Det tog ögonen en stund att anpassa sig till dunklet i baren, som stank av avslagen öl och svett. Tystnaden föll när hon steg in. De var mer än tjugo karlar hopträngda där inne, och alla vände sig om och såg på henne förvånat. Här var hon, medlem av kungafamiljen och klädd därefter, på språng rätt in i ett rum som förmodligen inte städats på åratal.
Hon klev fram till en lång karl med stor mage, en som hon kände igen. Det var Akorth, en av Godfreys dryckesbröder.
”Var är min bror?”, fordrade hon.
Akorth, vanligen var på gott humör och redo att slänga ur sig ett eller annat billigt skämt, förvånade henne: han bara skakade på huvudet.
”Det bådar inte väl, min fru”, sa han bistert.
”Vad menar du?”, frågade hon, med hjärtat bultande i bröstet.
”Han fick en dålig öl”, sa en lång, mager man som hon kände igen som Godfreys andre kompanjon, Fulton. ”Han föll ihop igår och har inte rört på sig därefter.”
”Lever han?”, frågade hon desperat och grep Akorth om handleden.
”Knappt”, svarade han och såg ned. ”Det har gått hårt åt honom. Han slutade prata för en timma sedan.”
”Var är han?”, krävde hon.
”Där bak, fröken”, sa bartendern och lutade sig fram över disken samtidigt som han torkade ur ett krus och såg bister ut. ”Och jag hoppas att du har någon plan för vad du skall göra med honom. För jag har då ingen lust att ha ett lik liggande här på min inrättning.”
Gwen, helt överväldigad av vad hon hört, förvånade sig själv genom att dra fram en liten dolk, luta sig fram och trycka den mot halsen på bartendern.
Han svalde och såg chockat tillbaks på henne. Det blev dödstyst i rummet.
”Först och främst”, sa hon, ”så är det här stället ingen inrättning – utan en sorglig ursäkt för en sylta, och en som jag får kungsvakten att jämna med marken och du tilltalar mig på det sättet igen. Du kan börja med att tala till mig som min fru.”
Gwen kände sig som någon annan, överraskad av den styrka som kommit över henne. Hon hade ingen aning om var den kom ifrån.
Bartendern svalde hårt.
”Min fru”, upprepade han.
Gwen höll dolken kvar i ett stadigt grepp.
”För det andra, så skall min bror inte dö – och helt säkert inte här inne. Hans lik skulle vara en större ära för din inrättning än alla levande som kilar förbi här. Och om han dör så kan du vara säker på att skulden faller på dig.”
”Men min fru, jag har inte gjort något fel!”, bönade han. ”Det var samma öl som jag serverat alla andra!”
”Någon måste ha förgiftat det”, tillade Akorth.
Gwen sänkte långsamt dolken.
”För mig till honom, genast!”, befallde hon.
Den här gången sänkte bartendern ödmjukt huvudet, vände om och skyndade ut genom en dörr vid sidan av disken. Gwen följde honom i hälarna, och Akorth och Fulton kom med de också.
Gwen steg in i en liten kammare på krogens baksida och hörde sig själv flämta när hon såg sin bror, Godfrey, utlagd på golvet på rygg. Han var blekare än vad hon någonsin sett honom. Han såg inte ut att vara mer än ett steg från döden. Alltsammans var sant.
Gwen rusade till hans sida och höll om hans hand. Den var kall och fuktig. Han svarade inte. Huvudet låg på golvet, han var orakad och det flottiga håret låg klistrat mot pannan. Men hon kände hans puls. Den var svag, men fortfarande där. Och hon såg hans bröst resa sig vid varje andetag. Han levde.
Hon kände sig plötsligt rasande.
”Hur kunde du lämna honom så här?”, skrek hon och snodde runt mot bartendern. ”Min bror, en medlem av kungafamiljen, lämnad att dö som en hund på golvet?”
Bartendern svalde och tittade ned.
”Och vad skulle jag annars ha gjort, min fru?”, frågade han osäkert. ”Det här är inget sjukhus. Alla sa att han redan var mer eller mindre död och—”
”Han är inte död!”, skrek hon. ”Och ni två”, sa hon vänd mot Akorth och Fulton, ”vad är ni för slags vänner? Skulle han ha lämnat er så här?”
Akorth och Fulton såg fåraktigt på varandra.
”Förlåt mig”, sa Akorth. ”Doktorn kom igår kväll och tittade på honom och sa att han var döende – att det bara var en tidsfråga. Jag trodde inte att det fanns något att göra.”
”Vi satt uppe hos honom större delen av natten, min fru”, fortsatte Fulton. ”Vid hans sida. Vi tog bara en liten paus och ett glas för att dränka sorgen, och så kom ni in och—”
Gwen sträckte sig fram och slog rasande krusen från båda deras händer så att de föll i golvet, med ölstänk åt alla håll. De såg chockade upp på henne.
”Båda två, ta tag i var sin sida av honom”, befallde hon strängt och reste sig och kände en ny stryka inom sig. ”Ni skall bära honom härifrån. Ni kommer med mig hela vägen till den kunglige läkaren. Min bror skall få en verklig chans att klara sig och inte lämnas att dö efter en snabbinspektion av någon halvidiot till doktor.
”Och vad gäller dig”, fortsatte hon och vände sig mot bartendern. ”Om min bror överlever, och någonsin återvänder till det här stället, och du går med på att servera honom, då skall jag personligen se till att du kastas i fängelsehålan och aldrig kommer ut igen.”
Bartendern flyttade osäkert runt på fötterna och sänkte huvudet.
”Rör på er nu!”, skrek hon.
”Akorth och Fulton ryckte till och satte sig i rörelse. Gwen skyndade ut genom rummet, med de två bakom sig, bärande hennes bror genom baren och ut i dagsljuset.
De skyndade bort längs Kungsgårds trånga bakgator, på väg mot helaren, och Gwen kunde bara be att det inte var för sent.
Kapitel tre
Thor galopperade fram över de dammiga fälten utanför Kungsgård, med Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna vid sidan, Krohn springande bredvid, och Kendrick, Kolk, Brom och mängder av män ur Legionen och Silvergardet tillsammans med dem – en väldig armé på väg för att möta McClouds. De red som en man, beredda att befria staden, och dånet av hovarna var öronbedövande, mullrande som åska. De hade ridit hela dagen, och den andra solen stod redan i nedan. Thor kunde knappt begripa att han själv nu red bland alla dessa fantastiska krigare, på sitt första militära uppdrag. Han var nu accepterad som en av dem, och han hade sina vapenbröder omkring sig. Legionen nästan försvann i den tusenhövdade massan av kungens armé, och Thor kände sig för första gången i livet som en del av något större än sig själv.
Och han hade en känsla av mål och mening. Han kände sig behövd. Hans landsmän belägrades av McClouds, och det var upp till armén att befria dem och rädda folket från ett fruktansvärt öde. Vikten av deras uppdrag satt som en levande tyngd på hans axlar, och den fick honom att känna sig levande.
Han kände sig säker omgiven av alla dessa män, men han kände också en viss oro: det här var en armé av riktiga män, men det betydde att de också skulle ha en armé av riktiga män mot sig. Riktiga, härdade krigare. Nu var det på liv och död, och mer stod på spel än han någonsin varit med om. På ren instinkt kände han efter runt bältet och blev lugnare när han nuddade sin trogna slunga