11:6.3 (123.5) ”Ogenomströmmad” rymd betyder: ogenomströmmad av de krafter, energier, makter och närvaron som man vet existerar i den genomströmmade rymden. Vi vet inte om den vertikala (reservoar-) rymden är bestämd att alltid verka som motvikt till den horisontala (universum-) rymden; vi vet inte om det finns en skapande avsikt beträffande den ogenomströmmade rymden; vi vet verkligen mycket litet om rymdreservoarerna, endast att de existerar och att de ser ut att balansera upp rymdens cykler av utvidgning och sammandragning i universernas universum.
11:6.4 (123.6) Rymdandningens cykler omfattar i vardera fasen något över en miljard Urantia-år. Under den ena fasen expanderar universerna; under följande fas sammandras de. Den genomströmmade rymden närmar sig nu mitten av den expanderande fasen, medan den ogenomströmmade rymden närmar sig mitten av den sammandragande fasen, och vi har informerats om att de båda rymdutsträckningarnas yttersta gränser nu befinner sig, teoretiskt sett, ungefär lika långt från Paradiset. Reservoarerna av ogenomströmmad rymd sträcker sig nu vertikalt ovanför övre Paradiset och nedanför nedre Paradiset alldeles lika långt som universums genomströmmade rymd sträcker sig horisontalt ut från perifera Paradiset ända till slutet av och rentav utöver den yttre rymdens fjärde nivå.
11:6.5 (124.1) Under en miljard Urantia-år sammandrar sig rymdreservoarerna, medan totaluniversum och hela den horisontala rymdens kraftaktiviteter expanderar. Det fordras sålunda något över två miljarder Urantia-år för att fullborda hela expansions- och kontraktionscykeln.
7. Paradisets rymdfunktioner
11:7.1 (124.2) Rymden existerar inte på någon av Paradisets ytor. Om man ”såg” rakt upp från Paradisets övre yta skulle man inte ”se” någonting annat än utgående eller inkommande ogenomströmmad rymd, just nu inkommande. Rymden vidrör inte Paradiset; endast de lugna mellanrymdzonerna kommer i kontakt med den centrala Ön.
11:7.2 (124.3) Paradiset är i själva verket det orörliga centret för de relativt lugna zoner som existerar mellan den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Geografiskt förefaller dessa zoner att vara en relativ utvidgning av Paradiset, men det finns sannolikt en viss rörelse i dem. Vi vet mycket litet om dem, men vi observerar att dessa zoner av minskad rymdrörelse skiljer åt den genomströmmade och den ogenomströmmade rymden. Liknande zoner existerade en gång mellan den genomströmmade rymdens nivåer, men de är numera mindre lugna.
11:7.3 (124.4) Ett vertikalt tvärsnitt av den totala rymden skulle i någon mån påminna om ett malteserkors, med de horisontala armarna representerande den genomströmmade (universum-) rymden och de vertikala armarna representerande den ogenomströmmade (reservoar-) rymden. Områdena mellan de fyra armarna skulle skilja åt dem i viss mån såsom mellanrymdzonerna skiljer åt genomströmmad och ogenomströmmad rymd. Dessa lugna mellanrymdzoner blir allt vidare ju större avståndet till Paradiset blir, och till slut omfattar de gränserna för hela rymden och inkapslar helt och hållet både rymdreservoarerna och den genomströmmade rymdens hela horisontala utsträckning.
11:7.4 (124.5) Rymden är varken ett subabsolut tillstånd inom, eller närvaron av, det Okvalificerade Absolutet, inte heller är den en funktion av den Ultimate. Den är en utgivning från Paradiset, och storuniversums rymd och alla de yttre regionernas rymd tros i själva verket vara genomströmmade av det Okvalificerade Absolutets förstadiemässiga kraftresurs i rymden. Från närheten av perifera Paradiset sträcker sig denna genomströmmade rymd horisontalt ut genom den fjärde rymdnivån och bortom totaluniversums periferi, men hur långt bortom vet vi inte.
11:7.5 (124.6) Om ni föreställer er ett finit men väldigt stort V-format plan placerat i rät vinkel mot både den övre och den nedre ytan av Paradiset, med sin spets nästan berörande perifera Paradiset, och sedan visualiserar detta plan i elliptisk rörelse runt Paradiset, så skulle dess rotation i stort sett ange volymen av den genomströmmade rymden.
