Chloe muttrade ett tyst “Tack” när hon gick förbi Rhodes på vägen ut. Hon undrade varför Rhodes hade handskar med sig i bilen. Som hon, Chloe, hade förstått det, skulle byrån förse alla agenter med de lämpliga materialen och all utrustning som behövdes för varje fall. Hade Rhodes blivit tilldelad förnödenheter? Hade hennes sena tillskott till GVG redan fått henne att se dum ut?
Hon gick ut och hittade en box med latexhandskar i Rhodes handskfack. Där fanns det också ett bevis-kit, som hon också tog med sig. Det var bara ett litet kit för nödsituationer, men det var bättre än ingenting alls. Och även om det visade att Rhodes var förberedd, så var det också ett tecken på att hon inte hade några planer på att göra Chloe någon tjänst. Varför hålla det hemligt att hon hade handskar och ett nöd-kit i handskfacket, om hon inte hade planerat att behålla det för sig själv?
Fast besluten att inte haka upp sig på sådana detaljer, tog Chloe på sig handskarna på vägen tillbaka till huset. När hon gick förbi Rhodes igen gav Chloe henne bevis-kittet. “Tänkte att vi kan komma att behöva det här, också.”
Rhodes såg sammanbitet på Chloe när hon gick tillbaka till fönstret. Hon kollade området med skadorna och såg att hon hade haft rätt; nu behövde man bara trycka till utifrån för att få upp fönstret.
“Agent Fine?” sa Rhodes.
“Ja?”
“Jag vet att vi inte känner varandra, så jag ska säga det här så artigt som jag kan: Kan du vara snäll och vara lite jävla försiktig?”
Chloe vände sig tillbaka mot Rhodes och såg på henne med en utmanande blick. “Ursäkta mig?”
“Kolla på mattan under dina fötter, för guds skull!”
Chloe vände blicken neråt och kunde känna att hennes hjärta sjönk. Det fanns ett fotavtryck där, som var ofullständigt, men man kunde se den översta halvan väldigt tydligt. Det var gjort av vad som såg ut att vara en blandning av damm och gyttja.
Och hon hade klivit i det.
Skit också…
Hon tog ett snabbt steg bakåt. Rhodes gick fram och ställde sig på knät för att undersöka fotavtrycket. “Förhoppningsvis förstörde du det inte så pass att vi inte kan använda det”, spottade hon ur sig.
Chloe höll sin replik för sig själv. Rhodes hade trots allt rätt. Hon hade av någon anledning missat något så smärtsamt uppenbart som ett fotavtryck. Det är för att jag är för tankspridd, tänkte hon. Kanske Johnsons departementbyte påverkar mig mer än vad jag hade trott.
Men hon visste att det var en dålig ursäkt. Hittills hade hela brottsplatsen handlat om bevisinsamling - vilket var det hon hade velat fokusera på från första början.
Chloe kände sig både generad och arg när hon gick ut ur rummet för att samla sig och sina tankar.
“Herregud”, sa Rhodes när hon undersökte avtrycket. “Fine... kan du inte gå ut och kika om du ser något av värde? Det finns skotthål i köksväggen jag inte hann undersöka när du var där ute. Jag tar hand om det här... om det går.”
Återigen fick Chloe kämpa för att hålla tillbaka sina repliker. Det var hon som hade gjort fel, så hon var tvungen att leva med att Rhodes betedde sig som en idiot. Hon sa ingenting, utan gick ut ur rummet och hoppas att hon skulle hitta någonting av värde som kompensation.
Hon gick in i köket och såg kulhålen Rhodes hade talat om. Hon såg höljen i varje hål, över en decimeter in i väggen. Hon var säker på att de kunde lista ut vilken typ av vapen de hade använt bara baserat på det. I Chloes ögon var det alltid hjälpsamt med kulhål - man fick i alla fall tillräckligt med information för att kunna ta sig vidare med fallet.
Det kanske finns någonting annat, dock, tänkte hon.
