Drakarnas Gryning . Морган Райс

fnyste.

      ”Låt flickan göra sig till åtlöje då”, sa han. ”Så lär hon sig kanske en läxa en gång för alla.”

      Ännu en hornstöt hördes, och när en man lämnade cirkeln passade Kyra på att rusa in.

      Kyra kände hur alla stirrade på henne. Det här hade ingen väntat sig. Hon stod ansikte mot ansikte med sin motståndare, en lång och kraftig man i trettioårsåldern, en duglig krigare som hon känt sedan sin fars tid vid hovet. Hon hade studerat honom och visste att han var en skicklig kämpe – men också att han var överdrivet självsäker och ofta anföll vårdslöst redan i början av en strid.

      Han vände sig mot Anvin och blängde.

      ”Försöker ni förolämpa mig?”, frågade han. ”Jag tänker inte slåss mot en flicka.”

      ”Du förolämpar dig själv genom att visa dig rädd att möta mig”, svarade Kyra ilsket. ”Jag har två armar och två ben precis som du. Om du vägrar att kämpa så får du erkänna dig besegrad!”

      Han anföll med full hastighet, precis som hon anat, med träsvärdet högt och hårt på väg rätt ner mot hennes axel. Det var ett drag hon väntat sig, ett hon sett honom göra många gånger, och ett som han var klumpig nog att avslöja i förväg med hur han rörde armarna. Träsvärdet var hårt och kraftfullt, men det var klumpigt också, i jämförelse med hennes stav.

      Kyra följde honom noggrant med blicken, väntade tills det sista ögonblicket, då hon steg åt sidan och lät det väldiga hugget glida förbi hennes sida. I samma rörelse svängde hon runt med staven och smällde till på sidan av hans axel.

      Han stönade till och stapplade åt sidan. Han blev stående som bedövad, irriterad över att behöva erkänna sig besegrad.

      ”Någon fler?”, frågade Kyra, och log brett och vände sig runt mot cirkeln av män.

      De flesta av dem log, uppenbarligen stolta över henne, över att ha sett henne växa upp och nå den här nivån. Utom Maltren förstås, som såg bistert på henne. Han såg ut som om han just skulle till att utmana henne, när plötsligt en annan soldat klev fram och ställde sig framför henne med allvarlig min. Den här mannen var kortare och bredare, med yvigt rött skägg och vilda ögon. Hon märkte på hur han höll sitt svärd att han var försiktigare än hennes tidigare motståndare. Det tog hon som en komplimang: äntligen började de ta henne på allvar.

      Han anföll. Kyra visste inte hur, men av någon anledning hade hon ingen svårighet att veta vad hon skulle göra. Det var som om instinkterna tog över. Hon var så mycket lättare och snabbare än dessa män, med deras tunga rustningar och träsvärd. Alla kämpade de med kraft, som om de väntade sig att motståndaren skulle möta upp och blockera. Men Kyra nöjde sig istället med att bara ducka och vägrade att slåss på deras villkor. Männen stred om vem som var starkast – men hon om vem som var snabbast.