11:7.6 (124.7) Den horisontala rymden har en övre och en nedre gräns angående varje given punkt i universerna. Om man kunde röra sig tillräckligt långt i rät vinkel mot Orvontons plan, antingen uppåt eller nedåt, skulle man till slut möta den övre eller nedre gränsen av den genomströmmade rymden. Inom totaluniversums kända dimensioner går dessa gränser alltmer ifrån varandra ju längre avståndet från Paradiset blir; rymden blir tjockare, och den tjocknar något snabbare än skapelseplanet, universerna.
11:7.7 (125.1) De relativt lugna zonerna mellan rymdnivåerna, såsom den som skiljer de sju superuniverserna från den yttre rymdens första nivå, är enorma elliptiska regioner av dämpade rymdaktiviteter. Dessa zoner skiljer åt de vidsträckta galaxer som i ordnat följe löper runt Paradiset. Ni kan visualisera yttre rymdens första nivå, där otaliga universer nu håller på att bildas, som ett vidsträckt följe av galaxer kretsande runt Paradiset, avgränsad upptill och nedtill av de dämpade mellanrymdzonerna och vid sin inre och yttre kant avgränsad av de relativt lugna rymdzonerna.
11:7.8 (125.2) En rymdnivå fungerar sålunda som en elliptisk region av rörelse omgiven på alla sidor av relativ orörlighet. Sådana förhållanden mellan rörelse och stillastående bildar en krökt rymdbana av minskat motstånd till rörelse, och den följs universellt av den kosmiska kraften och emergenta energin på deras eviga kretslopp runt Paradisön.
11:7.9 (125.3) Denna alternerande zonindelning av totaluniversum, i förening med den alternerande strömmen av galaxerna medurs och moturs, är en faktor vid stabiliseringen av den fysiska gravitationen avsedd att förhindra gravitationstrycket att stiga så högt att det skulle leda till upplösande och skingrande aktiviteter. Ett sådant arrangemang motverkar gravitationen och fungerar som en broms vid hastigheter som annars vore farliga.
8. Paradisgravitationen
11:8.1 (125.4) Gravitationens ofrånkomliga dragning håller effektivt alla världar i alla universer i hela rymden i sitt grepp. Gravitationen är det alltomfattande greppet av Paradisets fysiska närvaro. Gravitationen är den allsmäktiga tråd på vilken de glittrande stjärnorna, de flammande solarna och de snurrande sfärerna är upphängda och bildar den universella fysiska utsmyckningen av den evige Guden, som är allting, fyller allting och i vilken allting innehålls.
11:8.2 (125.5) Centrum och fokus för den absoluta materiella gravitationen är Paradisön, kompletterad av de mörka gravitationskropparna som kretsar runt Havona och balanserad av de övre och nedre rymdreservoarerna. Alla kända utflöden från nedre Paradiset reagerar utan undantag och ofelbart på det centrala gravitationsdraget som påverkar de ändlösa strömkretsarna i de elliptiska rymdnivåerna i totaluniversum. Varje känd form av kosmisk verklighet har tidsåldrarnas böjning, cirkelns trend och den stora ellipsens svängning.
11:8.3 (125.6) Rymden reagerar inte på gravitationen, men den håller gravitationen i jämvikt. Utan rymdens dämpande effekt skulle explosioner i rymden stöta iväg omgivande rymdkroppar. Den genomströmmade rymden utövar även en inverkan på gravitationen som motverkar den fysiska eller lineära gravitationen; rymden kan i själva verket neutralisera denna gravitationsinverkan även om den inte kan fördröja den. Absolut gravitation är paradisgravitation. Lokal eller lineär gravitation hänför sig till energins eller materiens elektriska stadium; den verkar inom centraluniversum, inom superuniverserna och de yttre universerna, där lämplig materialisation än har ägt rum.
11:8.4 (125.7) De talrika formerna av kosmisk kraft, fysisk energi, universumstyrka och olika materialisationer avslöjar tre allmänna, fast inte helt perfekt avgränsade stadier av reaktion på paradisgravitationen:
11:8.5 (126.1) 1. Förgravitationsstadierna (kraft). Detta är det första steget i individualiseringen av rymdens kraftresurs till