Nu och för alltid. Софи Лав

hon hade misslyckats med att slutföra. Hon kunde knappt förstå hur snabbt han rensade undan snön, hur skicklig han var, hur väl lämpad för uppgiften han var, som om han var född för att arbeta på landet. Men hennes beundran var kortlivad. I stället för att känna sig tacksam mot Daniel eller glad att se att han lyckats skotta fram en väg hela vägen till rören, kände hon sig arg på honom och riktade sin egen impotens mot honom istället för inåt.

      Utan att ens tänka på vad hon gjorde, tog Emily sina blöta sneakers och satte på sig dem igen. Hennes sinne tävlade med tankarna; minnen av alla hennes värdelösa ex-pojkvänner som inte hade lyssnat på henne, som hade stampat in och försökt "rädda" henne. Det var inte bara Ben; före honom hade Adrian, som var så överbeskyddande att han kvävde henne, och sedan var det Markus innan honom, som behandlade henne som en ömtålig prydnad. Var och en av dem hade fått reda på hennes förflutna – med hennes faders mystiska försvinnande som toppen av isberget - och hade behandlat henne som något som behövde skyddas. Det var alla de männen i hennes förflutna som hade fått henne att bli på detta sättet och hon skulle inte stå för det längre.

      Hon stormade ut i snön.

      "Hej!” utbrast hon. "Vad gör du?"

      Daniel pausade kortfattat. Han tittade inte ens över sin axel och fortsatte att skotta, innan han lugnt sa: "Jag skottar fram en stig."

      "Jag kan se det," sa Emily snabbt tillbaka. "Vad jag menar är varför, när jag sa att jag inte behövde din hjälp?"

      "För annars skulle du frysa," svarade Daniel enkelt utan att titta på henne. "Och det skulle även vattnet, nu när jag har slagit på det."

      "Och.” svarade Emily skarpt. "Varför bryr du dig om jag fryser? Det är mitt liv. Jag kan frysa om jag vill."

      Daniel hade ingen brådska med att interagera med Emily, eller mata sig in i bråket som hon så tydligt försökte starta. Han fortsatte med att skotta lugnt och metodiskt, så obrydd av hennes närvaro som om hon inte var där över huvud taget.

      "Jag är inte beredd på att luta mig tillbaka och låta dig dö," svarade Daniel.

      Emily korsade armarna. "Jag tycker att det är lite melodramatiskt, eller hur? Det är en stor skillnad mellan att bli lite kall och dö!"

      Slutligen lade Daniel ner skyffeln i snön och ställde sig rakt. Han mötte hennes ögon med ett oläsligt uttryck. "Den snön var staplad så högt att den täckte pumpen. Om du lyckas få igång den där värmepannan, skulle det gå direkt in i huset. Du skulle vara död på grund av kolförgiftning på ungefär tjugo minuter." Han sa att det så självklart att det överraskade Emily. "Om du vill dö, gör det på din egen tid. Men det händer inte när jag är här." Sedan kastade han skyffeln på marken och gick tillbaka till vagnshuset.

      Emily stod där och tittade på honom och kände att hennes ilska smälte bort för att ersättas med skam. Hon kände sig hemsk för hur hon hade talat till Daniel. Han försökte bara hjälpa till och hon hade kastat allt tillbaka i hans ansikte som ett bortskämt barn.

      Hon var frestad att springa efter honom, för att be om ursäkt, men i det ögonblicket såg hon oljelastbilen i slutet av vägen. Emily kände hjärtat sväva, förvånad över hur glad hon kände sig på grund av det faktum att hon fick olja levererad. Att vara i huset i Maine kunde inte vara mer annorlunda än livet i New York.

      Emily såg när Eric hoppade ner från lastbilen, överraskande smidigt för någon som var så gammal. Han var klädd i en overall med oljefläckar, som en karaktär från en tecknad film. Hans ansikte var väderbitet men vänligt.

      "Hej", sa han med samma osäkra röst som han hade haft i telefon.

      "Jag är Emily," sa Emily och sträckte fram handen för att skaka hans. "Jag är verkligen glad att du är här."

      Eric nickade bara och gick rakt på sak och ställde fram oljepumpen. Han var tydligen inte sugen på att prata, och Emily stod där obekvämt och såg på när han arbetade och log svagt varje gång hon märkte att hans blicken flackade kort mot henne, som om han var förvirrad över att hon ens var där.

      "Kan du visa mig till pannan?" sa han när allt var på plats.

      Emily tänkte på källaren, på hennes hat mot de enorma maskinerna i det som drev huset, på de tusentals spindlarna som hade skapat sina nät där genom åren.

      "Ja, hitåt," svarade hon med en liten, tunn röst.

      Eric tog fram sin ficklampa och tillsammans gick de ner i den skumma, mörka källaren. Precis som Daniel, verkade Eric ha en skicklig hand med de mekaniska sakerna. Inom några sekunder kom den enorma värmepannan till liv. Emily kunde inte hjälpa sig själv; hon kastade sina armar runt den äldre mannen.

      ”Den fungerar! Jag kan inte tro det, den fungerar!"

      Eric stelnade till när hon rörde honom. "Du borde inte hålla på med ett gammalt hus så här" svarade han.

      Emily lossnade på greppet. Hon brydde sig inte ens om att ännu en person berättade för henne att sluta, att ge upp, att hon inte var tillräckligt bra. Huset hade nu värme tillsammans med vatten, och det innebar att hon inte behövde återvända till New York som en misslyckad människa.

      "Här," sade Emily och tog fram sin handväska. "Hur mycket är jag skyldig dig?"

      Eric skakade bara på huvudet. "Det är täckt," svarade han.

      "Täckt av vem?" Frågade Emily

      "Bara någon," svarade Eric undvikande. Han kände sig uppenbarligen obekväm över att hamna i den ovanliga situationen. Den som betalat honom att komma över och fylla på hennes oljeförsörjning måste ha bett honom att hålla tyst och hela situationen gjorde honom besvärad.