Kyle stod på huven, log, lyfte upp mannen och höll honom över sitt huvud.
Mannen kved och grät med huvudet täckt av blod från det krossade glaset.
Kyle tog sats och med ett stort leende kastade mannen som ett pappersflygplan genom luften. Mannen flög flera meter och landade på någon annan bil. Död, hoppades Kyle.
Kyle gick tillbaka till vad han skulle göra. Han hoppade av bilen och travade mot de enorma stridsvagnarna som blockerade bron. Bakom honom kunde han känna sina hundratals soldater följa efter honom.
När Kyle närmade sig stelnade soldaterna till. Flera höjde sin maskingevär mot honom.
Det var en gräns mot ett område av inga bilar eller personer flera meter från stridsvagnarna som ingen verkade vilja korsa.
Men Kyle passerade glatt gränsen och gick in i det öppna området, rakt upp mot stridsvagnen.
”Stanna!” skrek en soldat genom en megafon. ”Kom INTE längre! Vi KOMMER skjuta!”
Kyle log bredare när han fortsatte gå upp mot stridsvagnen.
”Jag sa STANNA!” skrek soldaten igen. ”Det här är SISTA varningen! Det finns ett utegångsförbud i kraft. Vi har order om att skjuta mot vem som helst på natten.”
Kyle log ännu bredare.
”Jag äger natten,” svarade han.
Kyle fortsatte mot dem, och plötsligt började de skjuta. Dussintals på dussintals soldater fyrade av sina maskingevär mot Kyle och hans mannar.
Kyle kände smärtan av kulor träffa och studsa av honom. En efter en studsade de alla av hans bröst och armar och huvud och ben. Det kändes som regndroppar, fast starkare. Han log åt tanken på dessa patetiska människovapen.
Kyle såg de vettskrämda uttrycken på soldaternas ansikten när de började inse att han var obrydd. De kunde uppenbarligen inte förstå hur han fortfarande kunde gå. Eller hur hans följare kunde det heller.
Men de hade inte tid att reagera. Kyle gick upp till den närmsta stridsvagnen, gick under den, placerade båda händerna under larvfötterna och med övermänsklig kraft lyfte den långt över huvudet. Han gick några meter med stridsvagnen över huvudet och kom till räcket på bron. Flera soldater tappade balansen och ramlade av stridsvagnen medan han gick. Men dussintals andra klamrade sig fast i metallen och försökte hålla sig kvar till varje pris.
Stort misstag.
Kyle tog tre springande steg, höll stridsvagnen tillbaka och slungade den för allt han var värd.
Stridsvagnen flög flera meter genom luften och över räcket.
Den flög över Brooklyn Bridge och rasade ner mot floden. Stridsvagnen tumlade omkring och soldater skrek då de föll av. Till sist slog den emot vattnet med ett massivt plask.
Plötsligt kom trafikstockningen till liv. Utan att tveka tryckte de nervösa New York-borna på gasen och körde genom den nu öppna filen upp på bron. Inom sekunder rusade hundratals bilar ut från Manhattan. Kyle tittade på deras ansikten när de åkte och kunde se att många redan var infekterade med pesten.
Kyle log brett. Det här skulle bli en underbar natt.
TRE
Samantha såg de massiva dubbeldörrarna öppna framför henne, knarrande då de rörde sig, och kände en grop i magen. Hon gick in i hennes ledares kammare följd av flera vampyrvakter. De höll henne inte tillbaka—det vågade de inte—men de följde henne tätt, och budskapet var klart och tydligt. Hon var fortfarande en av dem, men hon var under husarrest, i alla fall tills dess att hon haft det här mötet med Rexius. Han kallade henne som en soldat, men också som en fånge.
Dörrarna stängde med en ett brak bakom henne, och hon såg att den enorma kammaren var full. Hon hade inte sett en uppslutning som den här på flera år. Det var flera hundra vampyrer. Uppenbarligen ville de alla se på, och för att höra nyheten, vad som hade hänt med Svärdet. Hur hon låtit det försvinna.
