”NEJ!” McCloud skrek och slog förtvivlat omkring sig på marken bakom Andronicus.
Andronicus flinade ännu bredare och ökade takten och siktade mot en större sten på gatan. Han hörde en tillfredställande duns när McCloud släpades över den.
Andronicus njöt verkligen av att se den här staden brinna. Precis som med alla städer han besegrat för sitt välde så skulle han först jämna den med marken. Sedan skulle han bygga upp den igen, men med sina egna män, sina egna generaler, sitt eget imperium. Det var så han gjorde. Han ville inte ha några spår av det gamla kvar. Han byggde en ny värld. Andronicus värld.
Ringen – den heliga Ringen som undgått alla hans förfäder var nu en del av hans territorium. Han kunde knappt tro det. Han drog djupa andetag och förundrades över sin egen storhet. Snart nog skulle han korsa Högländerna och erövra även den andra halvan av Ringen. Efter det skulle det inte finnas någonstans på planeten där han inte satt sin fot.
Andronicus red fram och stannade vid den väldiga staty av McCloud som höjde sig över stadstorget. Den stod där som en helgedom, femton meter hög och av marmor. Den visade en bild av McCloud som Andronicus inte kände igen – en ung, vältränad och muskulös McCloud med svärdet i ett stolt grepp. Det var rena storhetsvansinnet, ett drag som Andronicus både kunde förstå och beundra. En del av honom ville plocka ned statyn och ta med den hem, som trofé i hans eget palats.
Men en annan del av honom bara äcklades av den. Utan att tänka efter drog han sin slunga ur bältet – tre gånger större än vad någon människa skulle använda och stor nog för att kasta en mindre stenblock – sträckte sig bakåt och slungade av all kraft.
Stenen sköt genom luften och träffade i huvudet på statyn. McClouds marmorskalle exploderade i spillror. Sedan vrålade Andronicus, höjde sitt tvåhandsgissel, red fram och svingade med alla krafter.
Han slog sönder bröstet på statyn, och marmorkroppen vacklade och föll till marken, där den splittrades med ett brak. Andronicus vände runt med hästen för att försäkra sig om att McClouds kropp skulle skrapas över skärvorna när han red bort.
”Det där ska du få betala för!”, kraxade McCloud förtvivlat.
Andronicus skrattade. Han hade mött många människor i sitt liv, men den här var kanske rentav den mest patetiske av dem alla.
”Ska jag det?”, ropade Andronicus.
Den här McCloud var för tjockskallig. Han hade ännu inte förstått vidden av den store Andronicus makt. Han behövde läras en läxa, en gång för alla.
Andronicus spanade omkring sig i staden och ögonen föll till sist på vad som utan tvivel var McClouds slott. Han sporrade hästen och satte av i galopp, och hans män kom på efterkälken, efter McCloud som släpades bort i dammet över borggården.
Andronicus red upp för en marmortrappa och hörde dunsarna av McClouds kropp och hans rop och stön för vart och ett av stegen. Så fortsatte han rida, in genom marmorportarna. Andronicus män stod redan där på vakt, med de blodiga kropparna av McClouds gamla vakter vid sina fötter. Andronicus log belåtet när han såg att hela staden redan var hans, och han red vidare, rätt in genom de väldiga dörrarna och genom en korridor med höga takvalv av marmor. Andronicus häpnade inför allt överdåd. Den här McCloud hade verkligen inte hållit igen när det gällt att unna sig själv.
Men nu hade McClouds timma slagit. Andronicus red vidare med sina män genom de breda korridorerna, med klappret av hovar ekande mot väggarna på väg mot vad som uppenbarligen var McClouds tronsal. Han sprängde in genom ekdörrarna och red rakt till salens mitt, fram till en närmast motbjudande prålig tron av guld.
Andronicus satt av hästen och klev långsamt upp för de gyllene stegen och satte sig i tronen.
