”Varför stirrar du på mina armar, pojk?” frågade hans far med en grov röst. Han var en man som hade svårt att visa ömhet. Till och med när Devin fick sin position i Vapenhuset, eller när han bevisade sig skickligare på vapensmidning än de allra bästa mästarna, gjorde hans far inte mer än att nicka.
Devin ville desperat berätta om sin dröm. Men han visste bättre. Hans far skulle håna honom eller få ett utbrott av avundsjuka.
”Jag har bara inte märkt den där tatueringen förut,” sa Devin. Vanligtvis hade hans far längre ärmar och Devin var sällan där länge nog för att stirra. ”Varför finns Sarras och Leveros med? Var du där när du var—”
”Det har du inget med att göra!” tjöt hans far. Ilskan över en sådan enkel fråga var talande. Han drog snabbt ner ärmarna och knöt banden vid handlederna så att Devin inte kunde se armarna mer. ”Det finns saker man inte frågar om!”
”Förlåt,” sa Devin. Vissa dagar visste han knappt vad han skulle säga till sin far; dagar då han knappt ens kände sig som hans son. ”Jag borde gå till jobbet.”
”Så tidigt? Inte tänker du väl träna fäktning igen?” kontrade hans far. ”Du försöker fortfarande bli riddare, eller hur?”
Han verkade oerhört upprörd och Devin kunde inte förstå varför.
”Vore det så farligt?” frågade han försiktigt.
”Vet hut, pojk,” spottade hans far. ”Du är ingen riddare. Du är en helt vanlig person – som oss andra.”
Devin höll tillbaka sina arga motargument. Han behövde inte vara på plats förrän om en timme men han visste att om han stannade hemma längre skulle det bli tjafs. Som det alltid blev.
Han ställde sig upp och gick ut utan att ha ätit klart.
Devin nåddes av ett dämpat solljus. Staden slumrade fortfarande runtom honom, låg tyst i den tidiga morgonen. Till och med de som jobbade nattskift hade kommit hem. Det innebar att Devin hade gatorna för sig själv när han gick till Vapenhuset, sprang över stenarna på vägen i full fart. Ju snabbare han kom dit desto mer tid hade han. Dessutom hade svärdmästarna förklarat för sina elever att den sortens träning var viktig för att få bra kondition inför strider. Devin var inte säker på om någon av de andra eleverna sprang dit, men han gjorde det. Han behövde bemästra alla möjliga förmågor om han skulle bli riddare.
Devin fortsatte sin väg genom staden, sprang snabbare, hårdare, försökte fortfarande skaka av sig den där drömmen. Hade det varit ett verkligt möte?
Han som ska bli.
Vad betydde det?
Dagen ditt liv förändras föralltid.
Devin såg sig omkring som om han letade efter ett tecken, en ledtråd till vad som skulle förändra honom idag.
Han såg ingenting annat än stadens vanliga vardag.
Hade det bara varit en dum dröm? En önskan?
Royalsport var en stad av broar och gränder, mörka hörn och skumma dofter. Vid lågvatten, när floden mellan öarna var tillräckligt låg, kunde folk vandra mellan flodbäddarna, men det fanns alltid vakter ute för att se till att folk inte gick till stadsdelar de inte hörde hemma i.
Kanalerna som gick mellan öarna bildade ett nätverk av koncentriska cirklar med de rikare stadsdelarna i cirklarnas hjärta, skyddade av vattendragen runtom. Det fanns nöjesområden och adelsområden bortom hjärtat, följt av handelsområden och de fattigare områdena där man alltid fick se till att hålla hårt om pengapungen.
Alla de särskilda Husen stod längs horisonten, var och en tilldelad en uråldrig institution, lika gamla som kungariket själv – äldre, till och med, eftersom de var reliker från den tid då drakkungarna sägs ha regerat, innan krigen körde ut dem. Vapenhuset spydde ut rök trots att det var så tidigt, medan Kunskapshuset stod tyst och liknade två hopkopplade spiror. Handelshuset var förgyllt så att det glänste och Suckhuset befann sig i nöjesområdets kärna. Devin for som ett skott genom gatorna och försökte att undvika de få andra som var vakna, helt inriktad på Vapenhuset.
