”Är ni klara?” sa Gund. Han såg på Devin. ”Jag kan inte säga att det inte är synd att du försvinner härifrån. Du arbetar bra. Bättre än de flesta här. Men du kan inte vara här när konsekvenserna slår till. Du måste härifrån, pojk. Nu.”
Devin ville fortfarande argumentera för sin sak. Men han visste att det var fruktlöst och insåg att han inte längre ville vara där. Han ville inte vara någonstans där han inte var välkommen. Det här hade aldrig varit hans dröm; det hade varit ett sätt att överleva på. Hans dröm hade alltid varit att bli en riddare och nu…
Nu verkade det som att hans dröm innehöll mycket underligare saker. Han var tvungen att klura ut vad det innebar.
Dagen ditt liv förändras föralltid.
Kunde detta vara vad magikern menade?
Devin hade inget val. Han kunde inte vända om nu, kunde inte återvända till smidesverkstaden och återställa allt.
I stället gick han ut i staden. Mot ödet.
In i dagen som låg framför honom.
KAPITEL SEX
Nerra gick ensam i skogen, gled fram mellan träden, njöt av känslan som solljuset gav när det lade sig över hennes ansikte. Hon antog att alla i slottet hade märkt vid det här laget att hon hade smugit ut men misstänkte också att de inte brydde sig särskilt mycket. Hon var bara i vägen för bröllopsförberedelserna om hon var där.
Här i det vilda hörde hon hemma. Hon satte blommor i sitt mörka hår, lät dem gräva in sig i flätorna. Hon tog av sig stövlarna och knöt ihop dem över axeln så att hon fick känna jorden under sina fötter. Hennes slanka form smög in och ut bland träden, nästan som en vindburen garntott, klädd i en orange klänning. Självfallet med långa ärmar. Hennes mor hade lärt henne hur viktigt det var, för länge sedan. Hennes familj kände kanske till hennes sjuklighet, men ingen annan behövde få reda på det.
Hon älskade att vara utomhus. Hon älskade att se växterna och veta vad de hette; blåklockan och björnlokan, eken och almen, lavendeln och svampen. Hon visste mer än bara deras namn eftersom alla hade sina egna egenskaper, de som lindrade och de som skadade. En del av henne önskade att hon hade tillbringat hela sitt liv här ute, fri och vid ro. Hon kanske kunde det, hon kanske kunde övertala sin far att låta henne bygga ett hem ute i skogen och utnyttja sina kunskaper för något gott, hjälpa de sjuka och skadade.
Nerra log sorgset åt det. Trots att det var en fin dröm, visste hon att hennes far aldrig skulle gå med på det och hur som helst… Nerra hindrade tanken. Men det kunde hon inte göra för alltid. Hur som helst skulle hon inte leva länge nog att bygga något liv över huvud taget. Sjukdomen dödade – eller omvandlade – för snabbt för det.
Nerra drog loss barkremsor från ett pilträd, vilket hon visste lindrade smärta, och lade dem i sin bältpåse.
Jag kommer nog att behöva dem snart, antog hon. Idag hade hon inte ont, men om det inte var hon, var det kanske änkan Merrils pojke som behövde det, som bodde längre ner i staden. Hon hade hört att han hade feber och Nerra visste mer än de flesta om hur man tog hand om de sjuka.
Jag vill ha en dag då jag inte behöver tänka på det, tänkte hon.
Som om blotta tanken på det drog fram det, kände Nerra hur hon började bli svag i kroppen och var tvungen att ta stöd mot ett av träden. Hon höll hårt i det och väntade på att yrseln skulle försvinna, kände hur andetagen blev strävare. Hon kände också pulserandet i högerarmen, kliandet och bultandet, som om något innanför huden kämpade för att ta sig ut.
Hon satte sig ner och där i skogens skylande sfär, gjorde hon det hon aldrig gjorde i slottet: hon drog upp ärmarna och hoppades att den kyliga skogsluften skulle göra nyttan som ingenting annat lyckades göra.
