som fått henne att komma fram, vad som drivit henne att söka upp honom.

      Hon hade en anledning—det hade hon alltid. Det var problemet med henne: man kunde aldrig riktigt skylla helt och hållet på henne, för hon kom alltid med något brådskande meddelande som alltid hade någon sorts legitimitet. Den här gången, så klart, var det för att deras klan var på väg att attackeras. Hon sa att Kyle var tillbaka i New York City med Svärdet och att det bara var dagar tills att det skulle vara ett fullskaligt vampyrkrig. Hon kom med ett meddelande från hans klan: de ville ha honom tillbaka. De var villiga att förlåta hans tidigare brott. De behövde varje soldat de hade nu när det var krig, och Caleb var en av deras bästa.

      Så å ena sidan kunde han inte vara så arg på henne som han hade velat—vilket gjorde situationen ännu mer irriterande. Å andra sidan misstänkte han att hon hade väntat på just ett sådant här tillfälle för att ha som ursäkt att slingra sig tillbaka in i hans liv. Men oavsett vad nyheterna var hade hon ingen rätt att ge Caitlin intrycket att de fortfarande var tillsammans.

      Han stormade tillbaka till henne över slottets terrass, alldeles röd i ansiktet.

      ”Sera!” ropade han. ”Varför var du tvungen att säga det där? Varför var du tvungen att säga det på det sättet? Det finns inget vi! Och du vet mycket väl att det finns inget som jag inte berättat för henne. Du kom hit för att leverera ett meddelande från vår klan. Det är allt. Du gav henne intrycket att jag höll någon sorts hemlighet från henne, att du och jag fortfarande var tillsammans.”

      Hon verkade inte alls brydd av hans ilska. Snarare verkade hon njuta av det. Hon hade lyckats reta upp honom, och det verkade vara precis det hon velat.

      Hon log långsamt, tog ett steg mot honom och la en hand på hans axel.

      ”Men är vi inte det då?” frågade hon förföriskt. ”Innerst inne vet du att vi fortfarande är det. Det är precis därför som det här gör dig upprörd. Hade du inte haft några känslor för mig så hade det inte spelat någon roll för dig.”

      Caleb slog bort hennes hand.

      ”Du vet att det där är nonsens. Vi har inte varit tillsammans på flera hundra år. Och vi kommer aldrig vara tillsammans igen. Jag vet inte hur många gånger jag kan säga det här,” sa Caleb, rasande. ”Du måste hålla dig ute ur mitt liv. Du måste hålla dig borta från mig. Och mest av allt, från Caitlin. Jag varnar dig, håll dig borta från henne.”

      Seras min förbyttes blixtsnabbt till ilska.

      ”Den patetiska lilla flickan,” snäste hon. ”Bara för att hon är en av oss nu betyder det inte att hon har någon som helst ställning över mig. Hon är ingenting jämfört med mig. Jag förstår inte hur du ens kan se på henne på det sättet. Och dessutom sanktionerade aldrig vår klan att du skulle få omvandla henne,” sa Sera med en mörk blick.

      Caleb visste vad det betydde. Det var ett hot. Hon varnade honom, om hans brott mot lagen. Han kunde straffas hårt för det—och hon hotade att berätta för de andra.

      ”Jag bryr mig inte om dina hot,” sa Caleb med mörk ton. ”Du kan berätta vad du vill för vem som helst. Jag kommer möta vad de bestämmer sig för att göra själv.”

      ”Du äcklar mig,” snäste Sera. ”Vi är mitt i ett krig, hela vår klan, hela vår familj är i fara. Och vad gör du? Du gömmer dig här ute, på någon ö, och väntar på att någon patetisk liten flicka ska må bättre. Du borde vara hemma och slåss för ditt folk, som den man du brukade vara—”

      Min klan kastade ut mig,” snäste Caleb tillbaka, ”efter hundratals år av lojal tjänst. Jag är inte skyldig dem någonting. De får precis vad de förtjänar.”

      Caleb andades ut.

      ”Oavsett vad, så bryr jag mig om dem, och eftersom situationen är som den är så kommer jag inte svika dem. Jag sa att jag ska återvända, när det är dags.”

      ”Du sa att du skulle komma tillbaka när hon var bättre. Uppenbarligen är hon bättre nu. Du har inga ursäkter kvar. Du måste komma tillbaka nu!”

      ”Jag kommer vara trogen mitt ord, som jag alltid är. Men jag vill vara tydlig med en sak: jag kommer endast tillbaka för att hjälpa till att rädda vår klan, rädda människorna som riskerar slaktas, och för att ta tillbaka Svärdet. Inbilla dig inte att det är för någon annan anledning. Så fort mitt uppdrag är avklarat kommer jag lämna igen, för alltid den här gången, och det kommer vara sista gången du någonsin ser mig. Inbilla dig inte att vi är tillsammans igen. För det är vi inte.”

      ”Åh, Caleb,” sa hon med ett mörkt litet skratt, ”du kan tro vad du vill, men du vet innerst inne att du och jag alltid har varit tillsammans, och vi kommer alltid vara tillsammans. Ju mer du står emot, desto mer dras du till mig. Jag vet hur mycket du älskar mig. Jag känner det, varenda dag.”

      ”Du inbillar dig,” sa Caleb, ”Du blir bara värre och värre.”

      Sera log bredare. ”Ja,” sa hon, ”intala dig själv det.