"Varför gråter du?" Sa Ben kränkt medan han rynkade på pannan. "Folk tittar."
"Jag trodde…" Emily stammade, medan hon baddade ögonen med bordsduken, "med restaurangen, och att det är vår årsdag..." Hon kunde inte få fram sina ord.
"Ja," sade Ben lugnt. "Det är vår årsdag och jag köpte en present till dig. Jag är ledsen om den inte var tillräckligt bra, men du gav mig inte någon alls."
"Jag trodde att du skulle fria!" Emily storgrät tillslut och kastade ner sin servett på golvet.
Hummandet i rummet slutade tvärt när folk slutade äta och vände sig om och stirrade på henne. Hon brydde sig inte längre.
Bens ögon fylldes med mer rädsla. Han såg ännu mer rädd ut än han gjorde när hon nämnde möjligheten att starta en familj.
"Vad vill du gifta dig för?" sa han.
Emily drabbades av ett ögonblick av tydlighet. Hon såg på honom som om hon träffade honom för första gången. Ben skulle aldrig förändras. Han skulle aldrig binda sig. Hennes mamma, Amy, båda hade rätt. Hon hade tillbringat flera år med att vänta på något som uppenbarligen aldrig skulle hända, och den här miniatyrflaskan av parfym hade varit strået som bröt kamelens rygg.
"Det är över," sade Emily andlöst, medan hennes tårar plötsligt slutade rinna. "Det är verkligen över."
"Är du full?" ropade Ben skeptiskt. "Först vill du gifta dig - och nu vill du göra slut?"
"Nej," sa Emily. "Jag är bara inte blind längre. Detta--du, jag--det var aldrig rätt." Hon ställde sig upp och kastade servetten på sin stol. "Jag flyttar ut," sa hon. "Jag sover hos Amy ikväll och hämtar mina saker imorgon."
"Emily," sade Ben och sträckte sig efter henne. "Kan vi snälla tala om det här?"
"Varför?" hon ryggade tillbaka. "Så du kan övertyga mig om att vänta ytterligare sju år innan vi köper vårt eget hem? Ytterligare ett årtionde innan vi får ett gemensamt bankkonto? Sjutton år innan du så mycket som funderar på tanken att skaffa en katt tillsammans?"
"Snälla," sa Ben lågmält och tittade på den närmaste servitören, som bar på hans efterrätt. "Du ställer till med en scen."
Emily visste att hon gjorde det, men hon brydde sig inte. Hon skulle inte ändra sig.
"Det finns inget kvar att prata om," sa hon. Det är över. Njut av din saltade knäckmousse!"
Och med de sista orden stormade hon ut ur restaurangen.
KAPITEL TVÅ
Emily stirrade på tangentbordet. Hon ville att fingrarna skulle röra på sig, göra någonting, vad som helst. Ett till e-postmeddelande trillade in i inkorgen och hon tittade ointresserat på det. Alla ljuden från kontoret omkring henne flög in i ett öra och ut i det andra. Hon kunde inte koncentrera sig. Det kändes som om hon var i dvala. Den fullständiga bristen på sömn som hon hade fått på Amys klumpiga soffa hjälpte knappast.
Hon hade varit på jobbet en hel timme, men hade inte uppnått mer än att sätta på datorn och dricka en kopp kaffe. Hennes hjärna var helt konsumerad av minnen från igår kväll. Bens ansikte blixtrade förbi i huvudet. Hon kände sig lite panikslagen varje gång hon återupplevde den hemska kvällen.
Hennes telefon började blinka, och hon tittade på skärmen för att se Bens namn dyka upp för den tjugonde gången. Han ringer, igen. Hon hade inte besvarat ett enda av hans samtal. Vad kan det finnas att prata om nu? Han hade haft sju år på sig att ta reda på om han ville vara med henne eller inte. Ett sista försök att rädda saker skulle inte göra någon skillnad nu.
