”Men det gjorde jag inte!”, protesterade Aidan.
”Och det kommer de att tro på?”, tillade Braxton.
Brandon och Braxton skrattade, och Aidan såg mot Kyra, som för att få veta vad han skulle göra.
Hon skakade på huvudet.
Slösa inte med krafterna”, sa hon till honom. ”Sanningen segrar till sist.”
Folkmassan blev allt tätare när de gick över bron, och när de passerade vallgraven fick de gå axel mot axel i trängseln. Kyra kände spänningen i luften, nu när det skymde och facklor tändes utmed bron och snön föll allt tätare. Hon tittade upp och hjärtat slog som alltid några slag extra när hon såg fortets stora portvalv av sten, vaktat av mängder av hennes fars män. Högst upp syntes uddarna av det väldiga portgallret av järn. De skarpa spetsarna och järnbalkarna – kraftiga nog att hålla alla fiender ute – var nu upphissade, men redo att fällas ner vid ljudet av en hornstöt. Portvalven reste sig mer än tio meter, och på toppen fanns en bred plattform som fortsatte runtom fästningsmurarna och bemannades med spejare som alltid höll ett vakande öga. Kyra hade alltid varit stolt över att Volis var en rejäl fästning. Men ännu stoltare var hon över männen därinne, hennes fars mannar och Escalons främsta krigare, de män som nu långsamt omgrupperade i Volis efter att ha varit spridda runt om i landet när kungen kapitulerade. Nu drogs de till hennes far som till en magnet. Mer än en gång hade hon sagt åt honom att han borde utropa sig till ny kung, som alla ville – men han brukade bara skaka på huvudet och säga att det inte var hans sätt att göra saker på.
När de kom närmare porten sprängde ett dussintal av hennes fars män ut på sina hästar, och folkmassan fick göra plats så att de kunde rida ut till träningsfältet, den stora, runda plats på fälten som omgavs av en låg stenmur. Kyra vände sig om och såg med snabbare puls hur de red bort. Träningsfältet var det ställe hon älskade mest. Hon brukade gå dit och titta i timmar hur de sparrade. Hon studerade varenda rörelse därute, hur de red, hur de drog sina svärd, kastade spjut och svingade stridsgissel. Det här var män som red ut för att träna – trots mörker och snö och till och med på en helgdag – för att de inget hellre önskade än att få träna och bli bättre och hellre befann sig ute på slagfältet än på fest inne i salarna. Precis som hon. Det var hennes verkliga landsmän, tänkte hon.
En annan grupp av faderns män kom ut till fots, och när Kyra och bröderna närmade sig porten klev de åt sidan med resten av folkmassan och gjorde rum för Brandon och Braxton, som kom med vildsvinet. De visslade till av beundran och kom närmare. Det var stora och muskulösa män, huvudet högre än till och med hennes bröder, som inte heller de var små. De flesta hade stänk av grått i skäggen. De var män i trettio- och fyrtioårsåldern som sett alltför många slag och som tjänat under den gamle kungen och fått utstå vanäran av hans kapitulation. Det var män som aldrig själva skulle ha gett upp. De hade sett det mesta och det skulle mycket till för att göra intryck på dem – men de var uppenbart imponerade av vildsvinet.
”Tog ni själva död på den där?”, frågade en av dem Brandon och kom närmare och såg på bytet.
Folksamlingen tätnade och Brandon och Braxton stannade till och sög åt sig av karlarnas pris och beundran, samtidigt som de försökte dölja hur mycket de kippade efter andan.
”Det gjorde vi!”, ropade Braxton stolt.
”En svarthornad”, utbrast en annan krigare som kommit fram för att stryka med handen över djurets rygg. ”En sådan har jag inte sett sedan jag var pojke. Jag hjälpte själv till att ta död på en – men det var med ett helt jaktlag av män, och två av dem miste fingrar.”
”Vi miste inget”, ropade Braxton djärvt. ”Bara en spjutspets.”
