Chloe visste inte, men nickade ändå. Hon antog att Rhodes redan visste hur det gick till. Med tanke på hur det hade gått till igår, antog Chloe att Rhodes visste precis allting om hur det gick till på byrån.
Både Chloe och Rhodes reste sig upp. Chloe tog en sista klunk av sitt kaffe innan hon gick ut från Garcias kontor. De gick ner genom korridoren bort mot hissen, utan att säga ett ord till varandra.
Det här kommer att bli en lång dag om inte hon och jag kan sluta med den här löjliga maktkampen, tänkte Chloe.
När Chloe tryckte på ner-knappen, vände hon sig mot Rhodes och gjorde sitt bästa för att inte bara bryta isen - utan att tillintetgöra den.
“Agent Rhodes, jag ska bara fråga rakt ut. Har du något problem med mig?”
Rhodes flinade och funderade en stund innan hon sa: “Nej, jag har inget problem med dig Agent Fine. Men jag är tveksam till att arbeta med någon som har placerats på GVG helt plötsligt. Det får mig att undra om någon ovanifrån har gjort dig en tjänst - en tjänst som är orättvis för alla agenter som har jobbat ihjäl sig för att få vara en del av det här programmet.”
“Inte att du har någonting med det att göra, men jag blev tillfrågad att gå med i det här programmet. Jag hade gärna stannat med den Kriminaltekniska Expertgruppen.”
Rhodes ryckte på axlarna när dörrarna öppnades. “Jag är inte så säker på att KE hade uppskattat hur du hanterade fotavtrycket igår.”
Chloe sa ingenting. Hon kunde fortsätta det lilla kriget med Rhodes, men det skulle bara leda till att deras relation förvärrades ytterligare. Om hon skulle få slut på det, skulle hon helt enkelt behöva visa Rhodes vad hon gick för.
Dessutom hade hon gjort bort sig igår. Och för att fixa det skulle hon göra ett utmärkt jobb med det här nya fallet.
***
När Rhodes satte sig bakom ratten utan att prata med Chloe om vem som skulle köra, tog Chloe det med en klackspark. Hon tyckte inte att det var något som var värt att bli upprörd över. På vägen till Landover började Chloe fundera på om det hade hänt något under Rhodes liv, som format henne på det här viset - någonting som hade fått henne att bli så här dominerande och att överkompensera på det här sättet. Hon hade gått om tid att tänka under den halvtimme långa bilturen till Landover, för Rhodes var tyst hela vägen.
De kom fram till Carver-hemmet klockan 08:05. Det var ett otroligt vackert hus i ett välbärgat område - den typen av område där alla gräsmattor var perfekt trimmade, för att visa de perfekta linjerna längs trottoarkanterna. Det stod en ganska ny minibuss på uppfarten, parkerad framför garaget. Rhodes körde in bakom minibussen och ställde bilen där. Hon tittade på Chloe och frågade: “Allt ok mellan oss?”
“Det tror jag inte, men det spelar ingen roll. Låt oss bara fokusera på fallet.”
“Det var det jag menade”, spottade Rhodes ur sig när hon öppnade dörren och gick ut.
Chloe klev också ut ur bilen och på samma gång klev ett par ut ur minibussen och Chloe antog att det var Carver-föräldrarna. De introducerade sig och bekräftade att de var Bill och Sandra Carver. Bill såg ut som den typen som aldrig sov mycket, men ändå hade gott om energi. Sandra var ganska fin, den typen av kvinna som inte behövde anstränga sig så mycket för att vara det. Men hon såg också trött ut, speciellt när hon vände blicken mot huset.
“Jag förstår att ni har sovit på motell?” frågade Chloe.
“Ja”, sa Sandra. “När det hände var Bill iväg på affärsresa. Polisen gick in och ut ur huset och det var... tja, det var bara så mycket blod. Så jag plockade upp barnen från skolan, tog ut dem på middag och sedan till ett motell. Jag berättade för dem vad som hade hänt och det kändes inte rätt att åka hem direkt efteråt.”
“Jag kom hem igår morse”, sa Bill. “Runt lunchtid. Polisen har sagt att det är ok för oss att återvända till huset, men barnen och Sandra tycker att det är för obehagligt.”
“Det kanske är lika bra”, sa Rhodes. “Vi skulle vilja undersöka brottsplatsen, om det är ok.”
“Ja, polischefen sa att ni skulle komma”, sa Sandra. “Han instruerade oss att berätta för er att det finns en mapp med all information på köksbänken.”
“Innan vi går in”, sa Chloe, “Undrar jag om ni skulle vilja berätta lite om Kim?”
“Hon var så godhjärtad”, sa Sandra.
“Och underbar med barnen”, sa Bill. Och när han sa det svajade rösten till lite. Det var som om han verkligen började inse vad det var som hade hänt.
“Vet du om hon hade en stor konflikt med någon?” frågade Chloe.
“Inte så vitt vi vet”, sa Sandra. “Vi har funderat på det i två dagar nu. Det bara... det verkar helt overkligt.”
“Några misslyckade relationer?” frågade Rhodes. “Kanske en bortstött före detta pojkvän eller något?”
“Hon har ett ex, visst”, sa Bill. “Men hon nämnde honom knappt.”
“Men hon nämnde honom?” frågade Chloe.
Sandras ögon fylldes med en slags medkänsla. “Du vet, hon nämnde faktiskt att det var någonting hon hade varit tvungen att fly från. Och jag tror inte att hon skämtade. Jag menar... hon pratade aldrig riktigt om honom.”
“Vet du vad han hette?” frågade Rhodes.
“Nej”, sa Sandra. Sedan tittade hon på Bill för att se om han hade något att säga, men han bara skakade på huvudet.
“Sov Kim någonsin här?” frågade Rhodes.
“Ja. När jag och Bill åkte iväg på mini-semestrar. Vi hade ett gästrum och brukade skoja att det var Kims rum. Hon sov också över ibland om det var något speciellt, till exempel om någon av barnen hade svårt med läxorna, eller så.”
“Vilket sovrum är det?” frågade Rhodes.
“På övervåningen, det första till vänster”, sa Bill.
“Skulle ni kunna vänta här ute en stund utifall vi behöver prata med er efter att vi har sett oss omkring?” frågade Chloe.
“Vi behöver inte komma in, va?” frågade Sandra.
“Nej”, sa Rhodes. “Ni kan stanna här ute.”
Sandra verkade lättad. Men hon stod fortfarande och tittade på huset som om hon förväntade sig att det skulle komma ut en yxmördare från huset vilken sekund som helst.
Carver-paret stod kvar på uppfarten, medan Chloe och Rhodes gick fram till verandan. Det var en stor veranda, som sträckte sig bortom husets knutar, med en gunga och två gungstolar. Chloe öppnade ytterdörren och de gick in.
Polismän på både lokal och nationell nivå hade städat upp, enligt Garcias rapporter. Och så vitt Chloe kunde se, hade de gjort ett alldeles för bra jobb. Det hade så klart varit mycket enklare att undersöka brottsplatsen orörd med färska bevis - inklusive eventuella blodspår. Vem det än var som hade beslutat att lämna över fallet till FBI, hade uppenbarligen ingen aning om hur man skulle hantera kriminalteknisk bevisinsamling.
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст