Det perfekta kvarteret. Блейк Пирс

form av snack med killen. Han behöver inte säga något till oss. Men vi kan säga massor. Och det kan påverka honom. Vi behöver få honom att känna sig så obekväm som möjligt innan hans advokat kommer hit och får honom att känna sig lugn. Vi behöver få in de där tvivlen i huvudet på honom, så att han börjar fundera på om vi är bättre allierade till honom än hans dyra advokat. Vi har inte mycket tid på oss, så nu sätter vi igång."

      Jessie gick till observationsrummet och satte sig. Det var första gången hon fick se Michael Missinger, som stod och såg obekväm ut i ett hörn. Han var, om möjligt, ännu snyggare än sin hustru. Trots att klockan var tre på natten och han bara hade på sig jeans och tröja, som han måste ha slängt på sig i farten, så såg han ut som att han just hade kommit från en modellfotografering.

      Hans korta, solblekta blonda hår var precis lagom rufsigt för att han skulle se opretentiös ut, men inte så mycket att det såg ovårdat ut. Hans hud var ojämnt solbränd, vissa delar var vita, ett tydligt tecken på att han var surfare.

      Han var lång och gänglig, och såg ut som den typen som inte behövde träna mycket för att se ut så. Ögonen var röda och svullna – högst troligen eftersom han hade gråtit – men det gjorde dem inte mindre vackra. Jessie fick erkänna att om den här killen hade kommit fram till henne i en bar så hade hon inte precis känt sig besvärad. Till och med hans nervösa rörelser där han stod och stampade var frustrerande bedårande.

      Efter några sekunder kom Hernandez och Trembley in. De såg inte lika förtrollade ut.

      "Sätt dig, herr Missinger", sa Hernandez och fick nästan instruktionerna att låta hjärtliga. "Vi vet att du har bett om att få hit din advokat, vilket går bra. Som jag har förstått det så är han på väg. Under tiden så skulle vi vilja uppdatera dig om hur det går i utredningen. Först och främst vill jag säga att jag verkligen beklagar din förlust."

      "Tack", sa Missinger med en hes röst. Jessie kunde inte avgöra om det var hans normala röst eller om den var ett resultat av nattens belastningar.

      "Så vi vet ännu inte om någon annan är inblandad i hennes död", fortsatte Hernandez och satte sig mitt emot honom. "Men jag har förstått att du berättade för en av polismännen att Victoria var väldigt skicklig på att hålla sin sjukdom i schack och att du inte kunde minnas att hon varit med om något liknande innan."

      "Jag..." började herr Missinger.

      "Du behöver inte svara, herr Missinger", avbröt Hernandez. "Jag vill inte bli anklagad för att bryta mot dina rättigheter, som jag har förstått har blivit upplästa för dig, stämmer det?"

      "Ja."

      "Det är förstås praxis. Och även om vi inte direkt ser dig som en misstänkt, så har du all rätt att be om din advokat. Men från vårt håll så försöker vi gå framåt så fort som vi bara kan för att kunna gå till botten med det här. Tiden är dyrbar. Så ju fler detaljer vi kan få fram, av den typen som du tidigare delade med dig av om hur Victoria hanterade sin sjukdom, desto större chans har vi att undvika återvändsgränder. Förstår du hur jag tänker?"

      Missinger nickade. Trembley stod tyst bredvid, som att han var osäker på om eller när han skulle inflika något.

      "Så", fortsatte Hernandez, "bara för att få det bekräftat, du sa också att er hushållerska, Marisol, är på semester i Palm Springs. Du gav hennes nummer till en polisman och jag tror att vi kommer att kontakta henne. Förresten, utan att du formellt behöver svara så kan du kanske låta mig veta om något av det jag säger inte stämmer. Du behöver inte svara på några frågor, givetvis. Bara styr in mig i rätt riktning om jag är på väg åt fel håll. Känns det okej?

      "Det är okej", svarade Missinger.

      "Vad bra. Vi gör framsteg här. Det vi vet är att du försökte nå Victoria flera gånger under eftermiddagen men hon svarade inte. Jag har förstått att det var sent på eftermiddagen då du kom hem för att möta upp henne innan ni skulle åka till en restaurang för att äta middag. Hennes bil var där men du hittade inte henne, och då blev du orolig och ringde polisen. Om något av det här inte stämmer så kan du bara knacka i bordet eller något så att jag vet."

      Hernandez fortsatte att berätta det han visste om händelseförloppet men Jessie lyssnade bara med ett halvt öra. Hon hade upptäckt något under det sista meningsutbytet och undrade om det hon hade sett var på riktigt eller om hon bara inbillade sig. När Hernandez hade sagt "flera gånger under eftermiddagen" så hade Michael Missinger ryckt till lite, nästan som en reflex. Inte när Hernandez hade sagt "du försökte nå". Inte när han hade sagt "hon svarade inte". Bara när han sa "flera gånger under eftermiddagen."

      Vad hade han tänkt när eftermiddagen nämndes? Det var så subtilt att Missinger själv kanske inte ens märkte det. Det verkade osannolikt att han tänkte tillbaka på hur han mördade sin fru på eftermiddagen. Då hade hon förväntat sig antingen en större reaktion eller ett spelat försök att dölja reaktion helt och hållet. Samtidigt var det någonting med ordet "eftermiddagen" som hade fått honom ur balans, om än subtilt.

      Jessies funderingar avbröts av att en ny person klev in i förhörsrummet.

      "Hej, kriminalarna", sa en kort, tunnhårig man i fyrtioårsåldern muntert. "Jag heter Brett Kolson och är herr Missingers advokat. Jag hoppas att ni kommer bra överens här. Och jag är säker på att ni inte har förhört min klient efter att han ringde mig."