När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten – det skedde på en stor gongong – passerade vi förbi det ställe, Rockall, där ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det kan vara gjordt att gå till botten.
Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand. Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten, räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.
För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med sådana davitar kunna två man på 30—40 sekunder sätta båten i sjön, lastad med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.
Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter, som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».
I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord». Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så kvickt gick det.
Det går stilla och lugnt. Se sid. 16.
Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.
TREDJE KAPITLET
En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på 9—9½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31 december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make. Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull, där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.
Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka – stundom äfven hård storm – kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka, att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.
Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade kunnat bli mycket svårare.
Vy af staden Proctor Vt. Se sid. 24.
Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig. Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare måste läggas i karantän under 10 dagar.
Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed, att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen, där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long Island. De voro 200 personer – judar allesamman – och skulle ligga i karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars – en dollar pr dag och passagerare.
När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen. Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna. En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga och lyda kommando.
Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras eget förvållande.
Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. 24.
Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller! Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag. Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna rusning och brådska måste göra människorna nervösa.