Hon gick tillbaka till hallen och stannade upp framför öppningen in till vardagsrummet. Om mördaren hade kommit in genom fönstret i det stora sovrummet, hade det förmodligen varit där skottlossningen hade börjat. Det fanns inget blod eller kaos i sovrummet, så det verkade inte ha hänt någonting där inne.
Hon såg bort mot soffan och såg blodet som hade sprutat över golvet framför. Förmodligen det första skottet, tänkte hon. Hon observerade rummets layout och kunde se hur det hade utspelat sig i sitt huvud. Det första skottet hade dödat någon på soffan. Om det hade suttit någon annan på soffan då, hade de hastigt flugit upp, kanske vält omkull bordet. Kanske hade de ramlat över bordet eller försökt hoppa över det. Oavsett, blodet och den utspillda läskedrycken på andra sidan av det omkullkastade soffbordet indikerade att den här personen inte hade klarat att fly undan.
Det fick henne ändå att fundera. Hon gick sakta in till vardagsrummet och följde vägen hon antog att kulorna hade tagit. Mängden levrat blod som hade torkat in på soffan var bevis nog att personen som hade suttit där hade dött omedelbart. Hon kunde inte se något kulhål i soffan, vilket betydde att den hade penetrerat offrets huvud.
Hon kunde se två tydliga kulhål i köksväggen, drygt sju centimeter ifrån varandra. Hon kunde se dem från soffan. Men om det fanns två kulhål där kunde det också finnas kulhål på andra platser i lägenheten. Om hon kunde lyckas hitta fler kulhål hade det varit lättare att lista ut hur förloppet hade sett ut.
Hon gick fram till soffbordet och böjde sig ner. Om någon hade snubblat över bordet innan den blev skjuten, då skulle mördaren ha siktat lågt. Hon såg sig omkring efter andra skotthål, men kunde inte hitta något. Mördaren hade uppenbarligen träffat sitt mål.
Hon hittade däremot någonting annat hon inte hade letat efter. Det stod ett litet skrivbord mot väggen till höger om henne. På bordskivan stod det en dekorativ skål och en inramad bild. Instoppad mellan bordsbenen stod det en sliten korg med gamla brev och böcker. Mellan korgen och bordets bakre ben låg det en mobil.
Hon plockade upp den och såg att det var en iPhone. Hon tryckte på startknappen och skärmen lystes upp. Skärmbilden visade en bild av en svart panter. Hon tryckte på “hem”-knappen och förväntade sig en lösenordsskärm. Men till hennes förvåning kom det inte upp någon. Istället kom in direkt, utan några problem.
Det måste ha varit sonens mobil, tänkte hon. Och föräldrarna kanske hade avaktiverat lösenordsfunktionen för att alltid ha tillgång till innehållet.
Det tog henne en stund att förstå vad det var hon tittade på. Det var en bild på en pojkes ansikte, men några konstiga zombie-liknande drag hade målats över bilden. Men när hon såg ramen runt fotot förstod hon att det var en video (eller en “snap”) från Snapchat, som inte hade skickats iväg ännu.
“Skit också”, viskade hon.
Sedan insåg hon hur varm mobilen kändes. Hon tittade uppe i högra hörnet och såg att batteri-ikonen var röd, vilket betydde att batteriet nästan var slut.
Hon sprang mot hallen med mobilen i handen. “Rhodes, ser du någon iPhone-laddare här inne?” ropade hon.
Det uppstod en paus innan Rhodes svarade. “Ja. På nattduksbordet.”
När hon hade avslutat meningen var Chloe redan inne i rummet igen. Hon såg laddaren Rhodes hade nämnt och sprang fram.
“Vad är det?” frågade Rhodes.
Chloe kunde inte låta bli att tänka: Det skulle du bra gärna vilja veta va, din jävel. Men innan hon sa någonting anslöt hon först laddaren till iPhonen.
“Jag tror att sonen var på Snapchat när mördaren kom in. Och jag tror att han höll på att skicka en snap till en kompis. Men han fick aldrig chansen att skicka iväg den.”
Hon