Drakriket. Морган Райс

han orsakat henne. Hon fick en besynnerlig tanke, att hon var tvungen att få såret bandagerat av en tjänare innan hennes mor såg. Hon skrattade åt det och kunde inte sluta skratta på en lång stund.

      Stridsnerver. En fäktares största hot och den starkaste drogen i världen.

      Erin stod där i några minuter till, lät adrenalinet forsa genom ådrorna. Hon hade dödat män. Mer än så. Hon hade bevisat vad hon klarade av. Sporreriddarna var tvungna att ta med henne nu.

      KAPITEL ÅTTA

      Renard återvände ständigt till värdshuset Brutna Vågen av tre anledningar. Ingen av dem hade att göra med den ärligt talat usla ölen. Den första anledningen var barservitrisen Yselle, som verkade ha en svag punkt för bastanta män med rött hår som han själv, och alternerade mellan att anklaga honom för att vänstra och begära att han hälsade på oftare.

      Den andra anledningen var att, de dagar han kände för att tjäna lite pengar på ett ärligt sätt, hade de inget emot att han tog fram sin luta och spelade några gamla ballader. Renard kände oftast inte för det, men ibland kliade det i fingrarna.

      Den tredje anledningen var att hans fingrar ofta kliade efter att göra annat än uppträda – och värdshuset var en bra plats att höra rykten.

      ”Det låter för mycket som en saga,” sa han till mannen mittemot och utnyttjade försiktigt distraktionen för att byta ett av sina spelkort mot ett gömt i rockärmen.

      ”Du kan kalla det en saga om du vill men jag såg det med mina egna ögon,” insisterade mannen. Han var klädd i en sjömans grova kläder och hävdade att han arbetade på skeppen som seglade längs den längre sträckan ut, bortom flodens förödande forsar och ut i havet. Det var tillräckligt för att göra Renard misstänksam. Sjömän var galningar. Ingenting annat kunde förklara varför de begav sig ut på det farliga djupvattnet när handel över broarna mellan de norra och södra kungarikena var så mycket enklare.