4:2.4 (57.1) Naturen är Paradisets perfektion delad med ofullständigheten, ondskan och synden i de ofärdiga universerna. Denna kvotdel uttrycker sålunda både det perfekta och det partiella, både det eviga och det tidsmässiga. Den fortgående evolutionen modifierar naturen genom att höja innehållet av paradisperfektion och minska innehållet av den relativa verklighetens ondska, misstag och disharmoni.
4:2.5 (57.2) Gud är inte personligen närvarande i naturen eller i någon av naturkrafterna, ty naturen som företeelse är en överbyggnad, bestående av ofullkomligheterna i den progressiva evolutionen och stundom av konsekvenserna av omstörtande uppror, på Paradisets grundmurar av Guds universella lag. Så som naturen ser ut i en värld som Urantia kan den aldrig vara ett adekvat uttryck för, sann framställning eller trogen återgivning av, en allvis och infinit Gud.
4:2.6 (57.3) Naturen i er värld uttrycker en modifiering av perfektionens lagar genom de evolutionära planerna i lokaluniversumet. Vilken travesti att dyrka naturen för att den i begränsat, modifierat avseende är genomströmmad av Gud; för att den utgör en fas av den universella och därför gudomliga makten! Naturen är även ett uttryck för det oavslutade, ofullständiga och ofullkomliga resultatet av utvecklingen, tillväxten och framstegen i ett universumexperiment i kosmisk evolution.
4:2.7 (57.4) De synbara bristerna i den naturliga världen antyder inte några motsvarande brister i Guds karaktär. Närmast är dylika observerade ofullkomligheter endast de oundvikliga avbrotten vid förevisningen av den ständigt roterande rullen med infinitetsbilder. Det är just dessa avbrott av brister i kontinuiteten av fulländning som gör det möjligt för den materiella människans finita sinne att se en flyktig skymt av gudomlig verklighet i tid och rymd. Gudomlighetens materiella yttringar förefaller bristfälliga för människans evolutionära sinne endast för att de dödliga fortsätter att betrakta företeelserna i naturen med naturliga ögon, människosyn utan hjälp av morontia-måta eller av uppenbarelse, morontia-måtans kompenserande ersättning i tidens världar.
4:2.8 (57.5) Och naturen är fördärvad, dess vackra ansikte sargat, dess drag förtorkade som följd av uppror, missgärningar och feltänkande hos de myriader av varelser som är en del av naturen, men som har bidragit till dess vanställande i tiden. Nej, naturen är inte Gud. Naturen är inte någonting att dyrka.
3. Guds oföränderliga karaktär
4:3.1 (57.6) Allt för länge har människan tänkt att Gud är lik henne själv. Gud är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli svartsjuk på människan eller någon annan varelse i universernas universum. Då vi vet att Skaparsonen avsåg människan att vara mästerverket i den planetariska skapelsen, att vara härskare över hela jorden, är synen av hur hon domineras av sina egna lägre passioner och anblicken av hur hon bugar sig för avgudar av trä, sten, guld och självisk ambition — nedriga scener som får Gud och hans Söner att vara svartsjuka för människan, men aldrig på henne.
4:3.2 (57.7) Den evige Guden är oförmögen till vrede eller argsinthet i den mänskliga betydelsen av sådana känslor och så som människan förstår dessa reaktioner. Dessa känslor är nedriga och avskyvärda; de är knappast värdiga att kallas mänskliga, än mindre gudomliga; och sådana attityder är ytterst främmande för den Universelle Faderns fullkomliga väsen och älskvärda karaktär.
4:3.3 (58.1) Mycket, väldigt mycket, av svårigheterna som de dödliga på Urantia har i att förstå Gud, kommer sig av de långtgående följderna av Lucifer-upproret och Caligastia-förräderiet. I världar som inte har blivit avskiljda av synden kan de evolutionära släktena utarbeta mycket bättre idéer om den Universelle Fadern; de lider mindre av förvirrade, förvrängda och förvanskade uppfattningar.
4:3.4 (58.2) Gud ångrar ingenting han någonsin har gjort, nu gör eller någonsin kommer att göra. Han är allvis såväl som allsmäktig. Människans visdom växer fram ur försöken och misstagen i människans erfarenhet; Guds visdom utgörs av den obegränsade fullkomligheten i hans infinita universuminsikt, och detta gudomliga förhandsvetande styr effektivt den skapande fria viljan.
4:3.5 (58.3) Den Universelle Fadern gör aldrig någonting som senare skulle förorsaka sorg eller ledsnad, men viljevarelserna, som hans Skaparpersonligheter ute i universerna har planerat och gjort, förorsakar ibland genom sina olyckliga val känslor av gudomlig sorg hos sina Skaparföräldrar. Men fastän Fadern varken gör misstag, känner ledsnad eller upplever sorg är han en varelse med en faders tillgivenhet, och hans hjärta känns utan tvivel tungt när hans barn inte lyckas uppnå de andliga nivåer som de är kapabla till med den hjälp som så frikostigt erbjuds genom universernas planer för andlig förkovran och program för de dödligas uppstigande.
4:3.6 (58.4) Faderns infinita godhet ligger bortom fattningsförmågan för det finita sinnet i tiden; därför måste det alltid erbjudas en kontrast som innehåller det jämförbara onda (inte synd) för att alla faser av relativ godhet effektivt skall kunna uppvisas. Den gudomliga godhetens fullkomlighet kan urskiljas av ofullkomliga dödligas insikt endast för att den står i kontrastiv förening med relativ ofullkomlighet i tidens och materiens förhållanden i rymdens rörelser.
4:3.7 (58.5) Guds karaktär är infinit övermänsklig; därför måste en sådan natur hos gudomligheten personaliseras, såsom i de gudomliga Sönerna, innan det ens kan fattas i tro av människans finita sinne.
4. Att förstå Gud
4:4.1 (58.6) Gud är den enda stationära, i sig själv inneslutna och oföränderliga varelsen i hela universernas universum; han har ingenting utanför, ingenting bortom, inget förgånget och inget framtida. Gud är målinriktad energi (skapande ande) och absolut vilja, och dessa är självexisterande och universella.
4:4.2 (58.7) Emedan Gud är självexisterande är han absolut oberoende. Själva Guds identitet är avig mot förändring. ”Jag, Herren, förändras icke.” Gud är oföränderlig; men inte förrän ni uppnår paradisstatus kan ni ens börja förstå hur Gud kan gå från det enkla till det komplexa, från identitet till variation, från stillastående till rörelse, från infinitet till finitet, från det gudomliga till det mänskliga, och från enhet till tvåfaldighet och trefaldighet. Och Gud kan på detta sätt modifiera manifestationerna av sin absoluthet emedan gudomlig oföränderlighet inte innebär orörlighet; Gud har vilja — han är vilja.
4:4.3 (58.8) Gud är varelsen med absolut självbestämmande; det finns inga gränser för hans universumreaktioner utom dem han själv har uppställt, och hans handlingar av fri vilja är betingade endast av de gudomliga kvaliteter och perfekta attribut som av naturen karaktäriserar hans eviga väsen. Därför förhåller sig Gud till universum såsom en varelse som karaktäriseras av slutlig godhet utökad med en fri vilja som kännetecknas av skapande infinitet.
4:4.4 (58.9) Fadern-Absolutet är skaparen av det centrala och perfekta universumet och Fader till alla andra Skapare. Personlighet, godhet och talrika andra kännetecken delar Gud med människan och andra varelser, men viljans infinitet är uteslutande hans. Vad Guds skapande handlingar beträffar är han endast begränsad av inklinationer som är utmärkande för hans eviga natur och av det som hans infinita visdom kräver. Gud personligen väljer endast det infinit perfekta, därav centraluniversumets utsökta perfektion; och fastän Skaparsönerna helt delar hans gudomlighet,