Den flög genom luften – tre meter, sex meter – med sådan kraft att den for genom rummet och genom träväggen till ladan. Väggen splittrades med ett brak och hunden ylade och flög ut på andra sidan.
Alla i rummet stirrade på Caitlin. De kunde inte ta in vad de just sett. Det var ingen tvekan om att det krävdes övermänsklig styrka och snabbhet för något sådant, och det fanns ingen möjlig förklaring. De stod där allihop, med öppna munnar och stirrade.
Caitlin kände sig överväldigad av känslor. Ilska. Sorg. Hon visste inte vad hon kände längre och litade inte längre på sig själv. Hon kunde inte tala. Hon var tvungen att ta sig ut därifrån. Hon visste att Sam inte skulle komma. Han var en annan människa nu.
Och det var hon också.
TRE
Caitlin och Caleb gick långsamt längs med floden. Den här sidan av Hudsonfloden var bortglömd, full av övergivna fabriker och oljecisterner som inte användes längre. Det var öde här nere, men fridfullt. När hon tittade ut såg Caitlin stora isflak som flöt med floden och långsamt löstes upp i marssolen. Deras spröda, knakande ljud fyllde luften. De såg ut som från en annan värld och återkastade ljuset på de märkligaste sätt, samtidigt som en dimma sakta började stiga. Hon kände för att bara gå ut på en av de där väldiga flaken, sätta sig ned och låta det föra henne vart det än var på väg.
De gick i tysthet, båda i sin egen värld. Caitlin skämdes över att hon hade visat upp ett sådant raseri inför Caleb. Skämdes över att hon varit så våldsam, att hon inte kunde kontrollera vad som höll på att hända med henne.
Hon skämdes också över sin bror, att han betett sig som han gjort, att han umgicks med sådana losers. Hon hade aldrig sett honom bete sig så där. Hon skämdes över att ha tvingat Caleb se det. Inte någon vidare introduktion till hennes familj. Han kunde inte ha några höga tankar om henne nu. Det smärtade henne, mer än något annat.
Det allra värsta var att hon oroade sig för vad de skulle göra härnäst. Sam hade varit hennes bästa chans att finna deras pappa. Hon hade inga andra idéer. Om hon haft det så skulle hon ha hittat honom redan, på egen hand, för åratal sedan. Hon visste inte vad hon skulle säga till Caleb. Skulle han lämna henne nu? Självklart skulle han det. Hon var inte längre till någon nytta för honom, och han hade ett svärd att finna. Varför i all världen skulle han stanna med henne?
När de gick där i tystnaden kände hon sig också allt mer nervös. Hon antog att Caleb bara väntade på det rätta ögonblicket att fälla några väl valda ord om att han måste ge sig av. Som alla andra i hennes liv.
”Jag är verkligen ledsen”, sa hon till sist försiktigt, ”för hur jag betedde mig där borta. Jag är ledsen att jag tappade kontrollen.”
”Var inte det. Du gjorde inget fel. Du lär dig. Och du har stora krafter.”
”Jag är också ledsen att min bror betedde sig på det där sättet.”
Han log. ”Om det är någonting jag lärt mig genom alla århundraden så är det att man inte kan kontrollera sin familj.”
De fortsatte att gå i tystnad. Han såg ut över floden.
”Och nu då?”, frågade hon till sist. ”Vad händer nu?”
Han stannade till och såg på henne.
”Skall du ge dig av?”, frågade hon tvekande.
Han såg ut att vara försjunken i tankar.
”Kan du tänka dig någon annan stans där din far kan vara? Någon annan som känner honom” Vad som helst?”
Hon hade redan försökt. Det fanns ingenting. Absolut ingenting. Hon skakade på huvudet.
”Det måste finnas något”, sa han med eftertryck. ”Tänkt till. Dina minnen. Har du inga minnen?”
