När det dök upp framför henne fick Emily en överväldigande känsla av nostalgi. Förra gången hon var här var hon femton år gammal, hennes kropp raserades av hormoner vid tankarna om en sommarromans. Hon hade aldrig haft en, men när hon kom ihåg att möjligheterna fanns, sköljde det över henne som en våg.
Lastbilen stannade och det gjorde även Emilys bil.
Innan hjulen ens hade hunnit sluta snurra var Emily ute och stod andfådd framför huset som en gång var hennes pappas. Hennes ben skakade och hon kunde inte avgöra om det var av lättnad över att äntligen ha kommit fram eller om det var känslan av att vara tillbaka efter så många år. Men där de andra husen på gatan verkade oförändrade var hennes pappas hus en skugga av sin tidigare härlighet. De en gång vita fönsterluckorna var nu randiga med smuts. Där de en gång var öppna, var alla stängda, vilket gjorde att huset såg betydligt mindre inbjudande ut än det brukade. Gräset på den böljande gräsmattan där Emily hade spenderat oändliga sommardagar med att läsa romaner var överraskande välbevarat och de små buskarna på vardera sida av ytterdörren var trimmade. Men själva huset; hon förstod den gamla mannens förvirrade uttryck när hon hade sagt att det var dit hon var på väg. Det såg så otrevligt ut, så oälskat, där det förföll. Det gjorde Emily ledsen att se hur mycket det vackra gamla huset hade förfallit genom åren.
"Trevligt hus", sa den gamla mannen som kom upp bredvid henne.
"Tack," sade Emily, nästan som i trans, med ögonen limmade på den gamla byggnaden. Snön yrade runt henne. "Och tack för att du tog mig hit hel," tillade hon.
"Inga problem" svarade den gamla mannen. "Är du verkligen säker på att du vill stanna här ikväll?"
"Jag är säker," svarade Emily, men hon började verkligen oroa sig för att det här hade varit ett stort misstag.
"Låt mig hjälpa dig med dina väskor," sade mannen.
"Nej nej," svarade Emily. "Ärligt talat, du har gjort tillräckligt. Jag kan ta det härifrån." Hon grävde i fickan och fann en skrynklig sedel. "Här, bensinpengar."
Mannen tittade på sedeln och sedan på henne. "Jag tar inte den," sade han med ett vänligt leende. "Behåll du dina pengar. Om du verkligen vill betala tillbaka, varför kommer du inte ner till mitt och Berthas hus under din vistelse och tar en kaffe och lite paj? "
Emily kände en klump formas i halsen när hon stoppade tillbaka sedeln i fickan. Denna mans vänlighet var en chock för systemet efter fientligheten i New York.
"Hur länge planerar du att stanna här förresten?" tillade han när han gav henne en liten papperslapp med telefonnummer och adress nedskrivet på den.
"Bara för helgen" svarade Emily och tog papperslappen från honom.
"Tja, om du behöver något, bara ring. Eller kom till bensinstationen där jag jobbar. Det är vid närbutiken, det går inte att missa."
"Tack," sa Emily igen, med så mycket hjärtlig tacksamhet som hon kunde.
Så snart ljudet från högljudda motorn bleknade, kom stillheten över henne igen och Emily kände en plötslig känsla av frid. Snön faller ännu mer nu och världen är så tyst som den kan vara.
Emily återvände till sin bil, tog sina saker och gick sedan längs vägen med sin tunga resväska i sina armar och kände känslor stia upp i bröstet. När hon nådde ytterdörren stannade hon och undersökte det välbekanta slitna dörrhandtaget och kom ihåg alla hundratals gånger hennes hand vridit om det. Kanske hade det varit en bra idé att komma hit trots allt. Konstigt nog kunde hon inte låta bli att känna att hon var exakt där hon behövde vara.
*
Emily stod i sin pappas gamla hus i den svarta korridoren med damm virvlande runt henne och hoppades dumt nog på värme men axlarna skakade av kyla. Hon visste inte vad hon hade tänkt. Hade hon verkligen förväntat sig att detta gamla hus, försummat i tjugo år, skulle vänta på henne uppvärmt?
Hon provade lampknappen och inget hände.
Naturligtvis insåg hon. Hur dum får man vara? Förväntade hon sig att elen skulle vara igång?
Det hade inte ens slagit henne att hon skulle tagit med en ficklampa. Hon klandrade sig själv. Som vanligt hade hon varit förhastad och inte tagit sig tid för att planera framåt.
Hon lade ner sin resväska och fortsatte framåt på de knakande golvbrädorna; hon drog sina fingertoppar längs den svarta tapeten precis som hon hade gjort som liten flicka. Hon kunde till och med se de fläckar hon hade gjort under åren på grund av just den rörelsen. Hon passerade trappan, en lång, bred uppsättning steg i mörkt trä. Det saknade en del av räcket men hon kunde inte bry sig mindre. Att vara tillbaka i huset kändes bortom återställande.
Hon provade en annan lampknapp av ren vana, men fortfarande ingen tur. Hon nådde dörren i slutet av korridoren som ledde in i köket och öppnade.
Hon flämtade till när en vindpust av iskallt luft slogs mot henne. Hon skyndade sig in på det kalla marmorgolvet som kylde ner hennes bara fötter.
Emily försökte sätta på kranarna i diskbänken men inget hände. Hon bet sin läpp i bestörtning. Ingen värme, ingen el, inget vatten. Vad mer har huset för överraskningar?
Hon gick runt i huset och letade efter några knappar eller spakar som skulle kunna styra vattnet, gasen och elen. I skåpet under trappan hittade hon en säkringslåda, men det gick inte att slå på spakarna. Hon kom ihåg att värmepannan låg nere i källaren - men tanken på att gå ner dit utan något ljus fyllde henne med ångest. Hon behövde en ficklampa eller ett ljus, men visste att det inte skulle finnas något av det i det övergivna huset. Ändå kontrollerade hon kökslådorna bara i fall att - men de var bara fulla av bestick.
Paniken började fladdra i Emilys bröst och hon tvingade sig själv att tänka. Hon tänkte tillbaka till de tider hon och hennes familj spenderade i huset. Hon kom ihåg hur pappa brukade se till att olja levererades för att värma huset under vintermånaderna. Det drev hennes mamma galen eftersom det var så dyrt och hon tyckte att uppvärmning av ett tomt hus var slöseri med pengar. Men Emilys pappa hade insisterat på att huset behövde hållas varmt för att skydda rören.
Emily insåg att hon behövde få lite olja levererad om hon ville att huset skulle vara varmt. Men utan täckning på sin mobiltelefon hade hon ingen aning om hur hon skulle få det att hända.
Plötsligt knackade det på dörren. Det var en tung, stadig knackning, en som ekade hela vägen genom de tomma korridorerna.
Emily frös till och kände en stöt av förväntan i sitt bröst. Vem ville något vid den här tiden, i den här snön?
Hon lämnade köket och gick tyst över hallens golvbrädor med sina nakna fötter. Hennes hand tog tag i dörrhandtaget, och efter en sekunds tvekan lyckades hon ta sig samman och öppna dörren.
Ståendes framför henne, i en rutig jacka och mörkt hår ner till käken, fullt med snöflingor, var en man som Emily inte kunde låta bli att jämföra med en skogshuggare eller jägaren i Rödluvan. Inte hennes vanliga typ, men det fanns verkligen skönhet i hans kalla, blå ögon, i stubben på hans väldefinierade haka, och Emily blev chockad över kraften i hennes attraktion till honom.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade hon.
Mannen kisade mot henne, som om han synade henne. "Jag heter Daniel," sa han. Han höll ut handen för att hon skulle skaka den. Hon tog hans hand och märkte känslan av dess hårda hud.
“Vem är du?”
"Emily," svarade hon, plötsligt medveten om känslan av sina egna hjärtslag. "Min pappa äger detta hus. Jag är här för helgen."
Daniels kisande intensifierades. "Hyresvärden har