Masverket på hennes arm var bekant nog vid det här laget, svart och format som ådror. Det stod ut från den nästan genomskinliga hudfärgen. Hade märkena växt sedan hon såg dem sist? Det var svårt att säga eftersom Nerra oftast undvek att titta på dem och inte heller vågade visa dem för någon annan. Inte ens hennes bröder och systrar kände till hela sanningen, bara att hon ibland svimmade, ingenting annat. Resten av sanningen tillhörde henne, hennes föräldrar, mäster Grey och den enskilda läkaren hennes far hade litat på.
Nerra visste varför. De med fjällmärken blev bannlysta, eller värre, för att undvika att det spred sig. I rädslan för vad det kunde innebära. De med fjällsjukan förvandlades enligt sägen till saker som var allt annat än mänskliga – och dödliga för de som blev kvar.
”Så jag får förbli ensam,” sa hon högt för sig själv och drog ner ärmen; hon kunde inte längre stå ut med att se på vad som fanns där under.
Tanken på ensamhet var minst lika jobbig. Hon saknade ofta skogen, visst, men det var ingenting jämfört med hur mycket hon saknade människorna. Till och med som barn hade hon varit utan nära vänner, utan alla tjänsteflickor och unga adelskvinnor Lenore hade, för att inte riskera att någon av dem såg. Hon kunde inte ens trösta sig med löftet om älskare och friare; för en sjuklig flicka som henne var det inte möjligt. En del av Nerra önskade att hon hade allt det där, hon föreställde sig ett liv där hon var normal, frisk, trygg. Hennes föräldrar kunde ha hittat någon ung adelsman för henne att gifta sig med, som de gjorde med Lenore. De kunde ha haft ett hem och en familj. Nerra kunde ha haft vänner och möjligheten att hjälpa folk. I stället… fanns bara detta.
Nu har jag till och med gjort skogen ledsen, tänkte Nerra med ännu ett sorgset leende.
Hon ställde sig upp och fortsatte gå, fast besluten att njuta av den vackra dagen, om inte annat. I morgon var det en jakt inplanerad, men det skulle innebära för många människor för att hon skulle kunna njuta av naturen. Hon förväntades minnas hur man konverserade med de som såg skicklighet i att döda skogsväsen som en dygd och oljudet av jakttrumpeten skulle skära i henne.
Nerra hörde någonting annat, plötsligt; det var inte en jakttrumpet utan ljudet av någon som rörde sig i närheten. Hon tyckte sig få syn på någon bland träden, en ung pojke kanske, men det var svårt att veta exakt. Hon blev orolig. Hur mycket hade han sett?
Det kanske inte var någonting. Nerra visste att det fanns fler människor i skogen. Det kanske var en kolbrännare eller en skogsvaktare, kanske en tjuvskytt. Vem det än var skulle de nog stöta på varandra om Nerra fortsatte gå. Hon gillade inte den idén, gillade inte risken att låta dem se mer än de borde, så hon begav sig åt ett nytt håll, ett nästan slumpmässigt håll. Hon hittade bra nog i skogen för att inte oroa sig över att tappa bort sig. Hon bara fortsatte tills hon såg järnek och björk, skelört och vildrosor.
Och någonting annat.
Nerra stannade upp när hon fick syn på en skogsglänta som såg ut att ha haft någon stor varelse i sig. Grenar var avbrutna och marken var nedtrampad. Ett vildsvin, kanske? En hel flock vildsvin? Fanns det kanske en björn i närheten, stor nog att jakten trots allt var berättigad? Nerra såg inga ramavtryck i marken, såg ingenting som antydde att något hade tagit sig till gläntan på fot.
Hon såg dock ett ägg som vilade mitt i gläntan, på sidan, i gräset.
Hon frös till is. Övervägde.
Det kan inte vara…
Det fanns förstås historier. Galleriet i slottet hade några förstenade versioner som helt saknade liv.
Men detta… det kunde inte vara…
Hon tog sig närmare och först nu uppenbarades äggets storlek. Det var enormt, stort nog att Nerras armar knappt hade nått runt det om hon försökte omfamna det. Stort nog att inte tillhöra någon fågel.
Ägget hade en djupt blå färg som nästan gick över till svart, med guldiga vener runtom, likt blixtar över en natthimmel. När Nerra så försiktigt hon kunde sträckte ut handen för att vidröra ägget, kände hon att den var varm till ytan på