Det var redan mörkt när de kommo fram till Rönnbacka. Man sökte öfvertala Petter att stanna qvar öfver natten, då ovädret alltjemt fortfor, och sammanpackade snön i stora drifvor; men förgäfves. Denna hans envishet väckte så mycket större förundran, som han ej ville uppge det minsta skäl för sin otidiga oro.
En konturteckning af Petter Nordenskans
Egensinnighet och öfversittaranda utmärkte Petters pojkår och första bedrifter som yngling. Ämnad till militär af fadren, trodde denne det vara nog att sonen genomgick en kurs i hvad man den tiden benämnde storskola; ett tvång som Petters högmodsanda ej ville fördraga, ty som adelsman trodde han sig ej behöfva tråka med boken i hand.
Föga tåld af fru Igeldorf, skänkte hon likväl Petter ackordsumma till en fänrikssyssla vid ett landtregemente; men aldrig van att kufva sitt sinne, var han öfvermodig bland sina likar, pojkaktigt sträng mot de underordnade; detta ådrog honom tilltal och näpst af sina förmän. Man gaf honom med nöje det afsked han begärde.
Nordenskans, högeligen missnöjd med sin herr son, lagade snart att han blef antagen som skrifvare vid ett aflägset bruk. Alltför högmodig att deltaga i bruksfolkets samqväm, (bättre grannar funnos der endast på långt afstånd) blef tiden honom ofta lång. Bruksinspektoren, en gammal hederligtsinnad man, erbjöd honom de böcker hans gamla bokskåp innehöll.
Hvad brydde Petter sig om bibel och postillor! åt dem egnade han ingen blick. Utom böcker, som rörde bruksvettenskapen – och dem tröttnade han snart vid – befanns der ett fragment af «Sköne Banise,» ett råttätet exemplar af «Helicon, eller kärleks- och sorgeqväden» af Lucidor den olycklige; några gamla sagor, och ett par då moderna röfvarhistorier m. m.
Petter var ingenting mindre än poetisk och romanesk. Han bevärdigade de förstnämnde knappt med ett ögonkast, och genomögnade blott de sednare. Ännu fanns der en hylla med gamla latinska och grekiska auctorer i tjocka pergaments- och kalfskinnsband. Hvilket herrligt fynd hade icke detta varit för våra fornforskare nu! men ty värr försåldes de efter inspektorens död till en apothekare, och användes till omslag på salfvor och plåster. Huru ha icke tiderna ändrat sig!
Bland dessa vördnadsvärde gamla, hade en nyare bok, inbunden i plumpt pappband, förirrat sig. Det var Carl 12: tes lefverne af Voltaire. Detta arbete blef hans enda lektyr; han genomläste det med stigande intresse; Carl var en hjelte, värdig att vara Petter Nordenskans' mönster. Nu ångrade han att han öfvergifvit militärståndet, den enda bana, hvarpå han, efter dåvarande tänkesätt, som obemedlad adelsman, kunde utmärka sig genom den själskraft och bestämda karakter, han hädanefter ville ådagalägga. Det kunde väl ännu låta sig göra, men ackordsumman felades. Kort derpå bröt kriget ut mot ryssarne. Både hans far och fru Igeldorf hade varit beredvilliga att lemna Petter penningar, ifall de under sådana omständigheter varit nödvändiga, men – besynnerligt nog, hade all lust för krigsyrket med ens försvunnit.
Likväl var det långt under hans värdighet att vara bruksskrifvare, med utsigt att efterträda inspektorn. Petter liknade häruti så många andra: ju mindre sannt menniskovärde de äga, desto högre uppskatta de sin egen personlighet, sitt namn, eller sin rikedom – gåfvor som de ej gifvit sig sjelfva – men aldrig veta de rätt uppskatta sin samhällsställning, ty då sökte de att genom kunskaper vinna förädling, för att äfven i denna krets gagna staten och sina medmenniskor. Nu deremot är lönen bevekelsegrunden, och titeln målet för deras sträfvande. Egenkärleken tror sig fylla hvarje högre plats.
Att begynna med, erhöll Petter en liten syssla i Lovisa, med förmån att kallas sikter; det är så vi göra hans bekantskap. De ord, Carl 12:te som gosse skref under en teckning af staden Riga,2 blefvo på sitt vis Petters valspråk. Om han i ögonblickets lidelse beslöt något och uttalade det i ord, så måste han sedan genomdrifva det, endast för att bevisa orubbligheten i sin karakter.
