Kyra vände sig och såg på sina storebröder. Båda låg kvar i gläntan och stirrade på henne, med chock – nästan vördnad – i blicken. Men hon såg också något mer i den där blicken, något som oroade henne: en misstänksamhet. Som om hon var annorlunda än dem. En främling. Det var en blick Kyra sett förr. Inte många gånger, men tillräckligt ofta för att få henne själv att undra. Hon tittade ned och såg på den döda besten, jättelik, monstruös och stel vid hennes fötter, och hon undrade hur hon, en femtonårig flicka, kunnat klara det. Det var något som övergick vanliga färdigheter med pil och båge, det visste hon. Det var något mer än en lyckträff.
Det hade alltid varit något särskilt med henne. Hon stod som bedövad och ville röra på sig, men kunde inte. Det var inte odjuret som upprört henne mest, utan blickarna från hennes bröder. Och för miljonte gången kom frågan som hon i hela sitt liv varit rädd för:
Vem var hon?
KAPITEL TRE
Kyra följde efter sina bröder som traskade fram på vägen tillbaks mot fortet och såg hur de kämpade under tyngden av vildsvinet. Aidan gick intill henne och Leo, som återvänt från sin egen jakt, följde henne i hälarna. Brandon och Braxton fick slita med det döda djuret, som de bar mellan sig, surrat till två spjut som de lagt över axlarna. Den olustiga stämningen hade försvunnit så snart de kommit ut ur skogen och under den öppna himlen igen, och särskilt sedan de fått faderns fort i sikte igen. Brandon och Braxton återvann något av sin vanliga självsäkerhet med varje steg, och nu var de nästan sina gamla arroganta jag igen, fulla i skratt och häcklande varandra med skryt om sitt byte.
”Det var mitt spjut som snuddade”, sa Brandon till Braxton.
”Men”, sa Braxton som svar på tal, ”det var mitt spjut som fick det att vända sig mot Kyras pilar”.
Kyra hörde alltsammans och rodnade om kinderna av alla lögner. Hennes korkskallar till bröder höll redan på att övertyga sig om sin egen version av berättelsen, och nu verkade de till och med tro på den. Hon hade förväntat sig det, att de skulle skryta om sitt byte när de väl var tillbaks i faderns sal.
Det höll på att göra henne tokig. Men hon kände att det var under hennes nivå att rätta dem. Hon trodde fullt och fast på rättvisans lagar och visste att, förr eller senare, så kom sanningen alltid fram.
”Ni är lögnare”, sa Aidan, som gick bredvid henne och fortfarande var uppskakad efter händelsen. ”Ni vet att det var Kyra som dödade vildsvinet.”
Brandon gav honom en hånfull blick över axeln, som om Aidan varit en insekt.
”Och vad vet väl du om det?”, frågade han Aidan. ”Du var ju upptagen med att pissa på dig.”
Båda skrattade, som om historien blev sannare för varje steg.
”För ni två sprang ju inte livrädda där borta?”, sa Kyra till Aidans försvar när hon inte stod ut längre.
Då tystnade pojkarna. Kyra hade chansen att verkligen ge igen – men hon kände inget behov av att höja rösten. Hon gick nöjd och glad och trivdes med sig själv. Vetskapen om att hon räddat sin brors liv gav all den tillfredställelse hon behövde.
Hon kände en liten hand på sin axel, och tittade dit och såg Aidan le tröstande mot henne, uppenbart glad och tacksam över att vara vid liv och i ett stycke. Kyra undrade om hennes äldre bröder också uppskattade vad hon gjort för dem. Trots allt, om hon inte dykt upp när hon gjorde det så skulle de också ha dödats.
Hon såg vildsvinet skumpa där framme med varje steg och grimaserade. Hon önskade att bröderna lämnat kvar det i gläntan där det hörde hemma. Det låg en förbannelse över det djuret, det hörde inte till Volis och det hörde inte hemma här. Det var ett ont varsel. Särskilt som det kom från Törnskogen, och ännu mer för att det nu var Vintermånsafton. Hon mindes ett gammalt talesätt som hon läst: skryt inte när du räddats till livet. Hon kände att hennes bröder utmanade ödet och drog mörker in i deras hem igen. Hon kunde inte låta bli att tänka att det var ett förebud om annat ont som skulle komma.
