Hon hörde hur han flämtade till. Riley hade helt klart haft rätt.
“Ryan, faktiskt så passar det inte just nu”.
Det var sanningen. Hon hade precis besökt en trevlig man som hon tyckte om. Varför förstöra det nu?
“När passar det då?” frågade Ryan.
“Jag vet inte”, sa Riley. “Jag hör av mig. Hejdå”.
Hon lade på. Hon hade gått fram och tillbaka medan hon pratade med Ryan. Hon satte sig ner och tog några djupa andetag för att lugna sig.
Sen skickade hon ett meddelande till April.
Bäst för dig att du kommer hem bums.
Det tog bara några sekunder innan svaret kom.
OK. Jag är på väg. Förlåt, mamma.
Riley suckade. Det verkade som om allt var bra med April nu. Det skulle nog hålla ett tag. Men någonting var fel.
Vad var det med henne?
KAPITEL FEM
I hans dunkla näste så rusade Scratch frenetiskt fram och tillbaka mellan de hundratals klockorna och försökte göra allting redo. Det var bara några minuter innan midnatt.
“Fixa den med hästen!” skrek morfar. “Den går en hel minut sent!”
“Jag fixar det”, sa Scratch.
Scratch visste att han skulle bli straffad i alla fall, men det skulle bli ännu värre om han inte fick allting klart i tid. Just nu hade han fullt upp med andra klockor.
Han fixade klockan med metallblommor, som hade hamnat hela fem minuter efter. Sen öppnade han golvuret och flyttade minutvisaren lite till höger.
Han kollade den stora klockan med rådjurshorn. Den hamnade ofta efter, men idag såg den bra ut. Till sist kunde han fixa den med den stegrande hästen. Det var tur det. Den var hela sju minuter efter.
“Det får duga”, muttrade morfar. “Du vet vad du ska göra nu”.
Scratch gick lydigt bort till bordet och tog piskan. Det var en niosvansad katt och morfar hade börjat slå honom med den redan när han var så ung att han inte kunde minnas.
Han gick till ett hörn som var avskilt med ett metallstängsel. Bakom stängslet var fyra kvinnliga fångar, utan några möbler förutom träbritser utan madrasser. Bakom dem fanns en garderob som de använde som toalett. Scratch hade sedan länge vant sig vid stanken.
Den irländska kvinnan som han hämtat för några dagar sedan iakttog honom noga. Efter en lång tid med bara smulor och vatten att äta så var de andra utmattade och slitna. Två av dem gjorde nästan inget annat än att gråta och stöna. Den fjärde bara satt på golvet nära stängslet, ihopsjunken och livlös. Hon gjorde inget ljud ifrån sig alls. Hon såg knappt ut att vara i livet.
Scratch öppnade dörren till buren. Den irländska kvinnan kastade sig fram och försökte fly. Scratch slog våldsamt med piskan mot hennes ansikte. Hon drog sig undan och vände sig bort. Han slog hennes rygg upprepade gånger. Han visste, av egen erfarenhet, att det gjorde ordentligt ont även om det tog på kläderna. Speciellt om han träffade de gamla såren och blåmärkena som han redan gett henne.
Sen fylldes luften av oväsendet från alla klockor som började slå midnatt. Scratch visste vad han skulle göra nu.
Medan oväsendet fortsatte så skyndade han sig bort till den svagaste och smalaste flickan, den som knappt verkade vara vad liv. Hon tittade upp på honom med ett underligt ansiktsuttryck. Hon var den enda som hade varit här tillräckligt länge för att veta vad som skulle ske härnäst. Hon såg nästan ut att vara redo, hon kanske till och med välkomnade det.
Scratch hade inget val.
Han gick ned på knä bredvid henne och bröt nacken av henne.
Medan livet lämnade hennes kropp så stirrade han upp på en utsmyckad, antik klocka precis på andra sidan stängslet. En handgjord Döden gick fram och tillbaka på den, iklädd en svart dräkt, med hans leende döskalle synligt under huvan. Han skördade riddare och kungar och drottningar och fattiga. Det var Scratch favoritklocka.
Oljudet ebbade sakta bort. Snart hördes inget annat än en kör av tickande klockor och gnällandet från kvinnorna som fortfarande var i livet.
Scratch la kroppen över axeln. Hon var så lätt att det inte krävde någon ansträngning alls. Han öppnade buren, gick ut, och låste den efter sig.
Han visste att tiden hade kommit.
KAPITEL SEX
Ett ganska bra skådespel, tyckte Riley.
Larry Mullins röst darrade lite. Det lät som om han skulle börja gråta när han avslutade sitt uttalande för offrens familjer och de andra närvarande på frigivningsförhöret.
“Jag har haft femton år på mig att tänka på mina handlingar”, sa Mullins. “Jag är ångerfull varje dag. Jag kan inte resa tillbaka i tiden och ändra det som hände. Jag kan inte ge livet tillbaka till Nathan Betts och Ian Hartet. Men jag har fortfarande år kvar som jag kan använda för att göra ett bidrag till samhället. Snälla, ge mig en chans att göra det”.
Mullins satte sig ned. Hans advokat gav honom en näsduk, och han torkade sina ögon—fast Riley såg inga tårar.
Förhörsombudet och handläggaren viskade med varandra. Det gjorde även resten av frigivningsnämnden.
Riley visste att det snart skulle vara hennes tur att vittna. Hon satt och studerade Mullins ansikte.
Hon kom ihåg honom väl och tyckte inte att han förändrats särskilt mycket. Han hade alltid varit välskött och vältalig och sett oskyldig ut. Om han var mer härdad nu så dolde han det bakom sina ansiktsuttryck av bedrövlig sorg. Han hade jobbat som nanny—eller “manny”, som hans advokat kallade det.
Riley var förvånad över hur lite han hade åldrats. Han var tjugofem när han dömdes. Han hade fortfarande samma vänliga och pojkiga utseende som han hade haft på den tiden.
Det samma kunde inte sägas för offrens föräldrar. De två paren såg slitna och knäckta ut. Riley tyckte synd om dem för alla år av sorg de fått uppleva.
Hon önskade att hon kunde ha skipat rättvisa åt dem. Det gjorde också hennes första FBI partner, Jake Crivaro. Det var ett av Rileys första fall som agent, och Jake hade varit en bra mentor.
Larry Mullins hade blivit anhållen för mord på ett barn på en lekplats. Under utredningen så hade Riley och Jake upptäckt att ett annat barn hade dött under nästan identiska förutsättningar i en annan stad medan Mullins tagit hand om det. Båda barnen hade blivit kvävda.
När Riley anhöll Mullins och satte handklovar på honom och läste upp hans rättigheter, så hade hans självbelåtna och flinande uttryck gjort det uppenbart för Riley att han var skyldig.
“Lycka till”, sa han till henne sarkastiskt.
Och visst, det blev kämpigt så fort Jake och Riley fick honom i häktet. Han nekade blankt att han hade begått morden. Och trots Jakes och Rileys ansträngningar så hade de inte mycket bevis. Det var omöjligt att visa hur pojkarna hade kvävts, och inget mordvapen hade hittats. Mullins erkände bara att han tappat bort dem. Han nekade till att han mördat dem.
Riley mindes vad huvudåklagaren hade sagt till henne och Jake.
“Vi måste vara försiktiga, annars blir den jäveln frikänd. Om vi åtalar honom för alla möjliga