Till slut var de vid kanten. De lyckades få ut den dit marken försvann nedåt mot vattnet som utgjorde kungarikets gräns och försvar. Draken låg där så perfekt balanserad att ett andetag hade puttat den över kanten. Godwin tyckte att den nästan såg redo ut att flyga iväg över sydlänningarnas land.
Han satte ena kängan mot drakens sida, gav ifrån sig ett ansträngt ljud och sparkade till.
”Nu är det gjort,” sa han när den slog i vattnet med ett stort plask.
Den försvann dock inte. I stället flöt den där. Det metallgrå vattnets styrka lyckades dra den längs strömmen, slog den mot stenar och vred runt på den. Det var ett strömdrag som ingen man kunde simma i och som till och med vann över drakens vikt. Draken drogs mot det väntande havet där de mörka vågorna skyndade sig att möta en större vattenkropp.
”Vi kan bara hoppas att den inte har lämnat några ungar bakom sig,” mumlade Grey.
Kung Godwin stod där, för utmattad för att ifrågasätta honom, och såg på tills liket var bortom synhåll. Han övertygade sig själv att det bara var för att han ville vara säker på att den inte flöt tillbaka mot hans kungarike, inte kom tillbaka för att ställa till med fler problem. Han övertalade sig själv att han bara stod kvar för att han var andfådd; han var ingen ung man längre.
Men det var inte sanningen. Sanningen var att han var orolig. Han hade regerat över sitt kungarike länge men aldrig sett något liknande förut. Om det hände nu, var det något stort på gång.
Och kung Godwin visste att vad det än var, skulle det påverka hela kungariket.
KAPITEL TVÅ
Devin drömde att han var på en plats långt bortom smidesverkstaden där han arbetade, bortom staden Royalsport där han och hans familj bodde. Han drömde ofta och i drömmarna kunde han ta sig vart han ville, vara vad han ville. I hans drömmar kunde han vara den riddaren han alltid hade velat vara.
Men denna dröm var egendomlig. För det första, visste han att han drömde, vilket han vanligtvis inte gjorde. Det innebar att han kunde styra allt och hans omgivning verkade skifta bara han såg på den, lät honom bygga landskap runtom sig.
Det var som om han flöt ovanför kungariket. Nedanför såg han hur allt sträckte ut sig, den norra och den södra delen, delade av Skifferfloden, och han såg Leveros, munkarnas ö, österut. Längst ut i norr, alldeles i utkanten av kungariket – fem eller sex dagars ridande bort – såg han vulkanerna som hade sovit i så många år. Långt västerut syntes den tredje kontinenten, den som folket viskade om, förundrad över vad som bodde där.
Det var en dröm, men samtidigt var det en slående korrekt bild av kungariket, insåg han.
Nu var han ovanför världen. Nu var han i ett mörkt utrymme och det fanns någonting där hos honom: en form som fyllde utrymmet, vars doft var mustig, torr och reptillik. Dess fjäll blänkte till och där i halvdunklet tyckte han sig höra rörelser och andetag som från en bälg. I drömmen kände Devin hur rädslan steg och hans hand rörde sig instinktivt till handtaget på hans svärd. Han lyfte den blåsvarta metallen.
Stora, guldiga ögon öppnades i mörkret och ännu ett blänk syntes. Genom det skymtade han en kropp med mörka fjäll, en kropp vars storlek han aldrig hade sett maken till tidigare. Dess vingar var vikta och munnen var vidöppen. Något lyste i munnen… Det tog ett ögonblick för Devin att inse att det var en eldslåga som syntes i gapet. Sedan fanns ingenting annat än lågor; de omringade honom, fyllde världen…
Lågorna drog sig undan och gav plats åt ett cirkelformat rum, som om det var i toppen av ett torn. Från golv till tak var rummet fyllt med småsaker, restposter, från ett mångtal epoker och platser; screentryck täckte väggarna och det fanns hyllor med objekt i mässing som Devin inte kunde klura ut syftet med.
