KAPITEL TRE
Prinsessan Lenore kunde knappt tro sina ögon när hon såg vilken skönhet betjänterna förvandlade slottet till inför hennes bröllop. Från grå sten till något mantlat i blå siden och eleganta bildvävnader, kedjor av vävda löften och dinglande dekorationer. Runtom henne var ett dussin tjänsteflickor upptagna med att förbereda klänningar och utsmyckningar; de susade runt henne som en bisvärm.
De gjorde det för hennes skull och Lenore var uppriktigt tacksam för det, även om hon visste att, som prinsessa, borde hon ha förväntat sig det. Lenore hade alltid funnit det anmärkningsvärt hur andra var beredda att göra så mycket för hennes skull, bara för att hon var hon. Hon uppskattade skönhet nästan mer än någonting annat och här sprang de runt och åstadkom en sådan förvandling av slottet med bara lite siden och spets…
”Du ser perfekt ut,” sa hennes mor. Drottning Aethe såg praktfull ut där hon stod i mörk sammet och glittrande juveler och gav order mitt i allt.
”Tycker du det?” frågade Lenore.
Hennes mamma ledde henne till den stora spegeln som hennes tjänsteflickor hade ställt fram. I spegeln såg Lenore likheterna mellan sig och sin mor, från det nästan svarta håret till den långa, slanka formen. Förutom Greave hade alla andra syskon ärvt sina utseenden av deras far, men Lenore var tydligt sin mammas dotter.
Tack vare tjänsteflickornas arbete, lyste det om henne; hon bar sidenplagg och diamanter och hennes hår var flätat med blå tråd medan klänningen var broderat med silver. Hennes mor gjorde några små justeringar och kysste hennes kind.
”Du ser perfekt ut, precis så som en prinsessa bör.”
Det var den största komplimangen hon kunde få från sin mamma. Hon hade alltid sagt till Lenore att som äldsta syster var hennes uppdrag att vara prinsessan som kungariket behövde, till utseende och beteende. Lenore gjorde sitt bästa och hoppades att det dög. Det kändes aldrig som att det gjorde det, men hon försökte ändå alltid att leva upp till den person hon behövde vara.
Det innebar förstås att hennes systrar hade friheten att vara… andra saker. Lenore önskade att Nerra och Erin var där idag också. Åh, Erin skulle klaga på att behöva testa klänningar och Nerra skulle ursäkta sig halvvägs igenom för att hon inte mådde bra, men Lenore kunde ändå inte föreställa sig någon hon hellre hade där hos sig.
Tja, en annan person, kanske.
”När kommer han?” frågade Lenore sin mor.
”De säger att hertig Viris följe kom fram denna morgon,” sa hennes mor. ”Hans son borde vara bland dem.”
”Gjorde de?” Lenore sprang omedelbart fram till fönstret och balkongen som fanns där för att luta sig ut över kanten, som om hon skulle se sin trolovades ankomst om hon bara var en liten bit närmare staden. Hon såg ut över öarna som sammanlänkades av broar – det som utgjorde Royalsport – men från den höjden var det inte möjligt att få syn på några specifika individer, bara de koncentriska ringarna av vatten som separerade öarna och byggnaderna där emellan. Hon såg vaktbarackerna som männen spillde ut från när det var lågvatten för att hålla koll på flodtrafiken och hon såg Husen; Vapenhuset, Suckhuset, Kunskapshuset och Handelshuset. Var och en stod i hjärtat av sina respektive distrikt. Hon såg de fattigas hus på ön närmast stadens yttre kanter och de magnifika husen som tillhörde de rikare invånarna, närmare stadskärnan. Vissa av de rika hade till och med sina egna små öar. Slottet reste sig över allt detta, förstås, men det innebar inte att Lenore kunde se mannen som hon skulle gifta sig med.
”Han kommer,” lovade hennes mamma. ”Din far har arrangerat en jakt inför morgondagen, som en del av firandet, och hertigen skulle aldrig missa en jakt.”
