Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman. Gustaf af Geijerstam. Читать онлайн. Newlib. NEWLIB.NET

Автор: Gustaf af Geijerstam
Издательство: Public Domain
Серия:
Жанр произведения: Зарубежная классика
Год издания: 0
isbn:
Скачать книгу
glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär.

      Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer. Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför riktigt visste vem du var.

      Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du kan ana eller tro.

Din hustru.

      VII

      Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.

      Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet, utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att jag helt kunde tro.

      Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.

      Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.

      »Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr, och att jag aldrig gråter mera?»

      Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att tänka däröver.

      »Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.

      Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.

      Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung, som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig när.

      »Jag gråter icke längre», sade hon.

      Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:

      »Det är också min hemlighet.»

      Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.

      Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.

      VIII

      Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen, voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick, med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så icke var det åren.

      Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.

      Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten supé à deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd, klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa skuggor.

      Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.

      Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.

      Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas, längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med, hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.

      En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden blev så tydlig och så skarp, att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan i svart.

      Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner, som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu, än jag kunde det då.

      Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes