Men när hon mindes allt som var på väg att hända insåg hon att en vecka också var en evighet. De hade stulit Svärdet. Och hennes bror, Sam, var kidnappad. En hel vecka hade gått. Varför hade inte Caleb följt efter dem? Varenda minut räknades.
Caleb ställde sig upp, och det gjorde Caitlin också. Hon stod mitt emot honom och såg upp i hans ögon. Hennes hjärta började dunka. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vad var standardprotokollet, rätt sak att göra, nu när båda var vampyrer? Nu när han var den som omvänt henne? Var de tillsammans? Älskade han henne like mycket nu när de var av samma sort? Nu när de skulle vara tillsammans för alltid?
Hon kände sig mer nervös, som om det var mer som stod på spel nu än någonsin förut.
Hon sträckte sig upp och la en lätt hand på hans kind.
Han såg ner i hennes ögon, och hans ögon sken i månljuset.
”Tack,” sa hon, mjukt.
Hon hade velat säga, Jag älskar dig, men det hade inte låtit rätt. Hon hade velat fråga: Kommer du vara med mig för alltid? Älskar du mig fortfarande?
Men trots allt, trots all hennes nyfunna kraft, hade hon inte mod nog att säga det. Hon hade åtminstone kunnat säga, Tack för att du räddade mig, eller, Tack för att du vakade över mig, eller Tack för att du var här. Hon visste hur mycket han gett för att vara här, hur mycket han offrat. Men allt hon lyckades åstadkomma var, Tack.
Han log långsamt, sträckte en hand mot hennes ansikte och drog varsamt håret från hennes ansikte och la det bakom örat. Sen smekte han med baksidan av hans mjuka hand över hennes ansikte, och studerade henne.
Hon undrade vad han tänkte på. Skulle han uttrycka hans eviga kärlek för henne? Skulle han kyssa henne?
Hon kände att han var på väg att göra det, och plötsligt blev hon nervös. Nervös för hur deras nya liv skulle bli. Nervös för vad som skulle hända om det inte fungerade. Så istället för att njuta av ögonblicket var hon tvungen att förstöra det, och öppna sin stora käft när allt hon egentligen ville var att hålla den stängd.
”Vad hände med Svärdet?” frågade hon?
Hans ansiktsuttryck förändrades helt. Det gick från att utstråla kärlek och passion, till oro. Hon såg det hända direkt, som ett mörkt moln som svävade in över en sommarhimmel.
Han vände sig om och tog flera steg mot kanten på stenvallarna, med ryggen mot henne, och såg ut mot floden.
Du är en sån idiot, tänkte hon för sig själv. Varför var du tvungen att säga något? Varför kunde du inte bara låta han kyssa dig?
Hon brydde sig om Svärdet, så mycket var sant, men inte i närheten av hur mycket hon brydde sig om honom. Om dem, som ett par. Men hon hade förstört tillfället.
”Tyvärr så är Svärdet borta,” sa Caleb mjukt, med ryggen mot henne, och såg ut. ”Det stals från oss. Av Samanta, och sen av Kyle. De överraskade oss. Jag hade inte förutsett att de skulle vara där. Det borde jag ha gjort.”
Caitlin gick mot honom, ställde sig vid hans sida och la en hand på hans axel. Hon hoppades att hon kunde ändra stämningen igen.
”Är ditt folk okej?” frågade hon.
Han vände sig och såg mot henne, ännu mer besvärad än förut.
”Nej,” sa han bestämt. ”Min klan är i allvarlig fara. Och varje minut som jag är borta växer sig faran större.”
Caitlin tänkte efter.
”Så varför har du inte gått till dem?” frågade hon.
Men hon visste redan svaret, innan han ens sagt det.
”Jag kunde inte lämna dig,” sa han. ”Jag var tvungen att se att du var okej.”
Var det allt? Tänkte Caitlin. Brydde han sig bara om att se till att hon var okej? Och så fort hon var bättre skulle han bara lämna?