Hennes kontorstelefon började ringa. Hon hoppade till och tog sedan tag i den.
"Hallå?"
"Hej, Emily, det är Stacey från femtonde våningen. Jag har information om att du skulle delta i mötet imorse och jag ville kolla varför du inte gjorde det."
"FAN!" Skrek Emily och lade hårdhänt ner telefonen. Hon hade helt glömt bort mötet.
Hon reste sig hastigt från sitt skrivbord och sprang genom kontoret mot hissen. Hennes hektiska tillstånd tycktes roa hennes medarbetare, som började viska som löjliga barn. När hon nådde hissen smällde hon sin handflata mot knappen.
"Kom igen, kom igen, kom igen!"
Det kändes som evigheter, men till sist kom hissen. När dörrarna öppnade gick Emily fram för att gå in, bara för att krocka rakt in i någon som kom ut. När hon backade tillbaka insåg hon att personen hon hade krockat med var hennes chef, Izelda.
"Förlåt mig så hemskt mycket," stammade Emily.
Izelda synade henne uppifrån och ner. "För vad exakt? För att du springer in i mig eller för att du missade mötet?"
"Båda," sade Emily. "Jag var på väg dit just nu. Jag glömde bort det helt."
Hon kunde känna hur alla ögon på kontoret brände i ryggen. Det sista hon behövde just nu var en dos av allmän förödmjukelse, något som Izelda tog stor glädje i att räkna ut.
"Har du en kalender?" sa Izelda lugnt och korsade armarna.
"Ja."
"Och du vet hur den fungerar? Hur man skriver?"
Bakom Emily kunde hon höra folk kväva sitt skratt. Hennes första instinkt var att vissna som en blomma. Att bli förödmjukad framför en publik var hennes idé om en mardröm. Men precis som i restaurangen igår kväll, kom en underlig tydlighet över henne. Izelda var inte någon myndighetsfigur som hon var tvungen att se upp till och böja sig efter. Hon var bara en bitter kvinna som tog ut sin ilska på de hon kunde ta ut den på. Och de kollegor som viskade bakom ryggen betydde ingenting.
En plötslig våg av förverkligande sköljdes över Emily. Ben var inte det enda hon inte gillade med hennes liv. Hon hatade sitt jobb också. Dessa människor, detta kontor, Izelda. Hon hade fastnat här i flera år, precis som hon hade fastnat med Ben. Och hon skulle inte stå ut med det längre.
"Izelda", sade Emily och tilltalade sin chef med hennes förnamn för första gången, "jag måste vara ärlig nu. Jag missade mötet, jag glömde bort det. Det är inte det värsta i världen."
Izelda blängde ilsket.
"Hur vågar du!" snäste hon. "Jag ska se till att du arbetar vid ditt skrivbord fram till midnatt nästa månad tills du lär dig värdet av att vara punktlig!"
Med de orden stötte Izelda till Emilys axel, som om hon skulle storma iväg, med ärendet löst enligt henne.
Men det var inte avgjort enligt Emily.
Emily sträckte sig, grep tag i Izeldas axel och stoppade henne.
Izelda vände sig om, grimaserade och slog bort Emilys hand som om hon hade blivit biten av en orm.
Men Emily gav inte upp.
"Jag var inte klar," fortsatte Emily och höll sin röst lugn. "Det värsta i världen är den här platsen. Det är du. Det är detta dumma, småsinta, själsdödande jobb."
"Ursäkta?" ropade Izelda med ansiktet rött med ilska.
"Du hörde mig," svarade Emily. "Jag är faktiskt ganska säker på att alla hörde mig."
Emily tittade över sin axel på sina kollegor, som chockat stirrade tillbaka. Ingen hade förväntat sig att tysta, lydiga Emily skulle brista såhär. Hon mindes Bens varning, att hon "orsakade en scen" igår kväll. Och här var hon och orsakade ytterligare en. Bara det att hon njöt av det den här gången.
"Du