Samantha böjde huvudet igen.
”Så. Berätta exakt vad som hände med Svärdet. Var är det någonstans?”
”Mästare,” började hon långsamt, ”Jag spårade flickan. Caitlin. Och Caleb. Jag hittade dem båda två. Och jag hittade Svärdet. Jag lyckades till och med få Caitlin att släppa det. Det låg på golvet, bara någon meter ifrån mig. Inom bara några sekunder skulle det säkerligen ha varit i min hand så jag kunde ta det tillbaka till dig.”
Samantha svalde.
Jag hade inte kunnat förutse vad som hände sen. Jag överraskades, attackerades av Kyle–”
Ett högt mumlande bröt ut bland vampyrerna.
”Innan jag kunde ta Svärdet,” fortsatte hon, ”hade Kyle redan tagit det. Han flydde från kyrkan, och det fanns inget jag kunde göra. Jag försökte hitta honom, men han var redan borta. Han har nu Svärdet.”
Ett ännu högre sorl spred sig genom rummet. Oron i rummet var uppenbar.
”TYSTNAD!” skrek en röst.
Långsamt tystnade sorlet.
”Så,” började Rexius, ”efter allt det lät du Kyle ta Svärdet. Du praktiskt taget gav det till honom.
Samantha visste bättre, men hon kunde inte behärska sig. Hon var tvungen att försvara sig. ”Mästare, det fanns inget jag kunde göra—”
Rex avbröt henne bara genom att skaka på huvudet. Hon bävade för den gesten. Det betydde att något dåligt skulle hända härnäst.
”Tack vare dig måste jag nu förbereda mig för två krig. Detta patetiska krig med människorna, och nu ett krig med Kyle.”
En tung tystnad la sig som en filt över rummet, och Samantha kände sitt straff komma närmre. Hon var redo att ta det. Hon höll hårt i bilden av Sam i hennes tankar, och det faktum att de inte kunde döda henne helt. De skulle aldrig göra det. Det skulle bli ett liv efter det här, något sorts liv, och Sam skulle vara där.
”Jag har ett väldigt särskilt straff sparat för dig,” sa Rexius långsamt medan han bröt ut i ett flin.
Samantha hörde dubbeldörrarna öppna bakom henne, och hon vände sig om för att se.
Hennes hjärta sjönk.
Där, med kedjor vid fötter och händer, och två vampyrer som släpade in honom, var Sam.
De hade hittat honom.
Han hade fått munkavle, och hur mycket han än vred sig och försökte skrika så kunde han inte. Hans ögon var stora av chock och rädsla. De släpade honom till sidan av rummet, med skramlande kedjor, och höll honom stadigt för att tvinga honom att se.
”Det verkar som att du inte bara förlorat Svärdet, utan även fattat tycke för en människa, trots varenda regel vår ras har,” sa Rexius. ”Ditt straff, Samantha, kommer bli att se det som du håller mest kärt lida. Jag känner att det som du håller mest kärt inte är du själv. Det är den här pojken. Denna patetiska, lilla människopojke. Nåja,” sa han, lutandes närmre, med ett leende.”Då är det så du ska bli straffad. Vi ska låta den här pojken känna på fruktansvärd smärta.”
Samanthas hjärta dunkade i bröstet. Det här var något hon inte hade förutsett, och något hon inte kunde låta ske. Inte till något pris.
Hon tog sats och hoppade mot vampyrerna som höll i Sam. Hon lyckades nå en och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög baklänges.
Men innan hon kunde attackera den andra var flera vampyrer på henne och höll fast henne. Hon kämpade med all sin kraft, men de var för många, och hon kunde inte matcha deras styrka på en och samma gång.
Hon såg hjälplöst på när flera vampyrer släpade Sam mot mitten av rummet. De ställde honom på platsen—samma plats som de som ska gå igenom behandling med Ioricsyran placeras på. På en vampyr var det obeskrivligt smärtsamt. Det gav ärr för livet.
Men för en människa skulle smärtan vara omätbar och straffet betydde en säker död. De förde honom mot hans avrättning. Och de tvingade henne att se på.
Rexius log ännu bredare då Sam kedjades fast vid platsen. När Rexius nickade slet en av skötarna tejpen från hans mun.
Sam såg genast mot Samantha med skräck i ögonen.
”Samantha!” ropade han. ”Snälla! Rädda mig!”
Samantha visste inte vad hon skulle göra och hon började gråta. Det fanns ingenting, absolut ingenting som hon kunde göra.
Sex vampyrer rullade fram en stor järnkittel fastspänd vid toppen av en stege, med något bubblande och fräsande inuti. De placerade den rakt ovanför Sams huvud.
Sam såg upp mot den.
Och det sista han såg var den bubblande och fräsande vätskan lämna kitteln och falla rakt mot hans ansikte.
FYRA
Caitlin sprang. Blomsterängen sträckte sig ända upp till hennes midja och när hon sprang skar hon en gång rakt igenom den. Den blodröda solen satt som en jättelik boll vid horisonten.
Med ryggen mot solen, på horisonten, stod hennes far. Eller i alla fall, hans siluett. Hans ansiktsdrag var oigenkännliga, men hon visste att det var han.
När Caitlin sprang och sprang, desperat för att äntligen se honom, för att krama om honom, sjönk solen hastigt, alldeles för hastigt. Allt hände för snabbt, och inom några sekunder hade solen försvunnit helt och hållet.
Hon insåg att hon sprang genom ängen i mitten av natten. Hennes far var fortfarande där, väntande. Hon kände som att han ville att hon skulle springa snabbare, att han ville krama om henne. Men hennes ben ville inte springa snabbare, och hur mycket hon än försökte verkade han bara försvinna längre bort.
Plötsligt steg månen över horisonten—en stor, blodröd måne som täckte hela himlen. Caitlin kunde se alla detaljer på den, kullarna och kratrarna. Den var kristallklar. Hennes far stod, med sin siluett mot den, och när hon försökte springa ännu snabbare verkade det som att hon sprang mot månen.
Men det gick inte. Plötsligt rörde sig hennes ben inte alls. Hon tittade ner och såg att blommorna hade lindat sig runt hennes anklar och ben, och de förvandlades till slingerväxter. De var så tjocka och starka att hon snart inte kunde röra sig alls.
Hon kunde se en stor orm komma över ängen och mot henne. Hon försökte kämpa sig loss men hon var hjälplös. Det enda hon kunde göra var att se på då den närmade sig. När den var nära nog hoppade den upp i luften mot hennes hals. Hon vände sig och skrek och kände de långa huggtänderna borra sig in i halsen. Smärtan var fruktansvärd.
Caitlin vaknade med ett ryck. Hon satt rakt upp i sängen och andades hårt. Hon rörde vid halsen och kände de två hårdnande ärren. För en sekund trodde hon att hennes dröm var verklighet och såg sig om efter ormen. Det fanns ingen orm.
Hon gned sig om halsen. Såren gjorde fortfarande ont, men inte lika ont som det hade gjort i drömmen. Hon andades djupt.
Caitlin var genomdränkt i kallt svett och hennes hjärta dunkade fortfarande. Hon torkade av ansiktet och tinningarna och kunde känna hennes kalla, blöta hår klibba sig fast. Hur länge sen var det hon badade? Tvättade håret? Hon kunde inte minnas. Hur länge hade hon legat här? Och var var hon egentligen?
Caitlin såg sig omkring i rummet. Det var samma plats som hon mindes från förut—var det från en dröm eller hade hon vaknat här någon gång tidigare? Rummet var helt och hållet gjort av sten och hade ett högt,