KAPITEL TRE
Caitlin gick med prästen ner för gången i kyrkan, medan han avslutade att spärra ytterdörren och stängde av alla andra ingångar. Solen hade gått ner, och han tände facklor medan han gick och belyste det stora rummet.
Caitlin tittade upp och märkt alla de stora korsen, och undrade varför hon kände sig så lugn här. Borde inte vampyrer vara rädda för kyrkor? För kors? Hon mindes den Vita Klanen hemma i New Yorks kloster, och korsen som hade täckt väggarna. Caleb hade berättat för henne att vissa vampyrraser välkomnade kyrkor. Han hade inlett i en lång monolog om historien om vampyrer och dess förhållande till kristendomen, men hon hade inte lyssnat noga på den tiden, då hon var alldeles för förälskad i honom. Nu önskade hon att hon hade gjort det.
Vampyrprästen ledde Caitlin genom en sidodörr, och Caitlin blev mött av en stentrappa. De gick ner en välvd, medeltida passage, och han fortsatte att tända facklor medan han gick.
"Jag tror inte att de kommer tillbaka", sade han, och låste en annan ingång de passerat."De kommer att kamma landsbygden efter dig, och när de inte hittar dig, gå tillbaka till sina hem. Det är vad de alltid gör."
Caitlin kände sig säker här, och hon var så tacksam för den här mannens hjälp. Hon undrade varför han hade hjälpt henne, varför han hade satt sitt liv på spel för henne.
"Eftersom jag är din sort", sade han och vände och såg rätt på henne, hans genomträngande blå ögon stirrande genom henne.
Caitlin glömde alltid hur lätt vampyrer kunde läsa varandras tankar. Men för ett ögonblick hade hon glömt att han var en av hennes sort.
"Inte alla av oss är rädda kyrkor", sade han, som svar på hennes tankar igen."Du vet att vår ras är splittrad. Vår typ – den välvilliga typ – behöver kyrkor. Vi trivs i dem."
När de vände ned mote en annan korridor, ned en annan liten trappa, undrade Caitlin vart han ledde dem. Så många frågor rusade genom hennes huvud, att hon inte visste vad hon skulle fråga honom först.
"Var är jag?" Frågade hon, och insåg samtidigt att det var det första hon sagt till honom sedan de träffats. Alla hennes frågor strömmade ut i en kapplöpning."Vilket land är jag i? Vilket år är det?"
Han log medan de gick, ålderslinjer samlandes i hans ansikte. Han var en kort, bräcklig man, med vitt hår, renrakad och ett gammalt ansikte. Han bar de genomarbetade plaggen av en präst, och även för en vampyr såg han mycket gammal ut. Hon undrade hur många århundraden han hade varit på denna jord. Hon kände vänlighet och värme utstråla från honom, och kände sig lugn runt honom.
"Så många frågor", sa han till slut med ett leende."Jag förstår. Det är en hel del för dig. Till att börja med är du i Umbrien. I den lilla staden Assisi."
Hon plågade hennes hjärna, försöker räkna ut var det var.
"Italien?" Frågade hon.
"I framtiden, ja, kommer detta område att vara en del av ett land som heter Italien", sade han,"men inte nu. Vi är fortfarande oberoende. Kom ihåg att" han log,"du är inte längre på 2000-talet, som du kanske har gissat från kläderna och beteendet hos dessa bybor."
"Vilket år är det?" frågade Caitlin tyst, nästan rädd för att veta svaret. Hennes hjärta började att slå snabbare.
"Du befinner dig på 1700-talet", svarade han."För att vara mer exakt: det är 1790."
1790. Assisi. Umbrien. Italien.
Tanken på det överväldigade henne. Det hela kändes overkligt, som om hon var i en dröm. Hon kunde knappt tro att det verkligen hände, att hon faktiskt var här, i denna tid och denna plats. Tidsresor fungerade verkligen.
Hon kände sig också lite lättad: av alla tider och platser som hon kunde ha landat, lät inte Italien år 1790 alltför dåligt. Det var inte som att landa i förhistorisk tid.
"Varför försökte de där människorna döda mig? Och vem är du?"
