Hon drog upp dragkedjan på jackan upp till halsen och höll huvudet lågt, medan hon passerade ett café, och sedan en lunchrestaurang som var fylld till bristningsgränsen. Det var mitten av december i Los Angeles och de lokala verksamhetsägarna gjorde sitt bästa för att få sina butiker och restauranger att se mysigt julpyntade ut, i en stad där snö var närmast ett abstrakt koncept.
Men i vindtunnlarna som skapades av skyskraporna i centrum gjorde sig kylan ständigt påmind. Klockan var nästan elva på förmiddagen, men himlen var grå och temperaturen var strax under tio plusgrader. Senare på kvällen skulle det inte vara mer än runt fyra grader. För att vara i Los Angeles var det fruktansvärt kallt. Men Jessie hade förstås genomlidit betydligt tuffare väder.
Som barn i lantliga Missouri, innan allt gick åt helvete, brukade hon leka på framsidan utanför sin mammas mobila hem på husvagnscampingen. Med stelfrusna fingrar byggde hon fula men glada snögubbar medan hennes mamma tittade med ett vakande öga från fönstret. Jessie undrade alltid varför hennes mamma aldrig släppte hennes med blicken. Så här i efterhand förstod hon varför.
Några år senare i förorten Las Cruces i New Mexico, där hon bodde med sin adoptivfamilj efter att hon hade fått vittnesskydd, brukade hon åka skidor i barnbacken i de närliggande bergen med sin andra pappa, en FBI-agent som utstrålade professionalism oavsett vad han befann sig i för situation. Han var alltid där för att hjälpa henne upp när hon ramlade. Och hon kunde vanligtvis räkna med varm choklad när de lämnade de karga, vindpinade backarna och återvände till stugan.
De där kalla minnena värmde henne där hon tog sig an det sista kvarteret mot doktor Lemmons mottagning. Hon var noggrann med att inte ge utrymme för de mindre trevliga minnena som oundvikligen flätades samman med de trevliga.
Hon anmälde sig i receptionen och hängde av sig den varma jackan medan hon väntade på att bli inkallad till doktorn. Det tog inte lång tid. Prick klockan elva öppnade hennes psykiatriker dörren och välkomnade henne in.
Doktor Janice Lemmon var i sextiofemårsåldern men såg betydligt yngre ut. Hon var i utomordentlig form och hennes ögon bakom de tjocka glasögonen var skarpa och fokuserade. Hennes blonda lockar guppade när hon gick, och det fanns något intensivt med henne som inte gick att värja sig från.
De satte sig ner i plyschstolarna mitt emot varandra. Doktor Lemmon gav henne en stund för att komma till rätta innan hon började prata.
"Hur mår du?" frågade hon på det där öppna sättet som alltid fick Jessie att genuint fundera på frågan med större allvar än hon gjorde till vardags.
"Jag har mått bättre", erkände hon.
"Hur kommer det sig?"
Jessie berättade om panikattacken i lägenheten och de efterföljande minnesbilderna.
"Jag vet inte vad det var som orsakade det", sa hon avslutningsvis.
"Det tror jag att du vet", sa doktor Lemmon utmanande.
"Vill du ge mig en ledtråd?" kontrade Jessie.
"Ja, jag undrar om du tappade fattningen i närheten av en främling för att du inte känner att du har någon annan plats där du kan få utlopp för din ångest. Låt mig fråga dig detta – har du några stressiga händelser eller beslut som du behöver ta framför dig?"
"Du menar förutom besöket på obstetrik och gynekologi om två timmar där det ska undersökas om jag återhämtat mig från missfallet, slutförandet av skilsmässan från mannen som försökte mörda mig, försäljningen av huset som vi delade, bearbetningen av informationen om att min seriemördarpappa letar efter mig, beslutet som måste tas ifall jag ska åka till Virginia i två och en halv månad för att bli utskrattad av FBI-instruktörer, och faktumet att jag måste flytta ut från min väninnas lägenhet så att hon kan få en god natts sömn? Förutom de sakerna, så är det rätt lugnt."