Caitlin tänkte noga efter. Hon slöt ögonen och ansträngde sig verkligen för att minnas. Hon hade ställt sig själv samma fråga så många gånger. Hon hade sett sin far så många gånger i drömmar att hon inte längre visste vad som var dröm och vad som var verklighet. Hon kunde berätta dröm efter dröm där hon sett honom. Alltid samma dröm, med henne springande på ett fält och han en bit bort, och sedan allt mer avlägsen när hon närmade sig. Men det var inte han. Det var bara drömmar.
Och så var det små minnesfragment, från när hon var en liten flicka på väg med honom någonstans. Någon gång under sommaren, trodde hon. Hon mindes havet. Och att det var varmt, riktigt varmt. Men återigen så var hon inte säker på att det var verkligt. Bilden blev allt suddigare. Och hon kunde inte minnas var den där stranden låg.
”Jag är verkligen ledsen”, sa hon. ”Jag önskar att jag hade något att komma med. Om inte för din skull så för min egen. Men det har jag inte. Jag har ingen aning om var han är. Och jag har ingen aning om hur vi skall hitta honom.”
Caleb vände sig och blickade ut mot floden. Han suckade djupt. Han såg på isen och ögonen ändrade färg igen, denna gång till grå som havet.
Caitlin kände att det var dags nu. När som helst skulle han vända sig mot henne och säga som det var. Han skulle ge sig av. Hon var inte längre till någon nytta för honom.
Det var nästan så att hon ville hitta på något, någon lögn om sin far, någon ledtråd, bara så att han skulle stanna hos henne. Men hon visste att hon inte kunde det.
Hon hade lust att gråta.
”Jag begriper det inte”, sa Caleb stilla, fortfarande med blicken ut mot floden. ”Jag var säker på att det var du.”
Han tittade bort i tystnad. Det kändes som om timmar drog förbi när hon väntade.
”Och det är något mer jag inte kan förstå”, sa han till sist och vände sig och såg på henne. Hans stora ögon var hypnotiserande.
”Det är något jag känner när jag är i närheten av dig. Någonting fördolt. Med andra kan jag alltid se de liv vi delat tillsammans, alla gånger våra vägar korsats i tidigare gestalter. Men med dig… det är som en dimma. Jag ser ingenting. Det har aldrig hänt mig tidigare. Det är som om… som att det är något jag hindras att se.
”Men kanske har vi inte gjort det”, svarade Caitlin.
”Det skulle jag se. Men med dig kan jag inte se vare sig det ena eller andra. Och det har aldrig hänt mig. Aldrig – inte på tretusen år. Det känns som… som om jag kommer ihåg dig på något sätt. Det känns som om jag just skall till att se alltsammans. Det är precis i utkanten av medvetandet. Men det kommer aldrig. Och det håller på att göra mig galen.”
”Men då är det kanske trots allt ingenting där att se”, sa hon. ”Kanske är det bara här och nu. Kanske har det aldrig varit något mer, och kanske blir det inte heller det.”
Hon ångrade genast sina ord. Där gjorde hon det igen, pratade bredvid mun, sa dumma saker som hon inte ens menade. Varför skulle hon nödvändigtvis säga det där? Det var raka motsatsen till vad hon faktiskt tänkt och kände. Hon hade velat säga: Ja, jag känner det också. Jag har alltid varit med dig. Och jag kommer alltid vara med dig. Men istället kom allt ut helt fel. Och det bara för att hon var nervös. Och nu kunde hon inte ta det tillbaka.
Men Caleb lät sig inte avskräckas. Istället gick han fram till henne, lyfte en hand, förde den långsamt till hennes kind och strök tillbaka hennes hår. Han såg djupt in i hennes ögon, och hon såg hans ändras igen, från grå till blå. De såg djupt in i hennes. Närheten var överväldigande.
Hjärtat bultade och hon kände en oerhörd värme stiga upp genom kroppen. Det kändes som om hon höll på att förlora sig själv.
Försökte han minnas? Skulle