Och nu är valet mitt.
Hon visste att hon inte bara kunde gå därifrån nu när hon hade sett ägget, övergivet utan något bo som de fåglar hade för att ruva i. Om hon gjorde det, var det sannolikt att något skulle komma och äta upp ägget, förstöra varelsen inuti. Eller krossa det av ren rädsla. Människor kunde vara grymma ibland.
Hon kunde inte ta med sig det hem, heller. Tänk att spatsera in genom slottets portar med ett drakägg i händerna. Hennes far skulle ta det ifrån henne på ett ögonblick, förmodligen för att låta mäster Grey undersöka det. I bästa fall skulle varelsen inuti bli inspärrad och petad på. I värsta fall… Nerra ryste vid tanken på ägget som dissekerades av forskarna i Kunskapshuset. Till och med apotekaren Jarran skulle nog vilja plocka isär det för studiernas skull.
Vad kan jag då göra?
Hon funderade.
Nerra kände till skogen lika väl som korridorerna till hennes sängkammare. Fanns det ingen plats som var bättre än att lämna ägget mitt ute i det fria?
Jo – hon visste ett ställe.
Hon lade armarna om ägget och kände den underliga hettan när hon lyfte det. Det var tungt och för ett ögonblick trodde hon nästan att hon skulle tappa det, men lyckades få ihop händerna och ta sig vidare genom skogen.
Det tog ett tag att hitta platsen hon letade efter. Hon höll utkik för aspträden som signalerade det lilla utrymmet där den gamla grottan fanns, utmärkta av stenar som täckts av mossa sedan länge tillbaka. Grottan stod öppen vid sidan om en liten kulle mitt i skogen och Nerra såg från marken att inget hade valt toppen som bädd. Det var bra; hon ville inte ta med sitt fynd någonstans där faran var ännu närmare inpå.
Gläntan tydde på att drakar inte gjorde bon, men Nerra gjorde ett åt ägget ändå genom att samla ihop kvistar och grenar, buskage och gräs, som hon sedan vävde ihop till en oval där ägget kunde vila. Hon puttade in det till grottans inre vrå av mörker där det var utom synhåll.
”Sådär,” sa hon till ägget. ”Nu är du trygg, i alla fall tills jag har klurat ut vad jag ska göra med dig.”
Hon hittade trädgrenar och lövverk att täcka ingången med. Hon tog stenar som hon rullade dit, varje en så tung att hon knappt orkade flytta dem. Hon hoppades att det skulle räcka för att hålla borta alla varelser som kunde tänkas försöka ta sig in.
Hon blev precis klar när hon hörde ett ljud och vände om tvärt. Där, bland träden, stod pojken hon hade sett tidigare. Han stod och stirrade som om han försökte förstå vad som pågick.
”Vänta,” ropade Nerra åt honom, men ropet i sig var nog för att skrämma honom. Han vände sig om och sprang, lämnade Nerra åt att undra hur mycket han hade sett och vem han skulle säga till.
Hon fick en tung känsla av att det var för sent.
KAPITEL SJU
Prinsessan Erin visste att hon inte fick lov att vara där, inte fick lov att rida genom skogen norrut, mot Sporren. Hon skulle ha varit i slottet, provat ut klänningar inför sin storasysters bröllop, men blotta tanken på det var nog för att få henne att huttra.
Det påminde henne om allt som väntade, varför hon hade stuckit. Hon skulle i vilket fall som helst hellre rida här i sin tunika, med dubblett ovanpå och ridbyxor, än späckas ut, bli hånad av Rodry och hans vänner, se på när Greave surade och när Vars… Erin rös. Nej, det var bättre att vara här ute, att göra något meningsfullt, något som skulle bevisa att hon var mer än bara en dotter att gifta bort.
Hon red genom skogen och iakttog växterna längs stigens sidor, trots att det var något Nerra vanligtvis fascinerades mer av än henne. Hon red förbi ekar och vårtbjörkar, såg skuggorna de skapade och försökte att inte tänka på alla gömställen som skuggorna skapade.
Hennes far skulle förmodligen bli arg på henne för att hon gav sig av utan förkläde. Prinsessor behövde beskyddas, skulle han säga. De spatserade inte ut ensam till sådana ställen som dessa där träden tycktes trängas och stigen inte mer än anades. Han skulle bli arg på henne för ännu mer, förstås. Han trodde förmodligen att hon inte hade hört konversationen han höll med hennes mor, den som så gott som jagade ut henne mot stallen.
”Vi måste hitta en make åt Erin,” hade hennes mor sagt.
”En make? Det är större chans att hon ber om fler lektioner i fäktning,” svarade hennes far.
”Det är det jag menar. En flicka borde inte hålla på med sådant som sätter dem i fara. Vi måste hitta en make åt henne.”
”Efter bröllopet,” sa hennes far. ”Det kommer att finnas många adelsmän där inför gästabudet och jakten. Vi kanske kan hitta en ung man där som passar som make.”
”Vi kanske måste erbjuda hemgift.”
”I så fall gör vi det. Guld, ett hertigdöme, vad som än passar min dotter bäst.”
Sveket var omedelbart – det var absolut. Erin hade marscherat till sitt rum för att packa ihop sina saker; staven och kläderna, ett paket nödvändigheter. Hon hade svurit på att aldrig komma tillbaka.
”Hur som helst,” sa hon till sin häst, ”är jag gammal nog att göra vad jag vill.”
Hon var kanske yngst av sina syskon, men hon var ändå sexton år. Hon kanske inte var allt hennes mor önskade att hon var – för pojkig med sitt mörka hår i axellängd så att det inte kom i vägen för henne, aldrig lockad att sy eller niga eller spela harpa – men hon var ändå redo att ta hand om sig själv.
Hon trodde det, i alla fall.
Hon var tvungen att vara det, om hon ville gå med i Sporreriddarna. Bara namnet på ordern fick hennes hjärta att hoppa. De var rikets bästa krigare och hjältar allesammans. De tjänade hennes far men red också ut för att rätta till fel och slåss mot fiender som ingen annan klarade av. Erin skulle ge vad som helst för att bli en av dem.
Det var därför hon red norrut, mot Sporren. Det var också därför hon tog just denna väg, genom delar av skogen som sedan länge ansetts farliga.
Hon fortsatte framåt och tog in sin omgivning. Vilken annan dag som helst, hade den varit vacker. Men om det vore någon annan dag, hade hon inte varit där. Hon såg sig omkring med kvickt flackande blick, nästan för medveten om skuggorna på vardera sida och grenarna som vidrörde henne när hon passerade. Det var en plats där man lätt kunde försvinna och aldrig återvända.
Trots detta var det den vägen hon behövde ta för att nå fram till Sporreriddarna. Särskilt om hon ville imponera på dem när hon väl var där. När det stod klart inför henne, blev rädslan mindre påtaglig.
”Varför inte stanna där du är,” ropade en röst längre fram på stigen.
Där. Erin kände en kortvarig våg av rädsla och det vibrerade som ett par små vingar inuti hennes mage. Hon stannade sin häst och svingade sig ner från sadeln med smidighet. Nästan som en eftertanke, tog hon sin korta stav och bar den i sina handskbeklädda händer.
”Och vad tror du att du gör med den där staven?” sa mannen längre fram på skogsstigen. Han klev fram, klädd i tätt spunna kläder, med en yxa i ena handen. Två män till klev fram från träden bakom Erin. Den ena höll en lång kniv och den andra höll ett riddarsvärd som indikerade att han en gång hade stridit för en adelsman.
”Jag passerade en by,” sa Erin, ”och de varnade för banditer i skogen.”
De verkade inte tycka att det var konstigt att hon hade kommit dit. Erin kände ängslan inom sig. Var det så klokt att komma hit? Hon hade visserligen tränat en hel del, men detta… det var något helt annat.
”Vi är visst kända, pojkar,” ropade ledaren