Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon hade gråtit. Hon undvek mig på sitt stilla sätt, och hon gjorde det för att jag icke vid sådana tillfällen skulle komma åt att fråga henne. Jag kan aldrig glömma, vilken ångest som under denna tid behärskade mig. Den kom smygande över mig nattetid, när jag satt ensam vid mitt skrivbord. Den följde mig, när jag gick in för att lägga mig till ro, och den satt i mörkret kvar på sängkanten, medan jag låg vaken och lyssnade på min hustrus andedräkt för att höra, om hon sov.
Så tyst det blev emellan oss under denna tid, så underligt tyst. Vi kunde komma in i vårt förmak och tända lampan, och vi kunde sitta där utan att säga ett ord och känna tystnaden växa som en mur emellan oss, en mur, vilken ingen byggt upp, men ingen heller kunde riva ner. Och om våra händer sökte varandra, var det blott emedan vi måste göra så, och ingen av oss kunde uthärda att vara borta från den andra, fastän vi båda kände att så var.
Så kommo gossarna in för att säga godnatt. Vi kysste dem båda, och vi sågo efter dem, sedan de hade gått. Men icke ett ord blev talat, och när jag åter vände mitt huvud mot den sida, där min hustru satt, kände jag, att hon grät, men jag hörde det icke. Vi kunde icke ha varit olyckligare, om en av oss eller vi båda haft en mörk hemlighet att gömma. Och dock visste vi båda, att ingen sådan fanns.
»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag.
Och till svar hörde jag henne snyfta som i den högsta ångest:
»Om jag icke hade dig, tror du, att jag då kunde leva?»
V
Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott, att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Efteråt har jag sett döden rycka det käraste jag ägde ur min famn, jag har sett vänner dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag andligen velat dö för eller leva. Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig, och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
Denna tid blev så bitter, därför att jag då den enda gången i mitt liv blev hård i mitt hjärta emot henne, och jag blev det därför, att jag icke förstod bättre. Jag slutade med att draga mig inom mig själv som hon, ty grämelsen behärskade mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda orden darrade i luften omkring oss.
Jag fann henne i tårar en dag, och med en stämma, som icke längre var min egen, utbröt jag:
»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med detta?»
I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag mina ord, och aldrig skall jag glömma det uttryck av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte.
»Vad menar du?» sade hon.
»Det jag säger.»
Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig, och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.
»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till mig?»
Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna efter vems fel det är.
»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång. Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det länge.»
Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden förtjänat.
Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.
VI
Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i varandras armar och gräto, utan att kunna tala.
Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det? vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en upplösning.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.
Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara lycklig och olycklig?»
Brevet lydde så:
Min egen älskade.
Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig varit.
Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont, som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att skulle jag försöka tala om d e t t a, skulle jag aldrig säga mer än hälften, av vad jag ville.
Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så Georg, och jag kommer nog alltid att vara det.
Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har.
Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag alltid vetat det.
Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig. Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara därför, att jag är alltför lycklig.
Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min själ, som jag döljer och håller