Mest av allt ville de troligen se henne straffas. De visste att Rexius inte var en förlåtande ledare, och att till och med det minsta misstag krävde bestraffning. En överträdelse på den här skalan skulle kräva ett extra hårt straff.
Samantha visste det. Hon försökte inte fly hennes öde. Hon hade tagit ett uppdrag, och hon hade misslyckats. Hon hade funnit Svärdet, ja, men hon hade också förlorat det. Hon hade låtit Kyle och Sergei stjäla det från under hennes näsa.
Allt skulle ha varit så perfekt. Hon mindes tydligt Svärdet där det låg på golvet i King's Chapel, bara centimeter ifrån henne, i mittgången. Hon var sekunder från att ta det, från att fullfölja hennes uppdrag, från att bli hjälten i hennes klan.
Och sen var Kyle, och hans hemska sidekick, Sergei, tvungna att komma in, slå ut henne och stjäla det från hennes hand. Det var orättvist. Hur hade hon kunnat förvänta sig det?
Och nu, vad var hon? Skurken. Den som lät Svärdet glida iväg. Den som misslyckats med uppdraget. Oh ja, hon skulle få ett helvete att betala. Det var hon säker på.
Allt hon ville nu var att Sam var oskadd. Han hade blivit utslagen, medvetslös, och hon hade burit honom därifrån, tagit med honom ända hit. Hon hade velat ha honom nära. Hon var inte redo att släppa taget om honom, och hon visste inte var annars hon skulle ta honom. Hon hade smitit in och förvarat honom säkert, under jorden, i en tom kammare i deras klan. Ingen hade sett henne, i alla fall inte vad hon visste. Han skulle vara säker där inne, borta från alla dessa vampyrers nyfikna ögon. Hon skulle inställa sig hos Rexius, ta sitt straff, och efteråt skulle hon vänta till soluppgången, när alla sov, och hon skulle rymma tillsammans med Sam.
Hon kunde så klart inte bara rymma. Först skulle hon vara tvungen att rapportera tillbaka, för att ta sitt straff, annars skulle klanen jaga henne och hon skulle vara på flykt för resten av sitt liv. Så fort hon fått sitt straff skulle ingen följa efter henne. Då kunde hon ta Sam, och de kunde fly långt bort härifrån, och slå sig ner någon annanstans. Bara dem två.
Hon hade inte förväntat sig att han, Sam, skulle få henne att känna som hon gjorde. När hon nu tänkte på prioriteringar tänkte hon på honom först. Hon ville vara med honom. Hon behövde vara med honom. Hur galet det än lät, till och med för henne själv, kunde hon faktiskt inte längre se ett liv utan honom. Hon var förbannad på sig själv. Hon förstod inte hur hon hade låtit det gå så långt. En förälskelse med en tonårskille. Och dessutom, en människa. Hon hatade sig själv för det. Men det var så det var. Det var ingen idé att försöka ändra på hur hon kände.
Tanken på det gav henne styrka när hon långsamt närmade sig Rexius tron och förberedde sig för sin dom. Hon skulle få känna på obeskrivlig smärta, det visste hon, men tanken på Sam skulle hålla henne stark genom det. Hon skulle ha något att återvända till. Och Sam skulle vara skyddad, skonad från allt det här. Det gjorde allt uthärdligt.
Men skulle han älska henne efter att hon fått sitt straff? Om hon kände Rexius rätt skulle han spara Ioricsyran för henne, och ärra hennes ansikte så mycket han kunde. Hon skulle kunna förlora det bästa med hennes utseende. Skulle Sam fortfarande älska henne? Hon hoppades på det.
Kammaren hyschades ner då hundratals vampyrer trängde sig närmare, ivriga att se vad som skulle hända härnäst. Samantha tog flera steg närmare Rexius, gick ner på knä och bugade inför honom.
Rexius, bara några få meter ifrån henne, stirrade ner från sin tron, med allvarsamma, isande blå ögon som trängde rakt igenom henne. Det kändes som flera minuter som han stirrade på henne, även om Samantha visste att det förmodligen bara var några sekunder. Hon höll huvudet böjt. Hon visste bättre än att möta hans blick.
”Så,”