”Hans son kommer hit för fars jakt men inte för att träffa mig?” ifrågasatte Lenore. För ett ögonblick kände hon sig lika nervös som en liten flicka, som om hon inte var en kvinna på arton somrar. Det var lätt att tro att han inte ville ha henne, att han inte älskade henne, när det var ett arrangerat giftermål som detta.
”Han kommer att träffa dig och han kommer att älska dig,” lovade hennes mor. ”Hur skulle han kunna låta bli?”
”Jag vet inte, mor… han har inte ens sett mig,” sa Lenore och kände hur nerverna hotade att överväldiga henne.
”Det gör han snart… och…” Hennes mor blev tyst när det knackade på kammardörren. ”Kom in.”
Ännu en tjänsteflicka kom in, men denna var inte lika fint klädd som de andra; en slottstjänare, snarare än en av prinsessans privata tjänare.
”Ers Majestät, Ers Höghet,” började hon med en nigning. ”Jag har skickats för att informera er att hertig Viris son Finnal har anlänt och väntar i det större förrummet, om ni har tid att möta honom innan gästabudet.”
Åh, gästabudet. Hennes far hade utnämnt en hel vecka åt den, om inte mer, öppen för alla och fylld med underhållning.
”Om jag har tid?” sa Lenore, innan hon mindes hur saker och ting fungerade vid hovet. Hon var trots allt en prinsessa. ”Givetvis. Var snäll och meddela Finnal att jag kommer ner direkt.”
Hon vände sig mot sin mor. ”Har far verkligen råd att vara så generös med gästabudet?” frågade hon. ”Jag är inte… Jag förtjänar inte över en veckas gästabud. Det tar säkert jättemycket från både pengarna och matförrådet.”
”Din far vill vara generös,” sa Lenores mor. ”Han säger att jakten i morgon kan bidra med tillräckligt för att kompensera det.” Hon skrattade. ”Min make tror fortfarande att han är den störste av jägare.”
”Det blir ett bra tillfälle att organisera saker medan alla är upptagna med gästabudet,” antog Lenore.
”Det också,” svarade hennes mor. ”Tja, om det ska hållas ett gästabud, måste vi se till att du är klädd för det, Lenore.”
Hon gjorde stort väsen över Lenores utstyrsel en stund till och Lenore hoppades verkligen att hon såg anständig ut.
”Nu så. Ska vi gå ner och träffa din blivande make?”
Lenore nickade, oförmögen att dölja den iver som ville springa från hennes bröstkorg. Hon gick med sin mor och sitt kotteri av tjänsteflickor genom slottet, mot förrummet som ledde till den stora salen.
Det fanns så många människor i slottet och alla jobbade på förberedelserna inför bröllopet. Många av dem var också på väg till den stora salen. Slottet var fyllt med slingrande svängar och rum som ledde till nya rum; dess helhet var en spiral, precis som staden själv, så att eventuella angripare stod inför lager på lager av försvar. Hennes förfäder hade dock skapat något annat än bara grå sten som försvar; varje rum var målat i färger som var så starka att de verkade ta med sig den yttre världen in i rummet. Tja, kanske inte den värld som fanns i staden – den världen var regn, lera, rök och kvävande ånga.
Lenore begav sig genom en innerbalkong med målningar som avbildade hennes förfäder längs ena väggen. Var och en av dem såg starkare och elegantare ut än den förra. Därifrån tog hon en slingrande trappa förbi ett flertal salonger, mot förrummet innan den stora salen. Hon stod med sin mor utanför dörren och väntade på att tjänstefolket skulle öppna dörren och presentera henne.
”Prinsessan Lenore av det Norra Kungariket och hennes mor, drottning Aethe.”
De klev in – och där var han.
Han var… perfekt. Det fanns inget annat ord för känslan han satte i Lenore när han vände sig mot henne och gled ner i den mest graciösa bugningen hon hade sett på länge. Han hade mörkt hår i underbara, korta lockar; raffinerade ansiktsdrag, nästan vackra; samt en kroppsform som verkade både atletisk och slank, klädd i en röd väst och grå hosor. Han såg ut att vara