De nådde toppen av en kulle, och därifrån hade de en vid vy över landskapet och såg fortet breda ut sig. Trots vindbyarna och det allt tätare snöfallet kände Kyra stor lättnad över att vara hemma. Rök steg från skorstenarna i landskapet och en varm och välkomnande glöd strålade från faderns fort, där eldar nu tänts för att hålla skymningen stången. Vägen blev bredare och bättre underhållen när de närmade sig bron, och de ökade på stegen och gick raskt den sista biten. Vägen var full av folk, alla ivriga inför festligheterna, trots vädret och mörkret som föll.
Kyra var knappast överraskad. Vintermånens fest var en av årets viktigaste helger, och alla var upptagna med förberedelserna. En tät folkmassa tryckte på för att komma över bron och få sina varor från försäljarna – samtidigt som lika många trängde sig ut genom portarna för att hinna hem och fira med sina familjer. Oxar drog vagnar med varor åt båda håll, samtidigt som murare slog och hamrade på ännu en ny mur som uppfördes runt fortet. Ljudet av taktfasta hammare hördes överallt, genom larmet av hundar och boskap. Kyra undrade hur de kunde arbeta i det här vädret och hur de skyddade händerna från att bli stelfrusna.
När de närmade sig bron och kom in i trängseln tittade Kyra upp, och det knöt sig i magen när hon såg flera av Lordens män, soldater som tjänade ståthållaren som utsetts av Pandesien. De stod intill portarna, klädda i sina typiska scharlakansröda ringbrynjor. Hon kände en våg av ilska vid synen, en bitterhet som hon delade med hela sitt folk. Närvaron av Lordens män var alltid betryckande – men särskilt nu under Vintermånen, när det knappast fanns annan anledning för dem att vara där än att de ville utkräva det lilla som gick att pressa ur folket. I hennes ögon var de inte annat än asätare – översittare och rovdjur i tjänst hos de föraktliga aristokrater som tagit makten när Pandesien invaderat.
Det var den förre kungens svaghet som bar skulden. Han hade kapitulerat för dem alla. Men det spelade mindre roll nu. Nu tvingades de till sin egen vanära att foga sig efter de här männen. Det gjorde Kyra arg. Det innebar att hennes far och hans skickliga krigare, ja hela folket, inte var annat än guldkantade trälar. Hon hoppades desperat att de skulle göra revolt och kämpa för sin frihet och ta sig an det krig som deras förra kung varit rädd för. Men hon visste också att om de gjorde det så skulle de ställas inför hela Pandesiens armé. Möjligen hade de kunnat hålla stånd om de inte släppt in pandesierna från första början, men nu när fienden hade satt sig fast så var möjligheterna till motstånd små.
De kom fram till bron och beblandade sig med trängseln, och folk stannade och stirrade och pekade på vildsvinet. Kyra fick en viss tillfredställelse av att se hur bröderna svettades och pustade och stånkade under bördan. Folk vände sig och gapade när de gick förbi, och både allmoge och soldater imponerades av det väldiga djuret. Hon såg också några skrockfulla blickar, folk som precis som hon själv undrade om det hela inte var ett dåligt förebud.
Men alla såg ändå på hennes bröder med stolthet i ögonen.
”Ett vackert byte till festen!”, ropade en bonde som ledde sina oxar bredvid dem på vägen.
Brandon och Braxton sken av stolthet.
”Den där blir mat till halva er fars hov!”, ropade en slaktare.
”Hur lyckades ni med det där?”, frågade en sadelmakare.
Bröderna utväxlade blickar och Brandon grinade till sist brett mot mannen.
”Med ett fint kast och utan fruktan”, svarade han djärvt.
”Om man aldrig tar sig ut i skogen så får man heller