Alltså: man skall ha klara papper och icke »tro» mer, än hvad som står skrifvet. Men har man klara papper, då skall man göra sina rättigheter gällande utan att pruta. Man har ingen tack för, att man icke »står på sig», och öfverallt kan man råka ut för underordnade tjänstemän, som krångla. Det kan hända både på ångbåtar och på järnvägar. Bolagen rå icke för sådant. Det sker mot deras vilja, och man gör dem en god tjänst, om man anmäler det.
En annan sak, som gifver – äfven på de bästa båtar – anledning till beröm å ena sidan, klagomål å den andra, är att den enes och andres resa sker under så väsentligt olika väderleksförhållanden. Den ena gången är hafvet lugnt, vädret godt, nästan ingen sjösjuk. Då kan man ha uppe ventiler öfverallt samt hålla rent i alla vrår. Öfverallt är det luftigt och skönt. Då smakar också maten bra och betjäningen är förträfflig. En annan gång är vädret ruskigt, det stormar och går sjö. Större delen af passagerarne äro sjösjuka samt ligga där och kräkas om hvarandra och öfver hvarandra. Sidoventilerna måste stängas till, på det ej sjön må slå in. Det blir osundt, förfärligt osundt. De inre ventilationsapparaterna, huru förträffliga de än må vara, förslå icke. Öfverallt ropas på betjäningen, och den räcker icke till. Så skrika barnen omkring redlösa mödrar, som ej kunna hjälpa dem eller hålla dem rena. Af deras orenlighet förpestas luften än ytterligare. Under sådana förhållanden te sig sakerna helt annorlunda. Nu komma klagomål öfver orenlighet, osund luft, dålig betjäning, osmaklig och dålig mat o. s. v. Och de klagande äro icke de sjösjuka, ty dessa sakna i allmänhet reflexionsförmåga, utan klagomålen komma från dem, som äro jämförelsevis friska, i synnerhet om de gå med en smula kväljningar i maggropen.
ANDRA KAPITLET
Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17½ meter (58 fot) bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och gör 15—16 knops fart.
Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man vill.
Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens passagerare. På sid. 10 ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.
Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar, tagna ur högen:
En söndag: Frukost: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. Middag: Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, ragout, te.
En torsdag: Frukost: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe. Middag: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.
Tredje klass matsal på Hellig Olav.
Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m. serveras kaffe med bröd. Kl. 10—3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för barn.
Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem till antalet.
Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.
Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt. Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader. Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls. Hvad ville hon annat göra?
Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.
Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa barn – två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år – som reste till sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig och sina små.
»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota,