"Men är han här?" Frågade hon hoppfullt."Klarade han sig?"
Prästen, som gick bredvid henne, knep ihop sina läppar. Han lät hennes frågor hänga i luften, obesvarade, för vad som kändes som en evighet.
Till slut stannade de framför en annan trappa, och han vände sig om och såg på henne."Jag önskar att jag kunde berätta mer", sade han."Det gör jag verkligen."
Han vände sig, lyfte facklan, och ledde vägen ner för en annan liten trappa.
De gick in i en lång, välvd korridor, taken förgyllda och utförligt utformade. De var helt täckt med fresker, ljust utformade, och mellan dem var bågar, kantade med guld. Taket lyste.
likaså gjorde golvet. Det var en vacker, rosa marmor, och såg nyligen rengjort ut. Denna underjordiska våning i kyrkan var underbar och såg ut som en gammal skattkammare.
"Wow," hörde Caitlin sig själv säga högt."Vad är det här för ställe?"
"Det är en plats för mirakel. Du befinner dig i Franciskus av Assisis kyrka. Detta är också hans viloplats. Det är en mycket helig plats i vår religion. Folk – både människor och vampyrer – gör pilgrimsfärder hit, från tusentals mil härifrån, bara för att vara i det här läget. Francis var djurens helgon, och han var också alla levande varelser utanför den mänskliga rasens helgon – inklusive vår sort. Det sägs att mirakel sker här. Vi skyddas här av hans energi.
"Du landade inte här av en slump", fortsatte han."Denna plats är en portal för dig. Det är en språngbräda för dig att börja din resa; din pilgrimsfärd."
Han vände sig om och såg på henne.
"Vad du fortfarande inte ser", sade han,"är att du är på en resa. Och några pilgrimsfärder ta år, och många, många mil."
Caitlin tänkte. Allt var överväldigande för henne. Hon ville inte vara med på en resa. Hon ville vara hemma, med Caleb, trygg och säker, på 2000-talet, med hela den här mardrömmen bakom henne. Hon var trött på att resa, att alltid vara på flykt, att alltid söka. Hon ville bara ha ett normalt liv igen, livet av en tonårsflicka.
Men hon hejdade sig från sina tankar. Det var inte bra, visste hon. Saker har förändrats – permanent – och de skulle aldrig bli desamma igen. Hon påminde sig att förändring var det nya normala. Hon var inte längre samma gamla, vanliga, mänskliga Caitlin. Hon var äldre nu. Visare. Och vare sig hon gillade det eller inte, var hon på ett särskilt uppdrag. Hon var bara tvungen att acceptera det.
"Men vad är min pilgrimsfärd?" Frågade Caitlin. "Vad är min destination? Vart exakt är det jag är på väg?"
Han ledde henne till slutet av den sista korridoren, och de stannade framför en stor, utarbetad grav.
Caitlin kunde känna energin kommer ut ur graven, och hon visste genast att detta var sankt Francis grav. Hon kände sig återhämtad bara av att stå nära den, kände sig starkare, som om hon var sig själv igen. Hon undrade igen om hon hade kommit tillbaka som en människa eller som en vampyr. Hon saknade verkligen hennes krafter.
"Ja, du är fortfarande en vampyr", sade han. "Oroa dig inte. Det tar bara tid för dig att bli dig själv igen."
Hon blev generad att hon återigen glömt att skydda sina tankar, men hon kände sig lättade av hans ord.
"Du är en mycket speciell person, Caitlin", sade han. "Vår ras behöver dig. Utan dig skulle jag även gå så långt som att säga att hela vår ras, och hela mänskligheten, kommer att vara på gränsen till utrotning. Vi behöver dig. Vi behöver din hjälp."
"Men vad är det meningen jag ska göra?" Frågade hon.
"Du måste hitta skölden", sade han. "Och för att hitta skölden, måste du hitta din far. Han, och bara han, håller den. Och för att hitta honom, måste du hitta din klan. Din sanna klan."
"Men jag har ingen aning om var jag ska börja", sade hon. "Jag vet inte ens varför jag är på denna plats och tid. Varför Italien? Varför 1790?"
"Svaren på dessa frågor kommer du att behöva ta reda på själv. Men jag kan försäkra dig om att du har mycket speciella skäl för att vara tillbaka i detta liv. Särskilda människor att se, åtgärder att uppfylla. Och att denna plats och tid kommer att leda dig till skölden."
Caitlin tänkte.
"Men jag har ingen aning om var min far är. Jag har ingen aning om var jag ska börja."
Han vände sig till henne och log."Men du," svarade han. "Det är ditt problem. Du litar inte på dina instinkter. Du måste lära dig att söka djupt inom dig själv. Prova nu. Blunda, andas djupt."
Caitlin gjorde som han sa.
"Fråga dig själv: vart behöver jag gå nu?"
Caitlin gjorde det och pinade hennes hjärna. Ingenting hände.
"Lyssna på ljudet av din andning. Låt ditt sinne lugnas."
När Caitlin gjorde det, och hon verkligen var fokuserad och avslappnad, började bilder synas i hennes sinne. Hon öppnade äntligen ögonen och såg på honom.
"Jag ser två ställen", sade hon. "Florens och Venedig."
"Ja", sade han. "Mycket bra."
"Men jag är förvirrad. Vart vänder jag mig?"
"Det finns inga felaktiga val i en resa. Varje bana leder oss bara till en annan plats. Valet är ditt. Du har ett mycket starkt öde, men du har också fri vilja. Du kan välja varje steg. Nu, till exempel, står du inför ett viktigt val. I Florens, kommer du att uppfylla dina skyldigheter, närma dig skölden. Det är vad som behövs av dig. Men i Venedig, kommer du att avklara dina hjärtefrågor. Du måste välja mellan ditt uppdrag och ditt hjärta."
Caitlins hjärta skjöt i höjden.
Frågor om hjärtat. Betydde detta att Caleb var i Venedig?
Hon kände hennes hjärta dras till Venedig. Men intellektuellt, visste hon att Florens var där hon borde vara för att göra vad som förväntades av henne.
Hon kände sig redan osäker.
"Du är en vuxen kvinna nu", sade han. "Valet är ditt att göra. Men om du följer ditt hjärta, kommer det att finnas hjärtesorg", varnade han. "Hjärtats väg är aldrig enkel. Och aldrig förväntad."
"Jag känner mig så förvirrad", sade hon.
"Vi arbetar som bäst i drömmarna", sade han. "Det finns ett kloster här intill, och du kan sova här i natt, vila, och besluta dig imorgon. Då kommer du att ha återhämtat dig helt."
"Tack", sade hon, och nådde ut för ta hans hand.
Han vände sig för att gå, och när han gjorde det, dunkade hennes hjärta. Det fanns ytterligare en fråga som hon behövde fråga honom om, det viktigaste av allt. Men en del av henne var alltför rädd för att ställa den. Hon darrade. Hon öppnade munnen för att tala, men inget kom ut.
Han gick ner i korridoren, på väg att vända sig bort, när hon slutligen samlade mod nog.
"Vänta!" Skrek hon. Sedan sade hon mjukare, "Snälla, jag har en fråga."
Han stannade, men höll ryggen mot henne. Märkligt nog, vände han sig inte om, som om han kände vad hon var på väg att fråga.
"Mitt barn", sade hon, i en mjuk, darrande röst. "Är han … hon … klaraade det sig? Klarade det resan? Är jag fortfarande gravid?"
Han vände sig långsamt mot henne. Sedan sänkte han blicken.
"Jag är ledsen," sade han till slut, så tyst att hon inte var säker på om hon hörde det. "Du har rest tillbaka i tiden. Barn kan bara gå framåt. Ditt barn lever, men inte i denna tid. Endast i framtiden."
"Men …" började hon, darrande, "Jag trodde vampyrer bara kunde resa tillbaka i tiden, inte framåt."
"Det är sant",