Älskad . Морган Райс

henne?

      Killen såg ut som en fotbollsback, men blek så in i helvete. Som om han just klivit ut från Matrix. Sam kunde inte ens säga hur gammal han varit. Det märkliga var att Sam kände det som om han träffat den där killen någonstans.

      Sam såg sig omkring, på alla vännerna som tuppat av i olika lägen, de flesta snarkande. Han plockade upp sin klocka från golvet och såg att det var elva på förmiddagen. De skulle sova ett tag till.

      Han gick genom ladan och sträckte sig efter en flaska vatten. Han skulle just till att dricka från den när han tittade ned och såg att den var fylld av fimpar. Äcklad ställde han ned den och letade efter en annan. I ögonvrån skymtade han en halvfull karaff med vatten på golvet. Han tog den och drack, och slutade inte förrän han druckit upp hälften.

      Det kändes bättre. Han hade varit så torr i halsen. Han tog ett djupt andetag och tryckte en hand mot tinningen. Rummet snurrade fortfarande. Det stank härinne. Han måste ta sig ut.

      Sam korsade rummet och lät dörren till ladan glida upp. Det kändes bra med den kalla morgonluften. Tur nog var det molnigt. Otroligt ljust ändå, och han kisade mot dagen. Men inte så illa som det kunde ha varit. Och snön föll igen. Toppen. Mer snö.

      Sam brukade älska snön. Särskilt insnöade dagar när han fick vara hemma från skolan. Han minndes hur han gick med Caitlin till toppen av kullen och åkte pulka halva dagen.

      Men nu skolkade han oftast från skolan, så det gjorde ingen större skillnad längre. Nu var snön bara ett elände.

      Sam stoppade handen i fickan och drog fram ett hopknycklat paket cigaretter. Han satte en i munnen och tände.

      Han visste att han inte borde röka. Men alla hans vänner rökte, och de pushade på hela tiden. Till sist sa han att varför inte. Så hade han börjat för några veckor sedan. Och nu hade han börjat gilla det. Han hostade en del och det gjorde lite ont i bröstet, men han tänkte att vad tusan spelade det för roll? Han visste att det en dag kunde ta död på honom. Men han kunde inte föreställa sig att han skulle leva särskilt länge i vilket fall. Det hade han aldrig. Någonstans i bakhuvudet tänkte han att han inte skulle klara sig till tjugo.

      Nu när det hade börjat klarna i huvudet tänkte han på gårdagen igen. Caitlin. Det kändes inte bra. Riktigt dåligt. Han älskade henne. Det gjorde han verkligen. Hon hade kommit ända hit för att träffa honom. Varför frågade hon om deras pappa? Hade han inbillat sig det?

      Han kunde knappt tro att hon också var här. Han undrade om deras mamma flippat ur när hon stuckit. Det hade hon antagligen. Förmodligen flippade hon ur just i denna stund. Försökte antagligen spåra dem båda två. Eller så gjorde hon inte det. Vem brydde sig? Hon hade flyttat dem en gång för mycket.

      Men Caitlin. Det var annorlunda. Han skulle inte ha behandlat henne på det där sättet. Han borde ha varit snällare. Men han var bara för stenad vid tillfället. Ändå, det kändes inte bra. Han antog att det fortfarande fanns en del av honom som önskade att allt skulle återgå till det normala, vad det nu var för något. Och hon var det han hade som mest liknade något normalt.

      Varför hade hon kommit tillbaka? Skulle hon flytta tillbaks till Oakville? Kanske kunde de hitta ett ställe ihop? Visst, ju mer Sam tänkte på det, desto mer gillade han tanken. Han ville prata med henne. Sam drog ut sin mobil och såg att den blinkade rött. Han petade på ikonen och såg att han fått ett nytt meddelande på Facebook. Från Caitlin. Hon var vid den gamla ladan.

      Perfekt. Det var dit han skulle.

      *

      Sam parkerade och gick över tomten bort mot den gamla ladan. ”Den gamla ladan” var allt de hade behövt säga. De visste båda vad det betydde. Det var stället dit de alltid gick när de var i Oakville. Det var på baksidan av en egendom med ett tomt hus till salu som redan varit på marknaden i åratal. Huset bara stod där, tomt, eftersom priset var alltför högt. Ingen kom någonsin ens och tittade på det, vad de visste.

      Och långt in på tomten, en bra bit bort, hade de hittat den där riktigt läckra ladan som bara stod där helt tom. Sam hade hittat den en dag och visat den för Caitlin. Ingen av dem såg något ont i att hålla till där. De avskydde den lilla husvagn där de kände sig instängda med mamman. En natt hade de stannat där till sent, pratat och grillat marshmallows över den där häftiga spisen, och de hade somnat båda två. Efter det hade de slaggat över där ibland, särskilt när saker och ting blev alltför knäppa därhemma. De hade i alla fall sett till att den kom till användning. Efter några månader kändes det som att det var deras ställe.

      Sam gick över tomten, med spänst i steget nu när han såg fram emot att träffa Caitlin. Han var redan klarare i huvudet, inte minst efter att ha slurpat i sig en stor kaffe från Dunkin’ Donuts i bilen på vägen dit. Han var femton och visste att han inte borde köra. Men det var ännu några år tills han kunde ta körkort och han hade ingen lust att vänta. Än hade han inte blivit stoppad. Och han visste hur man körde. Så varför vänta egentligen? Kompisarna lät honom låna deras pickup, och den dög gott åt honom.

      När han närmade sig ladan undrade Sam om den där stora killen skulle vara där med henne. Det var något med den där killen… något han inte kunde sätta fingret på. Och han kunde inte begripa vad han gjorde tillsammans med Caitlin. Var de ihop? Caitlin hade alltid berättat allt för honom. Varför hade han inte hört om honom förr?

      Och varför frågade Caitlin plötsligt om deras pappa? Sam var arg på sig själv, han hade verkligen något nytt som han hade velat berätta för henne. För bara några dagar sedan hade han äntligen fått svar på en av sina förfrågningar på Facebook. Det var deras pappa. Det var verkligen han. Han sa att han saknade dem, att han ville träffa dem. Äntligen. Efter alla dessa år. Sam hade redan svarat. De hade börjat prata igen. Och hans pappa ville träffa honom. Träffa dem båda. Varför hade han inte bara berättat det för henne? Men nu han hade i alla fall chansen att göra det.

      Snön knarrande under kängorna där han gick, och snön som föll allt kraftigare runtom, och han började känna sig glad igen. Med Caitlin i närheten skulle saker kanske bli som vanligt igen. Kanske hade hon dykt upp i rättan tid, just när han var som mest strulig, för att hjälpa honom ta sig ur det. Hon lyckades på något sätt alltid med det. Det här var kanske hans chans.

      Han satte handen i fickan för en till cigarett, men stoppade sig själv. Han kanske kunde få rätsida på saker.