När han kom fram var Vapenhuset nästan lika stillsamt som resten av staden. Det fanns en vakt vid dörren, men han kände Devin och var van vid att pojken kom dit vid udda tider. Devin passerade honom, nickade som hälsning och slank in i byggnaden. Han tog svärdet som han hade använt sig mest av den senaste tiden, stabilt och trofast, perfekt för en soldats hand. Han gjorde klart handtagets omhölje och tog med svärdet till övervåningen.
Här fanns inte stanken som resten av smidesverkstaden hade och inte heller smutsen. Det var ett utrymme med rent trä och sågspån som fångade upp eventuella blodsspill, där vapen och rustningar stod på ställningar och ett tolvsidigt träningsutrymme fanns i mitten, omgiven av några bänkar där de som väntade på sin tur att träna kunde sitta. Det fanns pålar och dylikt som de tappra eleverna kunde träna med.
Devin gick fram till kvintanen; en pelare på fot som var längre än han själv, med metallpålar som fick agera vapen genom att svinga tillbaka mot fäktaren som slagit den. Tricket var att träffa den med svärdet och sedan flytta på sig eller parera, att hålla motattacken utan att fastna med sitt vapen, att slå till utan att bli slagen. Devin antog en defensiv pose och högg till.
Hans första attacker var stadiga medan han vande sig och provade på svärdet. Han tog emot de första tillbakasvingarna som pålen gjorde, sedan drog han sig åt sidan i några omgångar, lät sig långsamt lära känna svärdet i handen. Han ökade farten, justerade sitt fotarbete, rörde sig från en position till en annan: oxen, vålnaden, långpositionen och om igen.
Vid något tillfälle slutade han att tänka på varje enskild rörelse. Huggen och pareringarna flöt ihop till en helhet där ljudet av metall mot metall ekade och hans svärd fladdrade ut för att attackera och stöta till. Han höll på tills han blev svettig, tills kvintanen rörde sig så fort att den kunde skada honom om han felbedömde ett enda steg.
Till slut klev han tillbaka och saluterade pålen som han hade sett ryttarna göra mot sina motståndare, innan han inspekterade svärdet efter skador. Det fanns inga hack eller sprickor på den. Det var bra.
”Din teknik är bra,” sa en röst.
Devin flög runt och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en man i trettioårsåldern klädd i ridbyxor och en tröja som hade knutits tätt runt kroppen, för att undvika att tyget kom i vägen för ett svingande svärd. Han hade långt, mörkt hår som var uppsatt i flätor, täta nog att inte luckras upp under en strid, och örnlika ansiktsdrag som ledde blicken till ett par genomträngande grå ögon. Han haltade lite när han gick, kanske från en gammal skada. ”Men du borde inte sätta vikten på hälarna när du vänder sig, annars kan du inte justera kroppshållningen förrän rörelsen är över.”
”Du… du är svärdmästare Wendros,” sa Devin. Huset hade många svärdmästare, men Wendros var den de adliga betalade för att få träna med. Vissa väntade i flera år för att få chansen.
”Är jag det?” Han tog en stund åt att stirra på sin reflektion i en rustning. ”Nämen, det är jag. Hmm. Jag skulle lyssna på vad jag har att säga i så fall, om jag vore du. Det sägs att jag vet allt som går att veta om svärd, som om det vore mycket.”
”Här har du ännu ett viktigt råd,” tillade svärdmästare Wendros. ”Ge upp.”
”Vad?” sa Devin, chockerad.
”Ge upp på att bli fäktare,” sa han. ”Soldater behöver bara veta hur man står på rad. Det krävs mer för att bli en krigare.” Han lutade sig nära. ”Mycket mer.”
Devin visste inte vad han skulle säga. Han visste att han anspelade på något större,