3:4.2 (49.6) Skapandet av varje nytt universum förutsätter en ny justering av gravitationen; men även om skapelsen skulle fortgå obegränsat, evigt, intill det infinita så att den materiella skapelsen till slut skulle existera utan begränsningar, så skulle makten och styrkan till kontroll och koordinering, som ligger i Paradisön, befinnas motsvara och räcka till för styrandet, kontrollen och koordineringen av ett sådant infinit universum. Och efter det att obegränsad kraft och styrka skulle ha utgivits till ett gränslöst universum skulle den Infinite fortfarande vara överladdad med samma grad av kraft och energi; det Okvalificerade Absolutet skulle alltjämt vara oförminskat; Gud skulle fortfarande ha samma infinita potential, som om kraft, energi och styrka aldrig hade utgjutits för utrustandet av universum efter universum.
3:4.3 (50.1) Så är det också med visdomen: det faktum att sinne så fritt distribueras för tänkande i världarna utarmar på intet sätt den gudomliga visdomens centrala källa. Då universerna mångfaldigas och antalet varelser i världarna ökar intill gränsen för fattningsförmågan, och om sinne fortsättningsvis och utan slut utges till dessa varelser, hög som låg, kommer Guds centrala personlighet fortfarande att omfatta samma eviga, infinita och allvisa sinne.
3:4.4 (50.2) Att han sänder ut andebudbärare från sig själv för att dväljas i män och kvinnor i er värld och i andra världar minskar på intet sätt hans förmåga att verka som en gudomlig och allsmäktig andepersonlighet; och det finns absolut ingen gräns för omfattningen eller antalet av sådana Andeledsagare, som han kan eller kan tänkas sända ut. Detta givande av sig själv till sina varelser skapar en gränslös, nästan ofattbar framtida möjlighet av progressiva och successiva existenser för dessa gudomligt utrustade dödliga. Och denna överflödande distribution av sig själv i form av dessa omvårdande andeväsen minskar på intet sätt visdomen i och fullkomligheten av den sanning och kunskap som vilar i den allvise, allvetande och allsmäktige Faderns person.
3:4.5 (50.3) För de dödliga i tiden existerar en framtid, men Gud bebor evigheten. Fastän jag kommer nästan från Gudomens hemvist kan jag inte drista mig att tala med fulländad förståelse beträffande infiniteten hos många av de gudomliga egenskaperna. Endast ett infinitetens sinne kan fullt förstå existensens infinitet och handlingens evighet.
3:4.6 (50.4) Den dödliga kan omöjligen förstå sig på den himmelske Faderns oändlighet. Det finita sinnet kan inte tänka sig igenom en sådan absolut sanning eller ett sådant absolut faktum. Men samma finita människovarelse kan faktiskt känna — bokstavligen erfara — den fulla och oförminskade verkan av en sådan infinit Faders KÄRLEK. En sådan kärlek kan i sanning upplevas, men fastän upplevelsekvaliteten är obegränsad är kvantiteten av en sådan upplevelse strikt begränsad av människans förmåga till andlig mottaglighet och av den därmed förbundna förmågan att i gengäld älska Fadern.
3:4.7 (50.5) Finit uppskattning av infinita kvaliteter överstiger vida den logiskt begränsade förmågan hos den skapade emedan människan har gjorts till Guds avbild — inne i henne lever ett fragment av infiniteten. Därför sker människans enklaste och dyrbaraste närmande till Gud av och genom kärleken, ty Gud är kärleken. Och allt i ett sådant unikt förhållande innebär en faktisk erfarenhet i kosmisk sociologi, förhållandet mellan Skapare och skapad — tillgivenheten mellan Far och barn.
5. Faderns högsta styre
3:5.1 (50.6) I sin kontakt med skapelserna efter Havona utövar den Universelle Fadern inte sin infinita makt och slutliga auktoritet genom direkt förmedling, utan fastmer genom sina Söner och deras underordnade personligheter. Och Gud gör allt detta av sin egen fria vilja. Om situationen så skulle kräva, om det gudomliga sinnet så ville göra, kunde all delegerad makt utövas direkt; men som regel sker detta endast om den delegerade personligheten inte fullgör sitt gudomliga förtroendeuppdrag. Vid sådana tillfällen, vid sådan försummelse och inom gränserna för reserverad gudomlig makt och potential verkar Fadern självständigt och enligt de beslut han själv fattar; och detta val kännetecknas alltid av ofelbar fulländning och infinit visdom.
3:5.2 (51.1) Fadern härskar genom sina Söner; ned genom hela universumorganisationen löper en obruten kedja av härskare som slutar med Planetprinsarna, som länkar ödet på de evolutionära sfärerna inom Faderns vida domäner. Det är inte endast ett poetiskt uttryck som säger: ”Jorden är Herrens, och allt vad därpå är.” ”Han avsätter konungar och tillsätter konungar.” ”De Högste råder över människors riken.”
3:5.3 (51.2) I besluten i människornas hjärtan får den Universelle Fadern inte alltid igenom sin vilja; men i beteendet och ödesbestämmelsen för en planet förverkligas alltid den gudomliga planen; vishetens och kärlekens eviga syfte segrar.
3:5.4 (51.3) Jesus sade: ”Min Fader, som har gett mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” Då ni ser en glimt av den mångskiftande verksamheten i Guds närapå gränslösa skapelse och betraktar dess häpnadsväckande ofantlighet kan ni kanske vackla i er uppfattning om hans överhöghet, men ni borde inte tvivla på att han tryggt och för evigt tronar i alltings Paradiscentrum som den välvillige Fadern för alla förståndsvarelser. Det finns endast ”en Gud som är allas Fader, som är över alla och i alla”, ”ja han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom.”
3:5.5 (51.4) Livets osäkerhet och svårigheterna i tillvaron motsäger på intet sätt uppfattningen om Guds universella suveränitet. Allt liv bland evolutionära varelser omges av vissa oundvikligheter. Betänk följande:
3:5.6 (51.5) 1. Är mod — karaktärsstyrka — önskvärt? Då måste människan fostras i en omgivning som gör det nödvändigt att kämpa med svårigheter och reagera på besvikelser.
3:5.7 (51.6) 2. Är altruism — att tjäna ens nästa — önskvärd? Då måste livserfarenheten erbjuda möjligheter att möta situationer av social ojämlikhet.
3:5.8 (51.7) 3. Är hopp — förtröstans storhet — önskvärt? Då måste människan i sin tillvaro ständigt möta otrygghet och upprepad osäkerhet.
3:5.9 (51.8) 4. Är tro — människotankens högsta försäkran — önskvärd? Då måste människans sinne befinna sig i den besvärliga situation där det ständigt vet mindre än det kan tro.
3:5.10 (51.9) 5. Är kärlek till sanningen och villigheten att gå vart den än leder önskvärd? Då måste människan växa upp i en värld där misstag finns till hands och osanning alltid är möjlig.
3:5.11 (51.10) 6. Är idealism — uppfattning och begrepp som närmar sig det gudomliga — önskvärd? Då måste människan kämpa i en omgivning av relativ godhet och skönhet, i förhållanden som stimulerar den okuvliga strävan efter det som är bättre.
3:5.12 (51.11) 7. Är lojalitet — hängivenhet för den högsta plikten — önskvärd? Då måste människan leva bland möjligheterna till förräderi och desertering. Tapperheten i plikttrogenheten ligger i den underförstådda faran av försummelse.
3:5.13 (51.12) 8. Är osjälviskhet — självförsakelsens ande — önskvärd? Då måste de dödliga leva ansikte mot ansikte med det ständiga kravet på erkänsla och ärebetygelser från det ofrånkomliga jaget. Människan kunde inte dynamiskt välja det gudomliga livet om det inte funnes något jag-liv att försaka. Människan kunde aldrig få ett frälsande tag i rättfärdigheten om det inte funnes något potentiellt ont som genom sin kontrast skulle upphöja och särskilja det goda.