En krigare lyckades ta tillfället när Thor var distraherad och svingade sin stridsklubba mot skallen på honom. Men Krohn morrade och kastade sig fram i rätt ögonblick, upp i luften och med ett bett i handleden på soldaten. Handleden slets upp, blod sprutade åt alla håll och soldaten tvingades åt sidan innan klubban träffat.
Thor kämpade som i en dimma och högg och parerade åt alla håll. Han använde varje uns av sin förmåga att försvara, attackera, skydda sina bröder och sig själv. Instinkten drog fram alla ändlösa dagars träning av att anfallas från alla håll och med alla vapen, i alla situationer. På något sätt kändes det naturligt. De hade tränat honom väl, och han kände sig kapabel att klara det. Rädslan var där hela tiden. Men han kunde hålla den under kontroll.
Han kämpade och stred, och hans armar blev allt tyngre och hans axlar tröttare. Men Kolks ord ringde i öronen på honom.
Fienden slåss aldrig på dina termer. Han slåss på sina. Krig för dig är inte samma sak som för någon annan.
Thor fick syn på en kort, bredaxlad krigare som med båda händerna höjde en kedja med spikar och började svinga den mot bakhuvudet på Reece. Reece såg inte vad som höll på att hända. Om bara ett ögonblick skulle han vara död.
Thor kastade sig av hästen, hoppade genom luften och tacklade krigaren precis innan han släppte loss kedjan. De flög båda av hästarna och landade hårt i backen och rullade runt i ett moln av damm. Thor hade tappat andan och hästar trampade överallt runtom. Han brottades med krigaren på marken, som spände ut tummarna för att peta ut ögonen på honom. Men då hörde han plötsligt ett skri – och såg Estopheles svepa ned och klösa mannen i ögonen, precis innan han skadat Thor. Krigaren vrålade och höll sig för ögonen, och Thor armbågade honom hårt och slog honom av sig.
Innan Thor fått en chans att fira segern fick han en hård spark i magen som vräkte honom på rygg. Han tittade upp och såg en krigare höja en tvåhandshammare och slå ned mot hans bröst.
Thor vältrade sig åt sidan, och hammaren visslade förbi och sjönk ända till skaftet i marken. Den skulle han krossat honom.
Krohn kastade sig över mannen och satte huggtänderna i armbågen på honom. Soldaten slog till honom med den andra handen, om och om igen, men Krohn vägrade släppa taget och morrade och slet, tills han slutligen slet av honom armen. Soldaten skrek och föll till marken.
En annan soldat steg fram och hög med svärdet ned mot Krohn, men Thor rullade fram och blockerade hugget med skölden och räddade livet på Krohn. Men han var utsatt när han satt där på knä, och ytterligare en soldat trampade fram över honom med hästen och tryckte ned honom med ansiktet i marken. Hovarna hotade krossa varje ben i kroppen på honom.
Flera av McClouds soldater satt av hästarna och omringade Thor, allt närmare. Han låg där på marken och det ringde i huvudet av smärta, och i ögonvrån såg han sina kamrater ur Legionen kämpa, men tappa mark. En av de pojkar han inte kände skrek högt i skyn, och Thor såg honom genomborras av ett svärd i bröstet, och sjunka ihop, död.
En annan av pojkarna Thor inte kände kom till hans försvar och dödade soldaten med spjutet – men samtidigt anfölls han av ytterligare en McCloud, som stack en dolk i nacken på honom bakifrån. Pojken skrek och föll död av hästen.
Thor vände sig och såg ett dussintal soldater kasta sig över honom. En höjde svärdet och högg ned mot hans ansikte, och Thor drog upp och blockerade med skölden och ljudet av smällen ringde i öronen på honom. Men en annan sparkade skölden ur handen på honom.
En tredje klev honom på handleden och tvingade den mot marken.
En fjärde klev fram med spjutet höjt, redo att trycka det genom hans bröst.
Thor hörde ett högt morrande, och Krohn kastads sig upp mot soldaten och tvingade honom på fall. Men en annan steg fram och svingade en stridsklubba mot Krohn, med ett slag så hårt att det slog honom omkull med ett gnyende, ned på marken där han blev liggande, orörlig.
Ännu en soldat klev fram. Han stod böjd över Thor och höjde en treudd. Han såg bistert ned, och den här gången fanns ingen där att hindra honom. Han var redo att sticka den, rakt mot ansiktet på Thor, som låg där hjälplös och tänkte att nu, till sist, hade hans tid kommit.
Kapitel sju
Gwen satt på knä vid Godfreys sida i den klaustrofobiskt trånga stugan intill Illepra, och hon stod inte ut längre. Hon hade lyssnat på sin brors jämrande i timmar, sett Illepras min bli allt bistrare, och det verkade uppenbart att han skulle dö. Hon kände sig så hjälplös, att bara sitta där. Hon var tvungen att göra något. Vad som helst.
Hon plågades inte av skuldkänslor och oro bara för Godfrey – utan även, och ännu mer för Thor. Hon kunde inte skaka av sig bilden av hur han red in i striden, rätt in i en fälla arrangerad av Gareth, och att han skulle dö. Hon kände att hon var tvungen att hjälpa Thor också, på något sätt. Hon höll på att bli tokig av att bara sitta här.
Gwen reste sig plötsligt och skyndade bort genom stugan.
”Vart ska du?”, frågade Illepra, med rösten hes av mässandet av alla böner.
Gwen vände sig mot henne.
”Jag kommer tillbaks”, sa hon. ”Det är något jag måste försöka.”
Hon öppnade dörren och skyndade ut i soluppgången, och fick blinka till inför synen som bredde ut sig: himlen hade stråk av rött och purpur och den anda solen hängde som en grön boll vid horisonten. Akorth och Fulton, till deras heder, stod fortfarande vakt därute – och de hoppade upp och såg oroligt på henne.
”Överlever han?”, frågade Akorth
”Jag vet inte”, sa Gwen. ”Stanna här. Håll vakt.”
”Och vart ska ni?”, frågade Fulton.
Hon hade fått en idé när hon sett den blodröda himlen, en mystisk förnimmelse i luften. Det fanns en man som kunde hjälpa henne.
Argon.
Om det fanns en man som Gwen kunde lita på, en som älskade Thor och som förblivit hennes far lojal, och som hade makt att på något sätt hjälpa henne, så var det han.
”Det är en viss person jag måste finna”, sa hon.
Hon vände om och skyndade iväg, började småspringa, och sedan löpa snabbare tillbaks i spåren mot Argons stuga.
Hon hade inte varit där på åratal, inte sedan hon var barn, men hon mindes att han bodde högt upp på en övergiven, stenig platå. Hon sprang och sprang, nästan utan att hämta andan, tills terrängen blev allt mer öde, mer vindpinad, och grus ersatte gräs, och så klippblock. Vinden tjöt där hon sprang fram och landskapet blev allt kusligare. Det var som att springa på ytan av en stjärna.
Till sist kom hon till Argons stuga. Hon bultade andfått på dörren. Det fanns inget handtag att vrida på, men hon visste att det här var rätt plats.
”Argon!”, skrek hon. ”Det är jag! MacGils dotter! Släpp in mig! Jag befaller dig!”
Hon bultade och bultade, men vindens vinande var det enda svar hon fick.
Till sist började hon gråta, utmattad och mer hjälplös än någonsin. Hon kände sig alldeles urholkad, som att det inte fanns någon mer plats att gå.
När solen sjönk på himlen, och det blodröda skenet förbyttes till skymning, vände Gwen om och började gå tillbaks nedför kullen. Hon torkade tårarna från ansiktet där hon gick och försökte desperat tänka ut vad hon skulle göra härnäst.
”Snälla far”, sa hon högt med slutna ögon. ”Ge mig ett tecken. Visa vart jag skall gå. Säg vad jag skall göra. Snälla låt inte din son dö idag. Och snälla, låt inte Thor dö. Om du älskar mig, så svara.”
Gwen