"Det låter som att du har en hel del att hantera", svarade doktor Lemmon och ignorerade helt Jessies sarkasm. "Vi kan väl börja med de mest akuta bekymren och jobba oss utåt, okej?"
"Du bestämmer", muttrade Jessie.
"Det gör jag faktiskt inte. Men berätta för mig om det bokade besöket senare i dag. Varför bekymrar det dig?"
"Det bekymrar mig inte direkt", sa Jessie. "Doktorn har redan sagt att det inte ser ut som att det är några bestående skador och att jag kommer att kunna föda barn i framtiden. Det handlar mer om att jag vet att när jag kommer dit så kommer det påminna mig om vad jag förlorade och hur jag förlorade det."
"Du pratar om att din make drogade dig så att han skulle kunna sätta dit dig för mordet på Natalia Urgova? Och att drogerna han använde sig av ledde till ditt missfall?"
"Ja", sa Jessie bekymrat. "Det är vad jag pratar om."
"Tja, det skulle förvåna mig om någon där skulle ta upp det", sa doktor Lemmon och log milt.
"Så du menar att jag stressar upp mig över en situation som inte behöver vara stressig?"
"Jag menar att om du hanterar känslorna i god tid innan så behöver det inte bli så överväldigande när du sedan kommer till kliniken."
"Lättare sagt än gjort", sa Jessie.
"Allt är lättare sagt än gjort", svarade doktor Lemmon. "Låt oss lägga det åt sidan och istället prata om skilsmässan. Hur går det med den saken?"
"Huset är sålt så jag väntar bara på att allt ska slutföras. Och förhoppningsvis sker det utan komplikationer. Min advokat säger att min ansökan om skilsmässa har godkänts och att det bör vara klart innan året är slut. Och med det kommer något positivt – eftersom Kaliforniens lagar gäller så får jag hälften av min mördare till makes tillgångar. Han får hälften av mina också, trots att han kommer att stå inför rätta för nio grova brott tidigt nästa år. Men eftersom jag var student fram till för ett par veckor sen, så blir det inte mycket."
"Okej, så hur känner du kring det?"
"Det känns bra att få pengarna. Jag skulle säga att jag har gjort mig mer än förtjänt av det. Vet du att jag använde sjukförsäkringspengar från hans jobb för att betala för skadorna som han orsakade när han högg mig med en eldgaffel? Det är nästan något poetiskt över det. För övrigt kommer det kännas riktigt bra när allt är över. Jag ville egentligen bara fortsätta framåt och glömma att jag tillbringade nästan ett årtionde av mitt liv med en sociopat utan att fatta det."
"Tänker du att du borde ha förstått det?" frågade doktor Lemmon.
"Jag försöker bli en professionell kriminalprofilerare, doktorn. Hur bra är jag egentligen om jag inte ens märker kriminella beteenden från min egen man?"
"Vi har pratat om det här, Jessie. Det är ofta svårt även för de bästa profilerarna att upptäcka den typen av beteende bland de som står närmast. En professionell distans krävs ofta för att man ska kunna se vad som egentligen försiggår."
"Jag gissar att du pratar utifrån egna erfarenheter?" frågade Jessie.
Jannice Lemmon var förutom psykiatriker, en väl ansedd kriminalkonsult som tidigare hade jobbat heltid på LAPD. Hon erbjöd fortfarande sina tjänster då och då.
Lemmon hade ryckt i en del trådar i sitt betydelsefulla kontaktnät för att Jessie skulle få möjlighet att besöka det mentalsjukhus i Norwalk där hon intervjuat seriemördaren Bolton Crutchfield som en del av sitt examensarbete. Och Jessie misstänkte att doktorn även hade haft ett finger med i spelet för att Jessie skulle komma in på programmet i FBI:s aktade