3. Gudomens tre personer
10:3.1 (110.7) Trots att det finns endast en Gudom finns det tre riktiga och gudomliga personaliseringar av Gudomen. Beträffande människornas begåvande med gudomliga Riktare, sade Fadern: ”Låt oss göra den dödliga människan till vår avbild.” Överallt i skrifterna på Urantia återkommer denna hänvisning till en plural Gudoms agerande, vilket klart anger ett medvetande om existensen av och verksamheten utförd av de tre Ursprungen och Centren.
10:3.2 (110.8) Vi får lära oss att Sonen och Anden uppehåller samma och ensartade relationer till Fadern i treenighetsassociationen. I evigheten och som Gudomar gör de det otvivelaktigt, men i tiden och som personligheter uppvisar de relationer av mycket olika natur. Sedda från Paradiset ut mot universerna förefaller dessa relationer verkligen mycket likartade, men sedda från rymdens domäner förefaller de helt olikartade.
10:3.3 (111.1) De gudomliga Sönerna är sannerligen ”Guds Ord”, men Andens barn är i sanning ”Guds Verk”. Gud talar genom Sonen och verkar, tillsammans med Sonen, genom den Oändlige Anden, medan i alla aktiviteter i universum Sonen och Anden är utomordentligt broderliga, arbetande som två jämlika bröder med beundran för och kärlek till en ärad och gudomligt respekterad gemensam Fader.
10:3.4 (111.2) Fadern, Sonen och Anden är helt visst jämlika till sin natur, jämställda till sitt väsen, men det finns omisskännliga skillnader i deras framträdanden i universum, och då de verkar ensamma är varje person av Gudomen uppenbarligen begränsad i fråga om absoluthet.
10:3.5 (111.3) Innan den Universelle Fadern av egen vilja ger ifrån sig den personlighet samt de förmågor och egenskaper som bildar Sonen och Anden förefaller han att ha varit (filosofiskt sett) en okvalificerad, absolut och infinit Gudom. Men ett sådant teoretiskt Första Ursprung och Center utan en Son kunde inte i någon betydelse av detta ord anses vara den Universelle Fadern; faderskap är inte verkligt utan en son. Och vidare, för att ha varit absolut i en total betydelse måste Fadern i någon evigt avlägsen stund ha existerat ensam. Men han har aldrig haft en sådan ensam existens; Sonen och Anden är båda sameviga med Fadern. Det Första Ursprunget och Centret har alltid varit, och kommer för evigt att vara, den evige Fadern till den Ursprunglige Sonen och, med Sonen, den evige stamfadern för den Oändlige Anden.
10:3.6 (111.4) Vi observerar att Fadern har avstått från absoluthetens alla direkta manifestationer med undantag för absolut faderskap och absolut vilja. Vi vet inte om viljan är en oskiljbar egenskap hos Fadern; vi kan endast observera att han inte avstod från viljan. Denna viljans infinitet måste ha varit evigt inneboende i det Första Ursprunget och Centret.
10:3.7 (111.5) Genom att utge personlighetens absoluthet till den Evige Sonen frigör sig Fadern från personlighetsabsolutismens fjättrar, men därmed tar han ett steg som gör det för evigt omöjligt för honom att verka ensam som personlighetsabsolut. Och med den slutliga personaliseringen av samexisterande Gudom — Samverkaren — uppkommer det avgörande ömsesidiga treenighetsberoendet mellan de tre gudomliga personligheterna med hänsyn till totaliteten av Gudomens funktion i det absoluta.
10:3.8 (111.6) Gud är Fader-Absolutet för alla personligheter i universernas universum. Fadern är personligen absolut när det gäller handlingsfrihet, men i tidens och rymdens universer, i de som har gjorts, de som är i görningen och de som ännu skall göras, kan Fadern som total Gudom inte urskiljas som absolut utom i Paradistreenigheten.
10:3.9 (111.7) Det Första Ursprunget och Centret fungerar utanför Havona i de fenomenella universerna som följer:
10:3.10 (111.8) 1. Som skapare, genom Skaparsönerna, hans sonsöner.
10:3.11 (111.9) 2. Som övervakare, genom gravitationscentret i Paradiset.
10:3.12 (111.10) 3. Som ande, genom den Evige Sonen.
