Fremlingarne väckte allmänt uppseende. I vår lilla stad hade ännu ej något ryskt fruntimmer af stånd visat sig i sällskapslifvet, åtminstone ej i en cirkel som denna.
Systrarna, om de voro det, hade ej ringaste tycke af hvarandra. Frun såg yngre ut, var stor till växten, med yppiga former samt ett par bruna lifliga ögon; den andra, ett par år äldre, var liten; en bred mun med breda hvita tänder, en hvass, något uppstående näsa hade gifvit henne ett utseende af fräckhet, såframt ej en viss matthet legat i hela hennes väsende: hon hade varit sjuk, sades det. Bådas toilette var anspråksfull, men det aristokratiska i hållning och konversation, sökte man förgäfves hos dem; noggrannare iakttagare hade äfven kunnat se vissa hemliga vinkar dem emellan, liksom fruktade de att falla ur någon antagen roll.
Våra landtfruar funno herr Smitt i «farstukammarn,» der han bryggde punsch och bischoff; på båda delarne måste de smaka; för att betyga sitt bifall, tömde fru Lurhjelm sina glas, ordade sedan om sin ofantliga glädje, öfver det ifrågavarande partiet. «Bara kusin Smitt nu äfven snart lagar så att Hedda äfven blir försörjd,» tillade hon.
«Ingen fara dermed, min nådiga kusin,» försäkrade han, torkande svetten från pannan med frackskörtet, «ingen fara alls. Mina flickor ha en fästman på hvart finger, sade förra frun, ha, ha, ha! Nog kunde de ha tid att vänta – kommer tids nog i den knipan – ha, ha, ha! men det unga blodet tänker icke så det. Petter och Maria tänka redan på trolofning och bröllop med, utan att vi gamla språkats vid om den saken; men i afton hoppas jag allt skall afgöras till ömsesidig tillfredsställelse.» Härmed bugade han sig för fru Nordenskans, som åhört honom med synbar förvåning. Hon hade ej hört ett ord om saken och visste icke om hon skulle anse detta för skämt eller allvar; men när de lemnat värden vid sitt bestyr, och tagit plats i andra rummet, erfor hon allt, hvad fru Lurhjelm sjelf trodde sig veta.
Maria syntes föga till. Hedda deremot gick från den ena till den andra; talade om de kavaljerer, som väntades; brydde andra, för att blifva brydd tillbaka. —
Herrarne samlades småningom. Musikanterna intogo sin anvista plats, och polonäsen, anförd af Petter Nordenskans begynte. Våra båda fruar och Ottilia passade på och fingo snart plats i salen. Derpå följde ekossäsen. De icke dansande fruarna i förmaket barrikaderade med sina stolar ingången till dansrummet. Leonna, befriad från sin arrest, ansåg det för mindre passande att tränga sig ut, när hon icke var uppbjuden till dans. Hon blef således stående bakom en äldre frus stol, och fann sig rätt road af att se de andra dansa.
Ekossäsen slutades och dansörerne rusade ut för att svalka sig. Ingen Martis son hade ännu varit synlig; nu först inträdde flere på en gång, och utgjorde en grupp midt på golfvet. Leonna igenkände Markoff och Schalinsky.
Den sistnämnde bjöd genast upp Ottilia, sannolikt hade han frågat efter Leonna, ty han gick till en af sina kamrater, som likgiltigt öfversåg sällskapet, och hvars person hade något «jag vet icke hvad,» som utmärkte honom framför de andra. Liksom efter en anvisning af Schalinsky, närmade denne sig derpå till förmaket, men mötte der den ogifta fremmande damen; han studsade synbart vid hennes åsyn och blef sedan stående vid dörren under hela nästa dans.
Ovilkorligt hvilade Leonnas blick på krigarens ädla gestalt och vackra ansigte; för närvarande spelade dock ett satiriskt leende om de trotsiga läpparna, i det att han såg sig omkring i rummen; men omsider träffade hans ögon äfven henne, och likasom ertappad på en elak gerning, nedslog hon sina, utan att mera våga höja dem; hvarföre, kunde hon ej förklara, men hon «kände i luften» att han ännu såg på henne.
Ännu mera förvirrad blef hon, när det fruntimmer, som satt henne närmast, frågade om fröken Nordenskans var bekant med löjtnant Karlowitsch; rodnande gaf hon ett nekande svar.
«Har fröken hört talas om att han friat här i huset, men fått korgen?» frågade hon med en småstadsbos nyfikenhet och pratsjuka. Leonna hann knappt uttala sitt «visst icke,» förrän hon blef uppbjuden af den obekante till nästa kadrilj. «Hvarföre skulle fröken neka till bekantskapen,» sade hennes pratsjuka granne, och hotade henne skalkaktigt med fingret. Det var således Karlowitsch.
Med tillåtelse, föra vi läsaren i ett ännu obesökt rum, köket. Kanhända gifvas de som anse sådant obelefvadt; men andra skola säkert gilla oss, då ett kök egenteligen är qvinnans laboratorium, hennes verkningskrets, dit hon hänvisas – när ögat ej mera strålar af ungdomens glans, när nyhetens behag försvunnit. —
För dagen var köket här i huset ett upp- och nederlags-magasin för hvad som blifvit utrymdt från de andra rummen. Öfver och under dessa möbler logerade damernas ytterplagg och utanskor, i fullkomlig egalité. Glas, koppar och tvenne halffyllda bålar stodo på bordet, under detsamma korgar med färdiga smörgåsar o. s. v.
Thetimmen var förbi. Madam Brita Caisa Fors, som förestod bufetten, hade nyss expedierat vaktmästarn med en bricka påfyllda glas och löste nu af sig det randiga bomullsförklädet, släppte ned den svarta sidenklädningen; jemkade om schinjongen och bindmössan, och begaf sig sedan in i förmaket, för att der se på dansen; hennes hjelpredor stodo för samma ändamål i förstugan.I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans. – «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser mig så fasligt spotsk och konstig ut.»«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart han får länsmanssysslan, – hvarom han är temligen säker – blir det genast bröllop; – men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben Smitt sjelf.»
I stället se vi tvenne fruar inträda, för att här kunna samspråka en stund, ohörda af obehöriga öron. Fru Lurhjelm var den ena, fru Snabbeck den andra; den förra satte sig på den enda stol, som fanns i rummet, den sednare stödde sig emot en högt bäddad säng, belastad med hattar och kläder. De fortforo i ett redan börjadt samtal om unga Nordenskans.
– «Men hurudan karl är han egenteligen?» frågade hennes nåd. «Han ser mig så fasligt spotsk och konstig ut.»
«Jag känner honom nog litet för att döma, skall jag ha den äran att säga,» genmälte fru Snabbeck halfhviskande. «Maria säger, att han är en reél menniska, men som icke bryr sig om att krusa för någon. Så snart han får länsmanssysslan, – hvarom han är temligen säker – blir det genast bröllop; – men oss emellan sagdt: stort värde tycks den unga herrn sätta hvarken på sina egna eller tillkommande slägtingar, det synes tydligt; men att han ej förr'n i afton underrättat sin far om det tilltänkta giftermålet, låter bra otroligt, men jag har det af gubben Smitt sjelf.»
«Hvad må hans föräldrar tycka om partiet?»
«Hvad de tycka inom sig, vet jag icke säga. Fadren hade svarat, att sonen var myndig och fick göra huru han ville. Styfmodren är som ers nåd nyss sjelf behagade säga: «alldeles som det hvita plåstret;» men en vacker dotter har hon, som icke tycks brås på sin mor. Jag betraktade henne nyss, när hon stod i förmaket, och talade ögonspråk med löjtnant Karlowitsch.» —
«Nu misstager frun sig den här gången,» invände fru Lurhjelm; «Karlowitsch var icke hos oss nyårsqvälln, och flickan hade derförinnan aldrig sett en rysk officer, ty hon har ingenstädes varit, och Grönskog ligger för afsides, att få inqvartering.» —
«Ja icke vet jag, men nog såg jag att hennes ögon först följde honom; och sedan under dansen språkades de som gamla bekanta – och svenska talade de icke – det sade Lotta Ström.»
«Hon