0:12.9 (16.6) Filosoferna i universerna postulerar en Treenigheternas Treenighet, en existentiell-erfarenhetsmässig Treenighet-Infinitet, men de kan inte föreställa sig dess personalisering; möjligen skulle den motsvara den Universelle Faderns person på den begreppsmässiga nivå där JAG ÄR finns. Men oberoende av allt detta är den ursprungliga Paradistreenigheten potentiellt infinit emedan den Universelle Fadern är aktualt infinit.
Erkännande
0:12.11 (16.8) I formuleringen av de följande skildringarna, som gäller den Universelle Faderns karaktär och naturen hos dem som är associerade med honom i Paradiset, och i försöket att beskriva det fullkomliga centrala universumet och de runtom cirkulerande sju superuniverserna, söker vi hålla oss till superuniversumhärskarnas mandat, enligt vilket vi, i all vår strävan att uppenbara sanning och koordinera väsentlig kunskap, skall ge företräde åt de högsta existerande mänskliga uppfattningarna om de ämnen som skall framföras. Vi kan anlita ren uppenbarelse endast när de begrepp som presenteras inte tidigare har fått ett adekvat uttryck i människosinnet.
0:12.12 (17.1) De successiva planetariska uppenbarelserna av gudomlig sanning omfattar alltid de högsta existerande uppfattningarna om andliga värden som utgör en del av den nya och ökade koordineringen av planetarisk kunskap. Vid avfattandet av dessa framställningar om Gud och hans medarbetare i universum har vi i enlighet därmed som bas utvalt mer än tusen människotankar och begrepp som representerar den högsta och mest avancerade planetariska kunskapen om andliga värden och universumbetydelser. Där dessa människouppfattningar, samlade från gudsmedvetna dödliga från förr och nu, är otillräckliga för att framställa sanningen så som vi har anvisats att uppenbara den, kommer vi utan tvekan att utöka dem och för detta ändamål utnyttja vår egen överlägsna kunskap om Paradisgudomarnas och deras transcendenta hemuniversums verklighet och gudomlighet.
0:12.13 (17.2) Vi är fullt medvetna om svårigheterna som är förknippade med vårt uppdrag; vi inser omöjligheten att fullt översätta gudomlighets- och evighetsbegreppens språk till språksymbolerna för det dödliga sinnets finita begrepp. Men vi vet att en del av Gud bor i människans sinne och att Sanningens Ande vistas hos människosjälen; och vidare vet vi att dessa andekrafter samverkar för att få den materiella människan att inse de andliga värdenas verklighet och att förstå universumbetydelsernas filosofi. Men ännu säkrare vet vi att den Gudomliga Närvarons andar kan hjälpa människan att andligen tillägna sig all sanning som bidrar till att öka den personliga religiösa erfarenhetens — gudsmedvetenhetens — ständigt progressiva verklighet.
0:12.14 (17.3) [Avfattad av en i Orvonton verkande Gudomlig Rådgivare som leder den kår av superuniversumpersonligheter som gavs i uppdrag att på Urantia framföra sanningen om Paradisgudomarna och universernas universum.]
Urantiaboken
<< Förord | Innehåll | Turinys | Kapitel 1 >>
DEL I
Centraluniversumet och superuniverserna
Avfattad under beskydd av en Uversa-kår bestående av auperuniversumpersonligheter med bemyndiagande av Dagarnas Forna i Orvonton.
Urantiaboken
<< DEL I | Innehåll | Turinys | Kapitel 2 >>
Kapitel 1
Den Universelle Fadern
1:0.1 (21.1) DEN Universelle Fadern är all skapelses Gud, det Första Ursprunget och Centret för alla ting och varelser. Tänk på Gud först som skapare, därefter som övervakare och sist som infinit upprätthållare. Sanningen om den Universelle Fadern hade börjat gå upp för mänskligheten när profeten yttrade: ”Du Gud är allena; det finns ingen förutom dig. Du har skapat himlen och himlarnas himmel med alla deras härskaror; du bevarar och övervakar dem. Guds Söner skapade universerna. Skaparen skyler sig med ljus som med en klädnad och sträcker ut himlarna som ett skynke.” Det var inte möjligt för människan att uppfatta Fadern som gudomlig skapare och infinit övervakare förrän begreppet Universell Fader — en Gud i stället för många gudar — hade uppstått.
1:0.2 (21.2) Myriaderna av planetsystem har alla gjorts för att till slut bli bebodda av många olika slag av intelligenta varelser, varelser som kan bli medvetna om Gud, ta emot den gudomliga kärleken och i sin tur älska honom. Universernas universum är Guds verk och boplatsen för hans olika skapade varelser. ”Gud skapade himlarna och formade jorden; han lade grunden till universum och skapade denna värld inte förgäves; han formade den för att bebos.”
1:0.3 (21.3) Alla de upplysta världarna erkänner och dyrkar den Universelle Fadern, den evige skaparen och infinite upprätthållaren av all skapelse. Viljevarelserna i otaliga universer har dragit åstad på den långa, långa färden till Paradiset, det eviga äventyrets fascinerande kamp för att nå fram till Gud Fadern. Det transcendenta målet för tidens barn är att finna den evige Guden, att förstå den gudomliga naturen, att känna igen den Universelle Fadern. Skapade varelser som känner Gud har endast en högsta ambition, endast en brinnande önskan, och det är att så som de är i sina sfärer bli lik honom sådan han är i sin personlighets paradisfullkomlighet och i sin sfär av rättfärdig suprematet. Från den Universelle Fadern, som bebor evigheten, har utgått det högsta påbudet: ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig.” I kärlek och nåd har Paradisets budbärare fört denna gudomliga uppmaning ned genom tidevarven och ut genom universerna, även till så låga varelser av djuriskt ursprung som människosläktet på Urantia.
1:0.4 (22.1) Denna storslagna och universella föreskrift att sträva efter att uppnå gudomlighetens fulländning är den första uppgiften och borde vara den högsta ambitionen bland hela den kämpande skapelsen bestående av varelser som fullkomlighetens Gud har skapat. Denna möjlighet att uppnå gudomlig fulländning är människans slutliga och säkra bestämmelse för allt det eviga, andliga framåtskridandet.
1:0.5 (22.2) De dödliga på Urantia kan knappast hoppas vara fulländade i infinit betydelse, men det är helt möjligt för människovarelser att med början på denna planet nå det överjordiska och gudomliga mål som den infinite Guden har satt för den dödliga människan; och när människovarelserna verkligen når denna bestämmelse är de i allt som gäller självförverkligande och sinnesförmögenheter lika fullständiga i sin sfär av gudomlig fulländning som Gud själv är i sin sfär av infinitet och evighet. Sådan fulländning är kanske inte universell i materiell bemärkelse, obegränsad i fråga om intellektuell fattning, eller slutlig vad andlig erfarenhet gäller, men den är slutlig och fullständig i alla finita aspekter beträffande viljans gudomlighet, fulländning av personlighetsmotivation och gudsmedvetande.
1:0.6 (22.3) Detta är den sanna betydelsen av den gudomliga befallningen, ”Var fullkomliga, såsom även jag är fullkomlig”, som alltid driver människan framåt och visar henne inåt i den långa och fascinerande kampen för att nå allt högre nivåer av andliga värden och sanna universumbetydelser. Detta ädla sökande efter universernas