Å ena sidan kände Caitlin kärlek för honom svalla upp inom sig, när hon förstod vad han offrat. Men å andra sidan undrade hon om han bara brydde sig om att hon var okej rent fysiskt? Inte om dem som par?
”Så…” började Caitlin,” nu när du sett att jag är okej…ska du bara gå?”
Det kom ut för hårt. Vad var fel på henne? Varför kunde hon inte vara snällare, mjukare, som han varit? Det var definitivt inte hennes mening. Det kom bara ut helt fel. Egentligen hade hon velat säga, Snälla, lämna mig aldrig.
”Caitlin,” började han mjukt, ”Jag vill att du ska förstå. Min familj, mitt folk, min klan—de är i allvarlig fara. Svärdet är där ute, och det är i fel händer. Jag måste återvända till dem. Jag måste rädda dem. Egentligen borde jag ha lämnat för en vecka sen…och nu när jag ser att du är okej…det är inte så att jag vill lämna dig. Det är att jag måste rädda min familj,” sa han mjukt.
”Jag skulle kunna komma med dig,” svarade Caitlin hoppfullt. ”Jag skulle kunna hjälpa till.”
”Du är inte helt återhämtad än,” sa han. ”Den kraschlandningen var ingen olycka. Det tar vilken vampyr som helst tid att helt och hållet vänja sig vid de nya krafterna. Och i ditt fall, du skadades allvarligt av Svärdet. Det kan ta dagar, eller veckor, att läka. Om du följde med skulle du kunna göra illa dig själv. Slagfältet är ingen plats för dig just nu. De kommer träna dig här. Det är därför jag tog med dig hit.”
Caleb vände sig om och ledde henne över terrassen och såg ner mot innergården.
Långt där nedanför, upplysta av ljuset från facklor, var dussintals vampyrer som slogs, boxades och brottades med varandra.
”På den här lilla ön är en av de bästa klanerna som finns,” sa Caleb. ”De har gått med på att ta in dig. De kommer lära dig. De kommer träna dig. De kommer göra dig starkare. Och sen, när dina krafter har utvecklats helt, och du har läkt, då skulle det vara en ära att slåss bredvid dig. Tills dess kan jag inte låta dig följa med. Kriget jag är på väg mot är väldigt farligt. Till och med för en vampyr.”
Caitlin rynkade på ögonbrynen. Hon hade varit rädd för att han skulle säga något sådant.
”Men tänk om du inte kommer tillbaka?” frågade hon.
”Om jag lever, kommer jag tillbaka till dig. Jag lovar.”
”Men om du inte lever? Frågade Caitlin, nästan för rädd att ens säga orden.
Caleb vände sig om och såg ut mot horisonten, och andades tungt. Han stirrade mot molnen och sa inte ett ord.
Nu var Caitlins chans. Hon ville desperat ändra samtalsämne. Han hade bestämt sig för att lämna, hon kunde se det, och inget skulle stoppa honom. Och det var uppenbart att han inte skulle ta henne med sig. Hon kände en våg av utmattning och hon visste att han hade rätt: hon var inte redo för att slåss. Hon behövde läka.
Hon ville inte slösa mer tid på att försöka stoppa honom. Och hon ville inte prata mer om vampyrer, krig eller svärd. Hon ville använda den värdefulla tid de hade kvar att prata om dem. Caitlin och Caleb. Dem som ett par. Deras framtid. Deras kärlek för varandra. Deras hängivenhet till varandra. Var stod de egentligen?
Än viktigare, hon insåg att ända sedan hon träffade honom för första gången, hade hon tagit honom för givet. Hon hade aldrig stannat upp och tittat in i hans ögon för att säga hur starkt hon egentligen kände för honom. Hon var kvinna nu, och det var dags att hon betedde sig moget, som en kvinna. För att berätta för honom hur hon egentligen kände för honom. Han behövde veta. Kanske kände han det på sig, hur mycket hon älskade honom, men hon hade aldrig faktiskt sagt det. Caleb, jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan första gången