Gareth skyndade fram till ett hörnbord och fick tag i vad som var kvar av opiumpipan. Han höll med skakande händer och sög hårt på pipan. Han behövde den nu, mer än någonsin. Han var svårt beroende och rökte så mycket han kunde, allt för att stänga ute bilderna av fadern som hemsökt honom i drömmarna, och nu också kom när han var vaken.
När Gareth ställde ned pipan såg han fadern stå där framför sig, som en ruttnande kropp. Varje gång han såg den var den ännu mer sönderfallen, och redan nu mer skelett än kött. Gareth vände sig bort från den ohyggliga synen.
Först hade Gareth försökt angripa synerna när de kom – men han hade lärt sig att det inte hjälpte. Så nu vände han bara bort blicken. Ständigt tittade han bort. Varje gång var det samma sak: fadern med rostig krona på huvudet, öppet gap, blicken full av förakt och ett anklagande finger pekande mot honom. Gareth kunde se det, i den där ohyggliga blicken såg han att hans egna dagar var räknade, att det bara var en tidsfråga tills han själv skulle förenas med fadern i döden. Det fanns inget han avskydde mer än att se sin far så där. Mordet på fadern borde i alla fall ha fört det goda med sig att han inte skulle behöva se honom igen. Men nu, ironiskt nog, så såg han honom oftare än någonsin.
Gareth vände sig om och kastade opiumpipan mot uppenbarelsen, i hopp om att om han bara kastade snabbt nog så skulle den verkligen träffa.
Men pipan flög genom luften och slog in i vägen och splittrades. Hans far bara stod där och såg bistert på honom.
”Drogerna kan inte hjälpa dig nu”, bannade hans far.
Gareth stod inte ut längre. Han rusad mot uppenbarelsen med utsträckta händer, kastade sig fram för att klösa den i ansiktet. Men som alltid famlade han bara i tomma luften, och den här gången fick det honom att stappla fram och falla över faderns bord, som välte och föll tillsammans med honom med ett brak i golvet.
Gareth tappade andan och vältrade runt på golvet. När han tittade upp såg han att han skurit sig i armen. Blodet droppade nedför skjortan, och när han tittade efter såg han att han fortfarande bar samma underskjorta som han sovit med i flera dagar. Faktum var att han inte bytt på veckor. Han tittade bort mot sin egen spegelbild och såg att håret stod på ända. Han såg ut som en verklig flåbuse. En del av honom kunde knappt tro att han sjunkit så lågt. Men en annan brydde sig inte längre. Det enda som fanns kvar av honom var en brinnande lust att förstöra – att förstöra alla spår som fanns kvar av hans far. Han ville jämna slottet med marken, och hela Kungsgård med det. Det skulle bli hämnden för hur han behandlats som barn. Minnena satt instuckna i själen på honom, som en tagg han inte kunde dra ut.
Dörren till faderns arbetsrum öppnades på vid gavel och en av Gareths tjänare rusade in med skräckslagen min.
”Herre”, sa tjänaren. ”Jag hörde ett brak. Är allt som det ska? Herre, ni blöder ju!”
Gareth såg upp på pojken med hat i blicken. Han försökte komma upp på fötter och fara ut mot honom, men halkade på något och föll i golvet igen, fortfarande yr av det sista opiumruset.
”Herre, låt mig hjälpa!”
Pojken rusade fram och grep tag i Gareths arm, som blivit så tunn att den nu bara var skinn och ben.
Men Gareth hade ännu lite krafter kvar, och när pojken rörde armen knuffade han bort honom över rummet.
”Rör mig igen så låter jag skära händerna av dig”, väste han.
Pojken backade skräckslagen undan. Samtidigt kom ännu en tjänare in i rummet, åtföljd av en äldre man som var vagt bekant för Gareth. Någonstans i bakhuvudet visste han vem det var, men just nu kunde han bara inte minnas.
”Herre”, hördes en åldrig, raspig stämma. ”Vi har väntat på er i rådssalen redan en halv dag. Rådets medlemmar kan inte vänta länge till. De har brådskande nyheter som måste delas med er innan dagen är över. Kommer ni?”
Gareth kisade med ögonen mot mannen i ett försök att få en klar bild av honom. Han hade ett vagt minne av att den mannen tjänat under hans far. Rådssalen… Mötet… Allt bara snurrade runt i huvudet på honom.
”Vem är du?”, frågade Gareth.
”Herre, jag är Aberthol, en av er fars betrodda rådgivare”, sa han och tog ett steg närmare.
Långsamt började det klarna. Aberthol. Rådet. Mötet. Det susade mellan öronen på honom och huvudet värkte fruktansvärt. Han ville bara få vara ifred.
”Lämna mig”, snäste han. ”Jag kommer.”
Aberthol nickade och skyndade ut ur rummet, åtföljd av tjänaren som stängde dörren efter sig.
Gareth stod kvar på knä med huvudet i händerna. Han försökte tänka, försökte minnas. Det var bara för mycket alltsammans. Och långsamt började det komma tillbaks till honom i små fragment. Skölden låg nere. Imperiet hade gått till anfall. Halva hovet hade lämnat honom… lett bort av hans syster, till Silesia. Gwendolyn… Så var det. Det var det han försökt komma ihåg.
Gwendolyn. Han hatade henne med en glöd som var fullkomligt obeskrivlig. Nu mer än någonsin ville han ha död på henne. Han måste få död på henne. Alla hans bekymmer i världen – allt var hennes fel. Han skulle finna ett sätt att ge igen, om han så skulle dö på kuppen. Och därefter skulle han dräpa resten av sina syskon.
Tanken fick honom att må lite bättre.
Med en oerhörd kraftansträngning kämpade han sig upp på fötter, stapplade bort genom kammaren och välte ett litet bord på vägen. När han närmat sig dörren fick han syn på en alabasterbyst som föreställde hans far, en skulptur som fadern hade älskat. Han böjde sig fram, grep statyn runt huvudet och slängde den i väggen.
Bysten sprack i tusen bitar och Gareth log för första gången den dagen. Kanske skulle den här dagen trots allt inte bli så illa.
Gareth struttade in i rådssalen omgiven av flera tjänare. Han smällde upp de stora ekdörrarna med handflatan och fick alla i salen att hoppa till när han kom. Alla ställde sig snabbt i givakt.
I vanliga fall skulle Gareth få viss tillfredställelse av alltsamman, men den här dagen hade han annat i tankarna. Han kände sig hemsökt av sin fars vålnad och glödde av raseri mot sin syster. Känslorna virvlade runt i bröstet på honom och han tänkte låta det gå ut över världen.
Gareth snubblade fram i opiumdimmorna genom den stora salen, på väg genom mittgången upp mot tronen och förbi mängder av rådmän som steg ur hans väg. Fler hade kommit till hovet. En märklig, nervös energi låg i luften och fler och fler tycktes strömma till efter nyheten om att halva Kungsgård gett sig av och att kraftskölden låg nere. Det var som om alla som fanns kvar nu kommit för att få svar.
Gareth hade självfallet inga svar att ge.
När han svassade upp för elfenbenstrappan till faderns tron såg han Lord Kultin tålmodigt på post bakom den. Legosoldaten och hans trupp var de enda kvar i hovet som han kunde lita på. Intill honom stod ett dussintal av hans kämpar, tysta och med händerna på svärden, redo att kämpa till döden för Gareth. Det var det enda som fortfarande gav honom tröst.
Gareth satt på tronen och blickade ut över salen. Där var så många ansikten, några som han kände igen men andra nya. Han litade inte på någon av dem. Var dag gjorde han nya utrensningar från hovet. Han hade redan sänt så många till hålorna, och ännu fler till bödeln. Det gick inte en dag utan att han lät döda minst en handfull. Han uppfattade det som klok politik. Det höll folk på tå och förhindrade kuppförsök.
Salen var tyst, alla stirrade som bedövade på honom. De