36:4.2 (400.6) De efterkommande till en Melkisedeklivsbärare och en Materiell Dotter är kända som midsoniter. Fader Melkisedek till en sådan ras av överjordiska varelser lämnar senare planeten för sin unika livsuppgift, och Moder Eva för denna speciella klass av universumvarelser avreser också efter det att den sjunde generationen av planetariska efterkommande har framträtt. Ledandet av en sådan värld övergår då på hennes äldste son.
36:4.3 (400.7) Midsonitvarelserna lever och verkar som reproducerande varelser i sina storartade världar tills de är ett tusen standardår gamla; därefter förflyttas de upp med seraftransport. Midsoniterna är härefter icke-reproducerande varelser emedan dematerialisationsförfarandet som de genomgår som förberedelse för serafomslutningen för alltid fråntar dem förmånen att reproducera sig.
36:4.4 (400.8) Dessa varelsers nuvarande ställning kan knappast anges som vare sig dödlig eller odödlig, inte heller kan de definitivt klassificeras som mänskliga eller gudomliga. Dessa varelser bebos inte av Riktare och är därför knappast odödliga. Men inte heller förefaller de att vara dödliga; ingen midsonit har genomgått döden. Alla midsoniter som någonsin har fötts i Nebadon lever i denna dag och tjänstgör i sin födelsevärld, på någon mellanliggande sfär eller på Salvingtons midsonitsfär i finaliternas grupp av världar.
36:4.5 (401.1) Finaliternas Salvington-världar. Melkisedeklivsbärarna och de med dem associerade Moder Evorna beger sig från systemens midsonitsfärer till finaliternas värld i kretsen runt Salvington, där deras efterkommande också är bestämda att samlas.
36:4.6 (401.2) Det bör i detta sammanhang förklaras att den femte gruppen om sju primära världar i kretsen runt Salvington är Finaliternas världar i Nebadon. Barnen till Melkisedeklivsbärarna och de Materiella Döttrarna har sin hemort i finaliternas sjunde värld, midsonitsfären i Salvington.
36:4.7 (401.3) Satelliterna till finaliternas sju primära världar är mötesplats för de personligheter från superuniversumet och centraluniversumet som befinner sig på uppdrag i Nebadon. Fastän de uppstigande dödliga rör sig fritt i alla kulturvärldar och träningssfärer bland de 490 världar som Melkisedekarnas universitet omfattar, finns det vissa speciella skolor och talrika avgränsade zoner som de inte har tillåtelse att besöka. Detta gäller i synnerhet de fyrtionio sfärer som hör till finaliternas förvaltningsområde.
36:4.8 (401.4) Syftet med midsonitvarelserna är inte för närvarande känt, men det förefaller som om dessa personligheter samlas i den sjunde finalitvärlden som förberedelse för någon framtida eventualitet i universums evolution. Våra förfrågningar om midsonitraserna överförs alltid till finaliterna, och finaliterna avböjer alltid att diskutera sina skyddslingars bestämmelse. Oberoende av vår osäkerhet om midsoniternas framtid vet vi att varje lokaluniversum i Orvonton hyser en sådan ackumulerande kår av dessa hemlighetsfulla varelser. Melkisedeklivsbärarna tror att deras midsonitbarn en dag kommer att förses med absonithetens transcendentala och eviga ande av Gud den Ultimate.
5. De sju biträdande sinnesandarna
36:5.1 (401.5) Det är närvaron av de sju biträdande sinnesandarna som betingar riktningen av den organiska evolutionen i de primitiva världarna; det förklarar varför evolutionen är målinriktad och inte chansartad. Dessa sinneshjälpare representerar den sinnesomvårdnadsverksamhet som utgår från Oändlige Anden och utsträcks till de lägre klasserna av intelligent liv genom de åtgärder som Moderanden i ett lokaluniversum företar. Sinneshjälparna är barn till Universumets Moderande och utgör hennes personliga omvårdnad av de materiella sinnena i världarna. Var och när sådant sinne än framträder fungerar dessa andar på olika sätt.
36:5.2 (401.6) De sju biträdande sinnesandarna kallas vid namn som motsvarar följande beteckningar: intuition, förstånd, mod, kunskap, råd, dyrkan och visdom. Dessa sinnesandar sänder ut sin inverkan till alla bebodda världar som differentiella drifter så att var och en söker mottagningskapacitet för att manifestera sig helt oberoende av i vilken mån dess kumpaner kan tänkas finna mottagande och möjlighet att fungera.
36:5.3 (401.7) De biträdande sinnesandarnas centrala förläggningar i Livsbärarnas högkvartersvärld uppvisar för de övervakande Livsbärarna omfattningen och kvaliteten av sinneshjälparnas sinnesfunktion i varje värld och hos varje levande organism med förståndsstatus. Dessa förläggningar för livssinnet anger fullständigt det levande sinnets funktion för de första fem sinneshjälparna. Men i fråga om den sjätte och sjunde biträdande anden — dyrkan och visdom — registrerar dessa centrala förläggningar endast den kvalitativa funktionen. Den kvantitativa aktiviteten hos dyrkans sinneshjälpare och visdomens sinneshjälpare registreras i den Gudomliga Omvårdarens direkta väsen i Salvington och innebär en personlig upplevelse för Universumets Moderande.
36:5.4 (402.1) De sju biträdande sinnesandarna åtföljer alltid Livsbärarna till en ny planet, men de bör inte betraktas som väsen; de är mera som strömkretsar. De sju universumhjälparnas andar fungerar inte som personligheter åtskilda från den Gudomliga Omvårdarens universumnärvaro; de är i själva verket en medvetandenivå hos den Gudomliga Omvårdaren, och de är alltid underställda sin skapande moders verksamhet och väsen.
36:5.5 (402.2) Vi har brist på ord som på ett rätt sätt skulle beteckna dessa sju biträdande sinnesandar. De är omvårdare av de lägre nivåerna av erfarenhetsmässigt sinne, och de kan beskrivas i den ordning som de evolutionärt uppnås enligt följande:
36:5.6 (402.3) 1. Intuitionens ande — snabb uppfattning, de primitiva fysiska och medfödda reflexartade instinkterna, förmågan att ta rätt riktning och andra självbevarelsefärdigheter hos allt skapat sinne; den enda av sinneshjälparna som i så stor utsträckning fungerar i djurlivets lägre klasser, och den enda som kan ta omfattande funktionell kontakt med det mekaniska sinnets icke-läraktiga nivåer.
36:5.7 (402.4) 2. Förståndets ande — impulsen att koordinera, den spontana och till synes automatiska associationen av idéer. Detta är gåvan att koordinera inhämtad kunskap, förmågan att dra snabba slutsatser, fälla kvicka omdömen och fatta snabba beslut.
36:5.8 (402.5) 3. Modets ande — trohetsegenskapen — hos personliga varelser; basen för karaktärens danande och den intellektuella roten till moralisk ståndaktighet och andlig tapperhet. När den upplyses av fakta och inspireras av sanning blir detta hemligheten bakom sporren till evolutionär uppstigning längs kanalerna för intelligent och samvetsgrann självstyrning.
36:5.9 (402.6) 4. Kunskapens ande — nyfikenhets- och vetgirighetsmodern till äventyr och upptäckt, vetenskapens ande; guide för och trogen medarbetare till modets och rådets andar; sporren att leda modets gåvor in på nyttiga och progressiva tillväxtvägar.
36:5.10 (402.7) 5. Rådets ande — sporren till social samhörighet, färdigheten till samverkan inom arten; förmågan hos viljevarelser till harmonisering med sina kumpaner; ursprunget till gruppinstinkten hos de lägre varelserna.
36:5.11 (402.8) 6. Dyrkans ande — den religiösa impulsen, den första differentierande sporren som delar sinnesvarelserna i två grundklasser i den dödliga tillvaron. Dyrkans ande särskiljer för alltid det djur som den är förenad med från de själlösa sinnesutrustade varelserna. Dyrkan är tecknet på att vederbörande är kandidat för andligt uppstigande.
36:5.12 (402.9) 7. Visdomens ande — den inneboende tendensen hos alla moralvarelser till ett ordnat och progressivt evolutionärt framåtskridande. Detta är den högsta av sinnesandarna, andekoordinatorn och förenaren av alla de andras arbete. Denna ande är hemligheten med den medfödda sporren hos sinnesvarelser vilken initierar och håller igång det praktiska och effektiva programmet på tillvarons stigande skala; denna gåva hos levande ting vilken förklarar deras annars oförklarliga förmåga att överleva och att vid överlevandet utnyttja