10:3.13 (111.11) 4. Som sinne, genom Samskaparen.
10:3.14 (111.12) 5. Som Fader, han håller föräldrakontakt med alla skapade varelser genom sin personlighetsströmkrets.
10:3.15 (111.13) 6. Som person, han verkar direkt överallt i skapelsen genom sina exklusiva fragment — i den dödliga människan genom Tankeriktarna.
10:3.16 (111.14) 7. Som total Gudom, så fungerar han endast i Paradistreenigheten.
10:3.17 (112.1) Alla dessa den Universelle Faderns överföringar och delegeranden av behörighet är helt frivilliga och självvalda. Den allsmäktige Fadern påtar sig avsiktligt dessa begränsningar av makten i universum.
10:3.18 (112.2) Den Evige Sonen förefaller att fungera som ett med Fadern i alla andliga avseenden utom vid utgivandet av Gudsfragment och vid andra förpersonliga aktiviteter. Inte heller är Sonen nära identifierad med de intellektuella aktiviteterna hos materiella varelser eller med energifunktionerna i de materiella universerna. Som absolut fungerar Sonen som en person och endast inom det andliga universumets domäner.
10:3.19 (112.3) Den Oändlige Anden är förvånansvärt universell och otroligt mångsidig i alla sina operationer. Han verkar inom sinnets, materiens och andens sfärer. Samverkaren representerar associationen Fader-Son, men han fungerar även för sig själv. Han tar inte direkt befattning med den fysiska gravitationen, den andliga gravitationen eller personlighetsströmkretsen, men han deltar mer eller mindre i alla andra aktiviteter i universum. Samtidigt som den Oändlige Anden uppenbarligen är beroende av tre existentiella och absoluta gravitationskontroller förefaller han att utöva tre superkontroller. Denna trefaldiga förmåga används på många sätt för att transcendera och synbarligen neutralisera även manifestationer av primära krafter och energier, ända upp till de superultimata gränserna mot absolutheten. I vissa situationer transcenderar dessa superkontroller absolut rentav den kosmiska verklighetens primära manifestationer.
4. Gudomens treenighetsförening
10:4.1 (112.4) Av alla absoluta associationer är Paradistreenigheten (den första trefalden) unik i sin egenskap av en exklusiv association av personlig Gudom. Gud fungerar som Gud endast i förhållande till Gud och till dem som kan känna Gud, men som absolut Gudom endast i Paradistreenigheten och i förhållande till universums totalitet.
10:4.2 (112.5) Den eviga Gudomen är fullkomligt förenad; ändå finns det tre fullkomligt individualiserade Gudomspersoner. Paradistreenigheten gör det möjligt att samtidigt uttrycka hela mångfalden av karaktärsdrag och infinita förmågor hos det Första Ursprunget och Centret och hans eviga jämställda och av hela den gudomliga enhetligheten som finns i den odelade Gudomens universumfunktioner.
10:4.3 (112.6) Treenigheten är en association av infinita personer som fungerar i en icke-personlig bemärkelse men inte i strid mot personligheten. Illustrationen är grov, men en far, son och sonson kunde bilda ett bolag som inte är personligt men ändå underställt deras personliga vilja.
10:4.4 (112.7) Paradistreenigheten är verklig. Den existerar som Gudomsföreningen mellan Fader, Son och Ande; trots det kan Fadern, Sonen eller Anden, eller vilka som helst två av dem, fungera i förhållande till denna samma Paradistreenighet. Fadern, Sonen och Anden kan samarbeta på ett sätt som inte är Treenighet men inte som tre Gudomar. Som personer kan de samarbeta hur de vill, men det är inte Treenighet.
10:4.5 (112.8) Minns alltid att det som den Oändlige Anden gör är Samverkarens funktion. Både Fadern och Sonen verkar i och genom honom och som han. Men det vore fåfängt att försöka belysa mysteriet med Treenigheten: tre som en och i en, och en som två och verkande för två.
10:4.6 (112.9) Treenigheten är så relaterad till angelägenheterna i hela universum att den måste beaktas i våra försök att förklara helheten av någon enskild kosmisk händelse eller personlighetsrelation. Treenigheten verkar på alla nivåer i kosmos, och den dödliga människan är begränsad till den finita nivån; därför måste människan nöja sig med en finit uppfattning om Treenigheten som