Kyra glödde av harm när männen skrattade och beundrade bytet, samtidigt som ännu en krigare, ledaren Anvin, klev fram för att se närmare. Männen steg åt sidan av respekt och gav honom ordentligt med utrymme.
Anvin var hennes fars närmaste befälhavare och den Kyra gillade bäst av allihop. Han lydde endast under hennes far och var den som ledde alla dugliga krigare. Han var som en andra far för henne och hon hade känt honom så länge hon kunde minnas. Hon visste att han tyckte om henne och att han höll uppsikt över henne, och – vad som var ännu viktigare – han tog sig alltid tid med henne och lärde henne tekniker vid sparring med olika vapen som ingen annan gjorde. Vid mer än ett tillfälle hade han till och med låtit henne träna med männen, och det var ögonblick hon älskat. Han var hårdast av alla, men hade också det varmaste hjärtat – för dem han höll av. Men dem han inte gillade, dem var det synd om.
Anvin hade inte mycket till övers för lögner, och han var en man som alltid gick till botten med saker, oavsett hur snåriga de var. Han hade ett tränat öga, och när han nu klev fram och granskade vildsvinet på nära håll såg Kyra hur han stannade till och såg på de två såren från pilarna. Han hade ett sinne för detaljer, och om någon skulle inse hur det låg till så var det han.
Anvin såg närmare på såren och granskade de små pilspetsarna som ännu satt kvar och resterna av trä, där bröderna brutit av skaften på hennes pilar. De hade brutit av dem intill spetsen, så att ingen skulle kunna se vad det egentligen var som fällt djuret. Men Anvin var inte vem som helst.
Kyra såg Anvin granska såren, såg hur hans ögon smalnade av, och insåg att han snabbt förstått hur allt låg till. Han böjde sig ned, tog av sig handsken och tryckte fingrarna i vildsvinsögat, och drog fram den ena pilspetsen. Han höll upp den blodiga spetsen och vände sig sedan med skeptisk min mot bröderna.
”En spjutspets, sa ni?”, frågade han ogillande.
En obekväm tystnad föll över gruppen och Brandon och Braxton såg nervösa ut för första gången och vred på sig.
Anvin vände sig mot Kyra.
”Eller kanske en pilspets?”, fortsatte han, och Kyra såg kuggarna gå runt i huvudet på honom när han drog sina egna slutsatser.
Anvin klev fram till Kyra och drog fram en pil ur hennes koger och höll upp den bredvid pilspetsen i handen. De hörde ihop, det kunde alla se. Han såg stolt och menande på Kyra, och plötsligt kände hon allas ögon på sig.
”Det var ditt skott, eller hur?”, sa han, mer som ett påstående än en fråga.
Hon nickade.
”Det var det”, svarade hon kort, och älskade honom för att han gav henne erkännandet som gav henne upprättelse.
”Och det var skottet som fällde”, avgjorde han. Det var en iakttagelse och inte en fråga, och sades med hård och beslutsam röst när han såg granskande på vildsvinet.
”Några andra sår än de här två ser jag inte”, fortsatte han och drog med handen genom pälsen – tills han stannade vid örat. Han såg granskande på det, och vände sig sedan med förakt mot Brandon och Braxton. ”Om ni nu inte vill kalla spjutspetssnudden här för ett sår, det vill säga.”
Han höll upp vildsvinets öra, och Brandon och Braxton rodnade när krigarna skrattade.
Ytterligare en av faderns män steg fram. Vidar. Han var en nära vän till Anvin, en kort och senig man i trettioårsåldern med ett tärt ansikte med ett ärr över näsan. Att döma av den tunna kroppen kunde man inte tro det, men Kyra visste bättre: Vidar var hård som sten och berömd för sin skicklighet i närstrid. Han var en av de hårdaste män hon träffat och känd för sin förmåga att vinna i brottning mot två män dubbelt så stora som honom själv. Alltför många män hade misstagit sig på hans ringa storlek och retat honom – bara för att lära sig läxan den hårda vägen. Även han hade tagit Kyra under sina vingar och var alltid beskyddande.
”Det ser ut som att