Säg mig huru länge du blef qvar i Lovisa, och om du hade roligt på assemblén; hade jag dig här, hvad jag skulle plåga dig med frågor.»
Leonna.
Ottilias svar:
«Tack goda Leonna för ditt välkomna bref, der din vänskap för mig lyser fram öfverallt; men den sinnesstämning innehållet visar, oroar mig.
Att du sörjer, hjertligt saknar din goda mormor, finner jag så naturligt; jag känner ju hvad det vill säga att förlora ett älskadt och dyrbart föremål, och beklagar din förlust, men tillåt mig äfven göra några anmärkningar. Det hör ju till våra öfverenskommelser och är, efter min öfvertygelse, vänskapens dyrbaraste rättighet.
Om också aldrig din mormors ålder varit så olik din egen, skulle likväl den verld, hvari hon lefvat, det vill säga den grad af bildning hon erhållit genom uppfostran, vanor och omgifning, säkert gjort henne mera oförmögen att förstå ditt unga lifliga, efter högre bildning törstande, sinne och det som nu ligger dig om hjertat – ty något är det, kan du neka dertill? men derom en annan gång.
Jag kände ej din mormor, men efter din egen skildring om hennes vanor och ert lefnadssätt, måste hon i många fall liknat fru Palman; välmenande och god till tänke- och handlingssätt, men inskränkt till det alldagliga, utan uppfattning af något, som ligger utom denna synkrets. Har jag orätt?
Fru Palman är af god härkomst, men tarfligt uppfödd på landet och tillhållen att arbeta och hushålla; hon är omtänksam och driftig i allt hvad kroppens nödtorft tillhörer. Utomdess bestod hela hennes undervisning i en äfven nödtorftig katekesläsning och något skrifva; utom Bibeln, katekesen, psalmboken och almanachen, kände hon ingen bok till namnet en gång. Hennes umgänge bestod af lika inskränkta som fördomsfulla menniskor.
Som ung flicka plockade hon åkerblomman och väpplingen för att deraf binda kransar åt barnen; men som äldre endast millefolium, myntan, kamomillen och några andra örter, nyttiga i husmedicinen, med ett ord, det är endast nyttan hon håller sig vid, själens och naturens poesi förstår hon icke.
Hon hör till exempel åskan, ser blixten, men finner ingenting skönt och majestätiskt deruti; ingen har lärt henne inse dess välgörande verkningar, långt mindre dess orsak. Hon tror det vara tecken till Guds vrede öfver ett syndigt slägte, hvaremot hon väpnar sig med korstecknet och småskrock.
Händer det nu någon gång att luften är het och tryckande, och jag eller onkel önskar att ett åskregn måtte rensa atmosferen och uppfriska jorden, så ser hon på oss med en förundran, som gränsar till missnöje; och när jag med en verklig njutning står och ser på, när ett oväder brutit ut, ber hon mig icke fresta Gud. En gång följde hon mig ut, sedan ett sådant oväder upphört, i vår lilla trädgård, med skogsbacken på den ena sidan, ängen på den andra. När jag då förtjust, af den sköna färgprakt som omgaf mig, böjde mig till blommorna, ännu öfversådda med regnets briljanter, för att rätt inandas deras balsamiska ånga, knotade gumman öfver min stora barnslighet, bad mig ej väta ned min klädning för «några lappris blommor, som efter några timmar vore torra nog att lukta på.»
Af luftens sångar-skara fäster hon endast uppmärksamhet vid gökens rop eller skatornas skratt, det sednare skall, efter hennes mening bebåda fremmande, till och med falska fremmande, och det är icke utan, att om någon kommer då, betraktar hon den med fördom och misstroende. I anseende till göken, omtalar hon ofta, hurusom hon och prestgårds mamsellerna i S – , en midsommarsafton rådfrågat detta orakel. På hennes fråga: «huru många år skall jag ogift gå?» hade göken endast svarat en gång. Hvad hände! nästa Johanne derpå stod hon brud. Sin tillkommande man kände hon blott genom talmannens försäkran, att han såg bra ut, och kunde föda sin hustru. De förlofvades, när de sågo hvarandra för första gången. Ingen fråga om känslor eller sympathi!