Den nyssförflutna hösten blef han först bekant i Smittska huset. Snart råkade han, efter hvad läsaren redan vet af Ottilias bref, i tvist med Karlowitsch, och visade sig sedermera alltid som dennes oförsonlige fiende. Misstänksam som alla små själar, trodde han att löjtnanten friade till Maria Smitt; ty han missförstod, hvad som endast var en belefvad ung mans artighet mot sin värdinna; och många skäl förefunnos, hvarföre denne utmärkte den yngre systern framför den äldre.
Lifvad af aggets ärelystnad – ty hos en man med Petters sinnelag kommer kärleken ej i fråga – ville han uttränga den förmenta älskaren, hvilket äfven ej blef honom synnerligen svårt, när denne icke gjorde honom platsen stridig, och Maria i Petter ansåg sig ha funnit den, hvars principer bäst öfverensstämde med hennes egna. Huruvida denna slags sympathi, gjorde dem lyckliga i äkta ståndet, skall framtiden bäst utvisa.
Att flickans far gynnade Petter och bragte saken till snart afgörande, inses lätt af det förutsagda, då Smitts faderliga omsorg hufvudsakligen endast bestod deruti, att få sina döttrar bortgifta; misstog han sig om medlen, må man ej beskylla honom för bristande välmening, men väl för brist på urskillning att bereda dem en framtid, oberoende af ödets vexlingar.
Hvar och en annan än den, som liknade den inbilske och sjelfkäre Petter, borde likväl något undrat öfver den lätthet, hvarmed han segrade öfver en rival, som ingalunda var att förakta. Feodor Karlowitsch var väl icke långt hunnen på sin tjenstebana, men han var ung ännu och afhållen af sina förmän, älskad och aktad af såväl kamrater som underlydande. Hans vackra utseende, hans städade väsende och lätta umgängesgåfvor, samt några sällskapstalanger, gjorde honom eftersökt i den bättre societeten. Men detta hvarken såg eller erkände Petter Nordenskans, tack vare egenkärleken, den «vänder synen» eller rättare sagdt, förgyller endast sig sjelf. Petter trodde sig lik Caesar, endast behöfva komma, se och segra. Att denna hans framgång ej syntes oroa hans förmente rival, förargade honom visserligen något, men han ansåg det vara förställning, och njöt af sin inbillade triumf.
När allt var afgjordt, och den sinnesretning, hvari han befunnit sig, småningom hunnit lägga sig, insåg Petter nog, att han tagit ett för sin framtid obetänksamt steg, då han, sjelf medellös, så brådstörtadt lierat sig med ett hus, hvars omständigheter enligt allmänna ryktet icke voro de bästa. Det kunde lätt hända, att han sedan fick dragas med en gammal af sig kommen svärfader, van vid fråsseri och vällefnad, med en oförsörjd svägerska, som ju närmare han lärde känna henne, blef desto förhatligare i hans ögon; men det som var gjordt kunde ej ändras, utan att frångå den karakter han ansåg för sin. Petter, lik andra före och efter honom, förtretades icke på sig sjelf, utan fastmera på alla andra, som insett allt detta förut.
Han hade genast blifvit varse, det mamsellerna Smitt ej gjorde något fördelaktigt intryck på hans slägtingar, när de nyårsaftonen första gången sammanträffade på Hertola, men derom brydde han sig föga, ty han var just då i jäsnings-perioden. Sin fars underdånige son hade Petter aldrig varit, och den inskränkta styfmodren föraktade han; Leonna var, oaktadt all sin älskvärdhet, en nagel i hans öga, för det betydliga arf hon skulle erhålla efter sin mormor. Det testamente som fru Igeldorf låtit uppsätta, endast till förmån för dotterns egna bröstarfvingar, och de öfverenskommelser hon först träffat med hans far, och hvarpå äfven denne ingått, härledde sig, enligt Petters förmodan, endast af ovilja för honom sjelf, och häruti hade han ej misstagit sig.
För att undvika hvarje invändning mot sin tilltänkta förening med Marie, undvek han att tala vid fadren ända till det sista afgörande ögonblicket; då skedde det i närvaro af andra. När hans far sedan i enrum frågade, om han äfven besinnat, hvad det ville säga, att som ung tjensteman med ringa lön gifta sig med en flicka, hvars fader satt i skuld öfver öronen, svarade sonen kallt: «Det är icke alla, som vilja låta stufva upp sig till anseende, genom hustruns förmögenhet, och gå i ledband.» – Fadren