Molnbilder. Alfthan Johannes

samma sitt ljufva svall.

      Än äger mitt hjerta tårar,

      Än äger det milda ljud,

      Dem skall det så länge äga

      Som du är min trogna brud.

      O, kom du, min milda flicka

      Kom eldig och varm och skön,

      Och hviska ett vackert gensvar

      Till svar på min ömma bön.

      Du leende Italine,

      Hvad är du ej allt för mig,

      Min glädje, mitt vemod äfven,

      Allt äger jag blott i dig.

      O, älska mitt stela väsen,

      Det värmes af dig, min vän,

      Det veknar och blifvcr vackert

      Och mildt såsom förr igen,

      O, kyss mina kalla läppar,

      Jag möter din kyss och ler,

      Derinne finns mycken värma,

      Den visar sig blott ej mer.

      O kom, o kom, jag vill gråta,

      Allena kan jag det ej.

      O kom och lär mig att gråta;

      Ljuft blir det att gråta med dej.

      O kom, kom ljuft för att bannas

      Få mig för min falska köld

      Mot verldens och menskans hårdhet,

      Min svårt förvärfvade sköld.

      Kom, skalkas med mig i tårar,

      Då blir jag mig åter lik,

      Då dofta mig känslans vårar,

      Då blir jag igen så rik.

      Då tar jag min glömda lyra

      Och stämmer den opp igen.

      Så narra vi lifvet åter

      Att stråla i glans, min vän.

      O frukta ej, Italine,

      Än är jag förlorad ej,

      Än älskar jag doft och blommor

      Och sång och lekar och dej.

      Den unga modern

      Rosomgjutna glänste vikens vågor,

      Vestern stod i aftonsolens lågor,

      Böljan gick sin stilla aftonfärd;

      Himmelsk frid låg öfver land och vatten.

      Och den tysta, svala sommarnatten

      Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

      Höga fjellar sågos stranden vakta,

      Nattens flägtar susade så sagta,

      Allt var aning, salig frid och dröm.

      Den som njutit af en bild, lik denna,

      Glömmer aldrig, slutar aldrig känna

      Verkningar deraf i lifvets ström.

      Satt i qvällens sista afskedsljusning

      Än en ungmor uppå strand; med tjusning

      Såg hon ned till barnet, i sin arm,

      Satt och såg – daggperlor lika runno

      Tvenne tårar ned på kind, och svunno

      Ljuft bland liljorna på hennes barm.

      Kärlek strålade i hennes öga,

      Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,

      Och hon höjde rösten, len och klar;

      Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,

      Tysta lyssnade då land och vatten.

      Sången klingade så underbar.

      Den var öm, som hade qvällens lågor,

      Blommans dofter eller vikens vågor

      Sjungit der sitt veka väsens sång;

      Den var ofta lik en blixt i natten,

      Lik en brytning utaf forssens vatten

      Då det söker sig till hafvet gång.

      Lifvets rosor äro rosor,

      Doftande en liten stund,

      Menskoandens bästa rosor

      Dofta blott i hjertats grund.

      Dofte dig ej lifvets rosor,

      Dofte andens rosor dig!

      Bättre än en fljgtig lycka

      Är en törnig lefnads stig.

      Saligt följe dig, min lilla,

      Doftet af din moders ord,

      Lyssna! hvad jag ypperst nämner,

      Ypperst här uppå vår jord.

      Icke lyckans lätta håfvor,

      Icke rikedom och makt;

      Blott den svages hjerta tjusat

      Utaf ytans bjerta prakt.

      Icke frid åt dig jag önskar,

      Menskans lott är icke frid;

      Lyssna! hvad din mor dig önskar,

      Önskar dig en bister strid.

      Önskar mod och kraft och trohet,

      Önskar evig längtans brand,

      Önskar i ditt unga bjerta

      Kärlek till ditt fosterland.

      Blott vid Fosterlandets fana

      Vinnes lifvets höga mål,

      Barn! så gifve lifvets skiften

      Dig en vilja, fast som stål.