Och hemma var Ludvig alltid förståndig! I princip! En dag skulle frun pröva honom med skivlax och stuvad potatis och havresoppa. A vad det smakade gott! Han var led på den välsignade matsedeln. Nästa fredag då det skulle bli salt lax igen kom Ludvig hem med två ripor! Han stannade i dörren och skrek:
– Kan du tänka dig Lisen, kan du tänka dig något så oerhört?
– Nej, vad då?
– Ja, du kan inte tro det när jag säger dig, att jag har köpt, själv köpt på Munkbron ett par ripor för, gissa?
Frun såg mera ledsen än gissig ut.
– Tänk du, en krona paret!
Frun hade köpt ripor en gång för 80 öre paret, men, tillade hon försonande, för att inte alldeles dekontenansera sin man, det var mycket snö den vintern!
– Ja, men du erkänner i alla fall att det är billigt!
Vad ville hon inte erkänna för att se honom glad. Men om kvällen skulle de ha gröt, på prov. Men sedan Ludvig ätit en ripa, var han så ledsen, att han inte orkade så mycket gröt som han velat, för att visa henne att han verkligen ville äta gröt. Och gröt åt han gärna, men mjölk hade han så svårt för, sedan han hade frossan[39]. Han kunde omöjligt förtära mjölk, men gröt skulle han äta var kväll, vareviga kväll, bara hon inte var ledsen på honom. Och så blev det aldrig gröt mer!
Efter sex veckors förlopp blev frun sjuk. Hon fick huvudvärk och kräkningar. Det var bara en liten förkylning. Men kräkningarne fortfor. Hm! Kunde hon ha ätit något giftigt. Var inte kopparn nyförtent. Läkaren skickades efter. Han log och sa, att det var som det skulle vara. Vad var det som skulle vara? Något tokigt? Prata! Det var inte möjligt. Hur skulle det kunna vara möjligt? Nej, det var tapeterna i sängkammaren, tro mig, så säkert är det inte arsenik i dem! Skicka till apoteket bara, genast, och undersök! Arsenikfritt, skrev apotekaren. Det var då märkvärdigt? Inte arsenik i de tapeterna! Frun fortfor att vara sjuk. Han läste i en läkarbok, och så frågade han sin hustru något i örat! Ja, se där ha vi det! Hå! Ett varmt fotbad bara!
Fyra veckor senare förklarade ackuschörskan, att allting var «som det skulle vara!»
– Skulle vara! Ja, det förstås, men det kom så fasligt hastigt!
Nå efter som det var så, så – å, så roligt det skulle bli! Tänk en liten! Hurra! Man skulle bli pappa och mamma! Vad skulle han heta? Ty det måste bli en gosse. Det var klart det!
Men nu tog frun och talade allvarsamt med sin man! Han hade icke haft någon översättning eller något korrektur sedan de blevo gifta. Och bara lönen räckte inte.
– Ja, ja, man hade levat i sus och dus[40]. Herre Gud, man var ung bara en gång, men nu skulle det bli annat av.
Dagen därpå gick notarien hem till aktuarien, sin gamle vän, och bad honom gå i borgen[41] på ett lån. När man står i begrepp att bli far, ser du min kära bror, får man lov att vara betänkt på utgifter!
– Alldeles min tanke, kära bror, svarade aktuarien, och därför har jag inte haft råd att gifta mig, men du är lycklig du, som har råd, du.
Notarien skämdes att insistera. Skulle han ha panna[42] att bedja denne ungkarl hjälpa sig med hans barn, denne ungkarl, som icke hade råd att hålla sig med barn själv. Nej, det kunde han ändock inte.
När han kom hem till middagen berättade frun, att två herrar varit och sökt honom.
– Hur såg de ut? Var de unga? Haha, de hade pincenez? Då var det bestämt två löjtnanter, gamla goda vänner från Vaxholm.
– Nej, det var inga löjtnanter, de sågo äldre ut!
– Ha, då visste han; det var gamla Uppsalavänner, troligen docenten P. och adjunkten Q., som ville se efter hur gamle Ludde hade det som gift.
– Nej, de voro icke från Uppsala, de voro från Stockholm!
Flickan inkallades. Hon tyckte de sågo ruskiga ut och hade käppar.
– Käppar! Hm! – Han kunde inte förstå vad det kunde vara för ena! Nå, tids nog fick man veta det, efter som de skulle komma igen. Emellertid hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt!
– Kan du tänka dig jordgubbar för en och femti kannan, den här årstiden!
– Ludvig, Ludvig, vart skall det här ta vägen?
– Det skall gå galant. Har i dag fått lov på en översättning!
– Men du har skulder, Ludvig!
– Bagateller! Bagateller! Vänta bara när jag får mitt stora lån!
– Ditt lån! Det blir ju en ny skuld!
– Ja, men på sådana villkor! Låt oss inte tala om affärer nu! Voro inte jordgubbarne goda? Va! Skulle det inte smaka att få ett glas sherry på det här? Vasa? Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale! Äkta!
Sedan han sovit middag på salssoffan, bad frun att få säga honom ett ord. Men han skulle inte bli ond!
– Ond? Han! Gubevars: Hushållspengar kan jag tro?
– Nåväl, ja! Kryddbodboken var obetald! Slaktarn fordrade, hyrkusken «sprang», det var med ett ord krångligt!
– Inte annat! De skulle få varenda skilling i morgon dag! Så oförskämt, komma och kräva såna där smulor! De skulle få varenda skilling i morgon, och så skulle de förlora en kund! Men nu skulle vi inte tala mer om den saken. Vi skulle gå ut och promenera. Ingen vagn! Vi skulle åka på spårvägen till Djurgården och ruska av oss litet.
Och så åkte vi till Djurgården, och när vi gingo in på Alhambra och togo enskilt rum, så viskade ungherrarne i stora salen. De trodde att vi voro ute på äventyr. Så roligt! Så galet! Men frun tyckte icke riktigt om det! – Och en sådan nota sedan! Tänk om vi varit hemma i stället, vad vi fått för de pengarne!
Månader gå! Tiden nalkas! Det skall vara vagga och små kläder. Och det skall vara så mycket. Herr Ludvig är hela dan i affärer. Men spannmålen har stigit. De hårda tiderna nalkas! Ingen översättning, intet korrektur. Mänskorna ha blivit materialister. De läsa inte böcker mer, utan de köpa mat för sina pengar. Vilken krass prosaisk tid man lever i! Idealen försvinna ur livet och riporna säljas icke under två kronor paret. Hyrkuskarne vilja icke köra notarier gratis till Djurgården, ty de ha hustru och barn de också, och kryddkrämarn vill till och med ha betalt för sina varor. O, vilka realister!
Dagen kommer och natten är när! Han får ta på sig och springa efter barnmorskan! Han får gå ifrån sjukbädden ut i tamburen och ta emot fordringsägare. Och så har han sin dotter i armarna! Då grät han, ty han kände ansvar, ett ansvar tyngre än hans kraft att bära, och han gör sig nya löften. Men hans nerver äro förstörda. Han har fått en översättning, men han kan icke sitta vid den, ty han måste oupphörligt ut i affärer.
Han störtar upp till svärfar, som kommit till stan, med den glada nyheten.
– Jag är far!
– Gott, säger svärfadren, har du nu bröd åt barnet?
– Nej, inte för ögonblicket. Svärfar måste hjälpa!
– Ja, för ögonblicket! Men inte framdeles!