KAPITEL FYRA
Caitlin satt i det kala rummet i Francisklostret och tittade ut genom det öppna fönstret, ut i natten. Hon hade äntligen slutat gråta. Det hade varit timmar sedan hon lämnat prästen, efter hon hört nyheten om hennes förlorade barn. Hon hade inte kunnat stoppa tårarna, eller sluta tänka på det liv hon skulle ha lett. Det var alltför smärtsamt.
Men efter många timmar, hade hon gråtit ut, och nu var allt som var kvar torkade tårar på kinderna. Hon tittade ut genom fönstret och försökte distrahera sig själv, och andades djupt.
Umbriens landsbygd bredde ut sig framför henne, och från denna utsiktspunkt, högt uppe på en kulle, kunde hon se de böljande kullarna i Assisi. Det var fullmåne, och tillräckligt med ljus för henne att se att detta verkligen var en vacker landsbygd. Hon såg små stugor utspridda över landskapet, rök stigande ur skorstenarna, och hon kunde redan känna att detta var en tystare, mer avslappnad tid i historien.
Caitlin vände sig och kollade runt hennes lilla rum, endast upplyst av månsken och ett litet ljus brinnandes på en väggskans. Det var helt gjort i sten, med endast en enkel bädd i hörnet. Hon förundrades över hur det tycktes vara hennes öde att alltid hamna i ett kloster. Denna plats kunde inte vara mer annorlunda än Pollepel, men på samma gång, påminde det lilla medeltida rummet henne om rummet hon hade haft där. Det var avsett för introspektion.
Caitlin undersökte det släta stengolvet och såg, nära fönstret, två små avtryck, några centimeter isär, i form av ett knä. Hon undrade hur många nunnor hade bett här, knäböjda framför fönstret. Detta rum hade förmodligen sett hundratals år av användning.
Caitlin gick över till den lilla sängen och lade sig ner. Det var bara en stenhäll, egentligen, med den minsta bit av halm. Hon försökte göra sig bekväm och rullade över på sidan – och då kände hon något. Hon nådde över och drog ut det och insåg med glädje vad det var: hennes journal.
Hon höll upp den, så glad att ha den vid hennes sida. Hennes gamla pålitliga vän, det verkade vara det enda som hade överlevt resan tillbaka. Att hålla den, denna verkliga, konkreta sak, fick henne att inse att detta inte var en dröm. Hon var verkligen här. Allt hade verkligen hänt.
En modern penna gled ur sidorna och landade på hennes knä. Hon höll upp och undersökte den och tänkte.
Ja, bestämde hon sig. Det var precis vad hon behövde göra. Att skriva. För att bearbeta. Allt hade hänt så fort, hon hade knappt haft tid att återfår andan. Hon behövde återuppleva allt i hennes huvud, behövde tänka tillbaka, behövde komma ihåg. Hur hade hon kommit hit? Vad hade hänt? Vart skulle hon?
Hon var inte säker på om hon visste svaren själv längre. Men genom att skriva, hoppades hon att hon kunde minnas.
Caitlin vände de sköra sidorna över tills hon hittade en tom sida. Hon satte sig upp och lutade sig mot väggen, med ett böjt knä mot bröstet och började skriva.
Hur hamnade jag här? I Assisi? I Italien? 1790? Å ena sidan, känns det inte som länge sedan som jag var på 2000-talet, i New York, och levde ett normalt tonårsliv. Å andra sidan känns det som en evighet… Hur började det?
Jag minns, först, hungerkvalen. Hur jag inte förstod vad de var. Jona. Carnegie Hall. Första gången jag livnärade mig. Min oförklarliga förvandling till en vampyr. Halvblod var vad de kallade mig. Jag hade känt mig som om jag hade velat dö. Allt jag någonsin ville var att vara som alla andra.
Sedan var det Caleb. Han räddade mig från den onda klanen. Hans klan i klostrena. Men de kastade ut mig, eftersom relationer mellan människa och vampyr var förbjudet. Jag var själv igen, det vill säga fram till att Caleb räddade mig igen.
Mitt sökande efter min far, efter det mytiska svärdet som kunde rädda mänskligheten från ett vampyrkrig, ledde Caleb och mig överallt, från en historisk plats till en annan. Vi hittade svärdet, men det togs ifrån oss. Som alltid, väntade Kyle för att förstöra saker.
Men inte innan jag hade tid att inse vad jag höll på att bli. Och inte förrän Caleb och jag hade tid att hitta varandra. Efter att de stal svärdet, efter att de högg mig, eftersom jag var döende, ändrade han mig och räddade mig än en gång.
Men det blev inte som jag hade tänkt. Jag såg Caleb med hans ex-fru, Sera, och jag föreställde mig det värsta. Jag hade fel, men det var för sent. Han flydde, långt ifrån mig, mot fara. På Pollepel återhämtade jag mig och tränade, och fick nya vänner – vampyrer – närmare vänner än jag någonsin hade haft. Speciellt Polly. Och Blake – så mystiskt, så vacker. Han stal nästan mitt hjärta. Men jag kom till mina sinnen precis i tid. Jag fick reda å att jag var gravid, och jag insåg att jag var tvungen att hitta och rädda Caleb från vampyrkriget.
Jag gav mig av för att rädda Caleb, men det var för sent. Min egen bror Sam, lurade oss. Han förrådde mig, fick mig att tro att han var någon annan. Det var på grund av honom som jag trodde att Caleb var någon annan, och jag dödade honom, min kärlek. Med svärdet. Med mina egna händer. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv.
Men jag tog Caleb tillbaka till Pollepel. Jag försökte återuppliva honom, för att få honom tillbaka, om det fanns något sätt. Jag hade sagt till Aiden att jag skulle göra vad som helst, offra vad som helst. Jag frågade honom om han kunde skicka oss tillbaka i tiden.
Aiden hade varnat mig att det inte skulle fungera. Och att om det gjorde det, kanske vi inte skulle vara tillsammans. Men jag hade insisterat. Jag var tvungen.
Och nu, här är jag. Ensam. På en främmande plats och tid. Mitt barn är borta. Och kanske är till och med Caleb borta.
Gjorde jag ett misstag med att komma tillbaka?
Jag vet att jag måste hitta min far, för att hitta skölden. Men utan Caleb vid min sida, vet jag inte om jag kommer att ha styrkan att gå vidare.
Jag känner mig så förvirrad. Jag vet inte vad jag ska göra härnäst.
Snälla Gud, hjälp mig …
När solen steg som en stor boll över horisonten, sprang Caitlin genom gatorna i New York. Det var apokalypsen. Bilar var välta, kroppar låg utspridda, och det fanns förödelse överallt. Hon sprang och sprang, ned vägar som aldrig tycktes ta slut.
När hon sprang, verkade världen snurra runt sin axel; och när den gjorde det tycktes byggnaderna försvinna. Landskapet förändrades, gatorna förvandlas till grusvägar, betongen förvandlas till böljande kullar. Hon kände sig som on hon sprang tillbaka i tiden, från en modern tid till ett annat århundrade. Hon kände att om hon bara sprang snabbare, kunde hon hitta sin far, hennes sanna far, någonstans vid horisonten.
Hon sprang genom små byar på landet, och såg även dessa bleknat bort.
Snart var allt som var kvar ett fält av vita blommor. När hon gick genom dem var hon glad över att se att han var där, väntande vid horisonten. Hennes far.
Som alltid syntes endast hans siluett mot solen, men den här gången kändes han närmare än vanligt. Den här gången, kunde hon se hans ansikte, hans anisktsuttryck. Han log, väntandes på henne, med armarna utsträckta för en kram.
Hon nådde honom. Hon omfamnade honom, och han kramade henne hårt medan han höll henne i sin muskulösa famn.
"Caitlin", sade han, hans röst full av kärlek. "Vet du hur nära du är? Vet du hur mycket jag älskar dig?"
Innan hon kunde svara, såg hon något vid sidan och såg att Caleb stod på andra sidan av fältet. Han höll ut handen mot henne.
Hon tog flera steg mot honom, men stannade och vände sig mot sin far.
Också han höll ut en hand.
"Hitta mig i Florens," sade hennes far.
Hon