Med allt detta är hon god, välmenande mot alla, i synnerhet mot mig. Jag håller af henne, men icke kan någon inre förtrolighet råda mellan oss, när våra åsigter, vår tankegång i allt äro så olika, det inser du nog.
Derföre goda Leonna, döm icke din mamma för strängt; nog älskar hon dig, fastän hon ej kan uttrycka det så, som du önskar det. Onkel sade en gång: «alla menniskor äro icke stöpta i en och samma form; hvar och en antager dens façon, hvaruti han blifvit gjuten.»
Min far och farbror äro bröder, Hedda och Maria Smitt systrar, – och likväl huru olika! – Det måste således vara: först uppfostran, sedan omgifningen, som utvecklar de frön, som Försynens godhet nedlagt i hvarje menniskohjerta, som kommer plantan att antingen trifvas och förädlas, eller endast vegetera och urarta.
Men nog nu med reflexioner, sällsamma nog i en brefvexling mellan tvenne unga flickor. Jag tror dem likväl vara nyttiga, men låt det vara «unter uns.» Det finnes beklagligtvis menniskor som förlöjliga det de icke förstå, och för sådana går jag gerna ur vägen.
Och nu till nyheterna från Lovisa.
Jag hade gerna rest hem, tillika med dig, men onkel hade affärer der, och ville äfven, det jag skulle bevista assemblén, på det jag, som han uttryckte sig, ej alltför ensidigt skulle bedömma sällskapslifvet i Lovisa; ty jag var icke så belåten, som du, med dansnöjet hos Smittens. Jag är kanhända nogräknad, men förmodar att vi med några undantag, ej voro i hvad man med rätta bör kalla godt sällskap. Jag hörde utlåtelser om vissa personer der, som jag likväl ej säger efter; ty i sådant fall bör man vara alldeles viss på sin sak.
Onkel gjorde mig present af façonerad nättelduk till klädning. Dottern i huset, der vi logerade, hjelpte mig att sy den; hon är en ganska hygglig och snäll flicka.
Om lördagsafton var den färdig, då gick onkel och jag till Smitts för att tacka för sist. Deras piga förde oss in till mamsellerna; fadren var icke hemma. Maria lagade en hvit klädning i ordning för morgondagen; Hedda hade ingenting för händer, och öfverhopade oss med frågor, hvad vi tyckte om deras tillställning, om den inte var bra rolig; hvarföre icke onkel dansar, o. m. d.; en sak syntes dock intressera henne mera än det öfriga: hvar du blifvit bekant med löjtnant Karlowitsch; hon ville ej tro mig när jag sade: att du hos dem såg honom för allra första gången. I parentes sagdt, kunde andra tänka så med, så liflig var er konversation. —
Maria beskyllde dig för behagsjuka, men onkel tog med värma ditt försvar; detta syntes ej göra Hedda något nöje; ty hon anmärkte något hvasst: att hon «flere gånger observerat det kapten Lurhjelm ansåg fröken Leonna vara en liten gudomlighet.» Onkel, utan att låtsa om hennes lilla humör, svarade helt enkelt: att «en ren och okonstlad själ är det gudomliga hos menniskan.»
I lagom tid afbröts detta samtal genom herr Smitt, som blifvit efterskickad. Han bjöd oss enträget på husmanskost qvar till afton, och förde sedan onkel till sin kammare.
Hedda tog fram kort och proponerade mariage på tre man hand, men Maria föregaf hushållsbestyr. Straxt efter kom din bror dit, och de förlofvade voro sedan för sig sjelfva hela aftonen i salen.
Hedda frågade om jag kunde spå i kort; men på mitt nekande svar, blef det mariage på tu man hand. Alltför litet hemma i spelet, för att finna intresse, roade det mig dock en stund, att se den ifver, hvarmed hon sökte vinna de af henne sjelf uppsatta ogifta karlar.
Huru lång föreföll mig ej denna afton! Din bror gick utan att deltaga i aftonmåltiden.
Enligt aftal, begaf jag mig, klockan något