Han drog djupt efter andan och vände sig och granskade sina män, ett dussintal generaler som alla satt där på hästarna och väntade på hans befallning. Han såg på den blodige McCloud, fortfarande bunden efter hästen och jämrande. Han såg sig omkring i salen, granskade väggarnas alla banér och vapen. Han tittade ned på tronen och beundrade hantverket. Skulle han låta smälta ned den, eller ta hem den och använda den själv? Kanske skulle han ge den till någon av sina mindre betydelsefulla generaler?
Naturligtvis var den inget i jämförelse med Andronicus egen tron – den största i alla kungariken – som det tagit tjugo hantverkare fyrtio år att färdigställa. Bygget hade påbörjats under Andronicus far och färdigställts samma dag som han själv låtit mörda honom. Valet av tidpunkt hade varit utsökt!
Andronicus blickade ned på McCloud, denna patetiska lilla varelse, och funderade på hur han bäst skulle få honom att lida. Han granskade formen och storleken på McClouds skalle och beslöt att han nog skulle krympa den och hänga den bland de andra skallarna runt halsen. Men han visste att det först behövdes lite tid för att få ansiktet och käkbenen att smalna av, så att det skulle se bättre ut runt halsen. Inget fett, brett ansikte skulle få förstöra halsbandets symmetri. Han skulle låta McCloud leva ett tag och tortera honom under tiden. Andronicus log för sig själv. Det var en bra plan.
”För fram honom”, befallde Andronicus en av sina generaler med sin uråldriga, dovt morrande stämma.
Generalen hoppade utan tvekan av hästen och skyndade fram till McCloud. Han skar av repen, släpade den blodiga kroppen så att den lämnade röda ränder på golvet och lät den falla framför Andronicus fötter.
”Du kommer inte undan med det här!”, mumlade McCloud matt.
Andronicus skakade på huvudet. Den här människan lärde sig visst aldrig.
”Här sitter jag. På din tron”, sa Andronicus. ”Och där ligger du, vid mina fötter. Det är väl ingen större tvekan om att jag kommer undan med precis vad jag vill. Och att jag redan har gjort det.”
McCloud låg kvar och jämrade och vred sig.
”Min första befallning”, sa Andronicus, ”är att du ska betyga lämplig vördnad inför din nye herre och konung. Stig fram nu och ta emot äran att vara den förste som böjer knä inför mig i mitt nya rike, den förste att kyssa min hand och kalla mig kung i vad som en gång var McClouds sida av Ringen.”
McCloud tittade upp och reste sig på händer och knän och hånlog åt Andronicus.
”Aldrig!”, sa han, och vände sig bort och spottade på golvet.
Andronicus lutade sig tillbaks och skrattade. Det här var verkligen underhållande. Inte på länge hade han mött en så oresonlig människa.
Andronicus vände sig med en nick, och en av hans män höll fast i McCloud bakifrån, medan en annan höll fast hans huvud. En tredje kom fram med en lång rakkniv. McCloud ryckte av skräck när kniven närmade sig.
”Vad tar du dig till?”, frågade McCloud med panik i rösten, flera oktaver högre än vanligt.
Mannen böjde sig ner och skar snabbt av hälften av McClouds skägg. McCloud såg sig förvirrat omkring, uppenbart förvånad över att mannen inte skadat honom.
Andronicus nickade igen och ännu en man klev fram. Denne bar en lång eldgaffel med Andronicus rikes emblem i ena änden: ett lejon med en fågel i gapet. Eldgaffeln glödde rött och ångade, och när de andra tagit McCloud i ett hårdare grepp så förde han den mot den sida av McClouds ansikte som rakats ren.
”NEJ!” McCloud vrålade när han förstod vad som höll på att hända.
Men det var för sent.
Ett fruktansvärt skri ekade genom luften, åtföljt av ett väsande ljud och doften av bränt kött. Andronicus såg med förtjusning hur eldgaffeln brände sig djupare och djupare in i McClouds kind. Väsandet blev högre och skriken nästan outhärdliga.
Till sist, efter så mycket som tio sekunder, lät de McCloud falla.
McCloud hasade