Det fanns en man där. Han satt med benen i kors i den enda tomma delen av rummet, en cirkel ritad med krita och omringad av tända ljus. Han var skallig och såg väldigt allvarlig ut, med blicken fäst på Devin. Han hade en tjock rock på sig, broderad med sigill, och smycken som utgjorde mystiska mönster.
”Känner du mig?” frågade Devin när han kom närmare.
En lång tystnad följde, så lång att Devin började undra om han ens hade ställt frågan.
”Stjärnorna sa att om jag väntade här i dina drömmar så skulle du komma,” sa till slut en röst. ”Han som ska bli…”
Devin insåg nu vem mannen var.
”Du är mäster Grey, kungens magiker.”
Han svalde torrt vid tanken. Det sades att denna man hade makten att se saker som ingen sund man skulle vilja, att han varnade kungen om när hans första fru skulle dö och alla skrattade åt honom, tills hon en dag svimmade och slog huvudet i en sten på en av broarna. Det sades att han kunde se in i en människas själ och dra fram det han fann där inne.
Han som ska bli.
Vad kunde det betyda?
”Du är mäster Grey.”
”Och du är pojken som föddes på den omöjligaste av alla dagar. Jag har tittat djupt, jag har undersökt – du ska inte kunna finnas. Men det gör du.”
Devins hjärta rusade vid tanken på att kungens magiker visste vem han var. Varför skulle en man som han vara intresserad av Devin?
Och han visste i det ögonblicket att detta var mer än en dröm.
Det var ett möte.
”Vad vill du mig?” frågade Devin.
”Vill?” Frågan verkade nästan förvåna magikern. Som om något kunde det. ”Jag ville bara se dig med egna ögon. Jag ville se dig den dagen ditt liv ändras för alltid.”
Devins frågor brann inuti honom men mäster Grey sträckte ut ena handen mot ett av ljusen som stod runtom honom och klämde ihjäl lågan med två fingertoppar medan han mumlade något för sig själv.
Devin ville ta ett steg framåt, ville förstå vad som hände, men i stället kände han en oförklarlig kraft dra honom bakåt, ut ur tornet, in i mörkret…
”Devin!” ropade hans mamma. ”Vakna nu, annars missar du frukosten.”
Devin svor och öppnade ögonen. Gryningsljuset kikade redan in genom fönstret i hans lilla familjehem. Det innebar att om han inte skyndade sig, skulle han inte ta sig till Vapenhuset tidigt nog; han skulle inte ha tid att göra någonting innan det var dags att jobba.
Han låg kvar i sängen, andades hårt och försökte skaka bort tyngden från drömmen – känslan av att den var verklig.
Men hur mycket han än försökte, gick det inte. Tyngden hängde över honom som en tung rock.
”DEVIN!”
Devin skakade på huvudet.
Han flög upp ur sängen och skyndade sig att klä på sig. Hans kläder var simpla, lappade på vissa ställen. Vissa var gamla plagg han hade ärvt från sin far och satt ibland lite dåligt eftersom Devin, som sextonåring, var mycket slankare än hans far hade varit. Devin var dock ganska genomsnittlig för en pojke i den åldern, om än lite längre.
Han strök bort sitt mörka hår från ansiktet med händer täckta med brännmärken och sår från Vapenhuset. Han visste att det skulle bli värre när han blev äldre. Gamle Gund kunde knappt röra vissa av sina fingrar efter allt slit som jobbet där krävde av honom.
Devin klädde på sig och skyndade sig till köket i familjens lilla stuga. Han satte sig ner vid köksbordet och åt gryta med sin mor och far. Han moppade upp det sista med en bit hårdbröd och visste att även om det var en enkel måltid, behövde han allt han kunde få i sig för att klara en hel arbetsdag i Vapenhuset.
Hans