"Trots alla våra framsteg, är detta fortfarande en ganska primitiv och vidskepliga tid", sade han."Även i denna tid av lyx och dekadens, finns det, tyvärr, fortfarande massor av ofrälse som har mycket rädsla för oss.
"Du förstår, den lilla bergsbyn Assisi har alltid varit ett starkt fäste för vår typ. Det besöks av många vampyrer, och alltid har gjort det. Vår typ av vampyr livnärar sig bara på boskap. Ändå börjar byborna lägga märke till oss med tiden.
"Ibland kommer de att upptäcka en av oss. Och när de gör det, blir situationen ohållbar. Så då och då, låter vi dem begrava oss. Vi låter dem gå igenom sina fåniga små mänskliga ritualer, och låter dem känna sig som om de har blivit bli av med oss. Och när de inte är ute, kan vi helt enkelt stiga igen och gå tillbaka till våra liv.
"Men ibland, stiger en vampyr tillbaka för tidigt, eller ses stiga tillbaka, och då kommer pöbeln. Det kommer att blåsa över. Det gör alltid det. Det ger oönskad uppmärksamhet till vår typ, men bara tillfälligt."
"Jag är ledsen", sade Caitlin och kände sig dålig.
"Oroa dig inte", sade han,"Det här var din första tidsresa. Du kan inte kontrollera det. Det tar lite tid att vänja sig. Även de bästa av oss inte kan styra landningen så väl. Det är alltid svårt att säga exakt när eller var vi kommer att hamna. Du gjorde bra ifrån dig", sade han medan han försiktigt placerade en hand på hennes handled.
De gick ner för en annan korridor, en med låga välvda tak.
"Dessutom gjorde du inte så illa ifrån dig", tillade han."Du visste iallafall nog för att ta dig hit."
Caitlin mindes att hon sett kyrkan medan hon sprang genom fältet.
"Men det verkade bara som en logisk plats att gå till", svarade hon."Det var den första byggnaden jag såg, och det verkade som en fästning."
Han log och skakade på huvudet."Det finns inget sådant som slump i vampyrvärlden", sade han."Allt är förutbestämd. En byggnad som verkar säker för dig kan verka osäker för någon annan. Nej, du valde denna plats av en anledning. En mycket speciell anledning. Och du blev ledd till mig."
"Men du är en präst."
Han skakade på huvudet en aning."Du är fortfarande mycket ung, och du har fortfarande mycket att lära. Vi har vår egen religion, vår egen tro. Det är inte mycket som skiljer sig från kyrkan. Man kan vara en vampyr och fortfarande ha ett religiöst liv. Speciellt vår typ av vampyr", sade han."Jag hjälper även människorna i deras dagliga andliga liv. När allt kommer omkring, har jag nytta och visdom av tusentals år på den här planeten – till skillnad från mänskliga präster. Lyckligtvis behöver människorna inte vet att jag inte är en av dem. Så vitt de vet, är jag den lokala prästen, och har alltid varit det."
Caitlins huvud snurrade när hon försökte pussla allt. Bilden av en vampyrpräst verkade bara så paradoxal för henne. Idén om en religion för vampyrer, att det utfördes inom kyrkan … det hela verkade så konstigt.
Även om allt detta var fascinerande var vad hon egentligen ville veta inte om vampyrer, eller kyrkor eller religion. Hon ville veta om Caleb. Hade han överlevt resan? Var han vid liv? Var var han?
Och hon ville desperat veta om deras barn. Var hon fortfarande gravid? Hade barnet överlevt?
Hon tänkte hårt på dessa frågor och hoppades att prästen skulle märka dem och svara henne.
Men det gjorde han inte.
Hon visste att han hade hört hennes tankar, och valde att inte svara. Han tvingade henne att ställa frågorna högt. Och, som han säkert visste, var de frågor som hon var rädd för att ställa.
"Och hur är det med Caleb?" Frågade hon till slut med skakig röst. Hon var för nervös för att fråga om sitt barn.
Hon såg på honom och såg hans leende blekna, och den minsta ryckningen syntes i hans ansikte.
Hennes