Som vandraren i öknen
Gör vid oasen väl.
Oas i lifvets öken,
Hur' har jag träffat dig!
O ljus i lifvets töcken,
Hur' teddes du för mig?
Det fins en vacker saga
Om genier och ler,
Men menskorne, som mognat.
Tro ej den sagan mer.
Jag vet ochså, att feer
Ej kunna likna dig;
Det är en mensklig glädje
Som du har väckt hos mig.
En vida högre glädje
Än någon mystisk fe,
Fast än så ljuf och älsklig
Och magiskt lockande.
Fast än så ljuf och älsklig
Förmådde skänka mig,
Ty sagans alla feer
De blekna dock för dig.
Stjernesången
Öfver qvällens vågor,
Domnande alltren,
Styrde jag min kosa
Fram i qvällens sken.
Vågens lekar domna,
Vinden tynar af.
Och det blir så stilla
Öfver land och haf.
Blida stjernor vakna
Opp till lif och glans.
Millioner verldar
Ställa sig till dans.
Le emot hvarandra
Blicka, ack! så godt.
Nicka – just som hade
De hvarann förstått.
O, de vilja mötas
I en kärlekskyss,
Men den bleka månen
Väktarn står och lyss.
Onämnbara känslor
Lifva stjernans barm,
Skenet är så kyligt,
Men dess själ är varm.
Vackert är ditt öga,
Himlasyster der,
Lilla vackra stjerna,
Jag har dig så kär!
Se, din gång är bunden
Utaf ödets lag,
O, men jag är menska
Fri och stolt är jag.
Se, min ande inga
Hand och bojor tål,
Fri och stolt den sväfvar
Till sitt djerfva mål.
Solar, månar, stjernor
Följa Guds behag,
Menskan blott, den store,
Är sin egen lag.
Dansen, blida stjernor,
Edert långa lif,
Dansen der till menskans
Glada tidsfördrif.
Jag vill älska eder,
Vackra stjernor der,
Jag, er store broder,
Som en menska är.
Då blef natten dyster,
Stjernans skimmer dog,
Och en väldig åska
Sig tillsammans drog
Vågen börjar brusa,
Båten vräktes lätt;
Och den store menskan
Undslapp jemnt och nätt.
Min Blomma
En liten blomma mitt bjerta är
Men mycket ljuflig och vacker
Hon lider mycket i lifvets storm
Af sorgens täta attacker.
Hon böjes ofta af ödets slag
Hon står så blottad på fältet,
Till syskon har hon blommor sina
Och öfver sig himlafältet.
Hon fryser ofta i kylig natt.
Den stackars blomman, mitt hjerta,
Hon drömmer ofta en dyster dröm
Om lifvets vexande smärta.
Men blir det morgon engång igen
Då öppnas doftrika kalken,
Fast daggtåren glänser i djupblå grund
Hon ler den tokiga skalken.
Hon ler som funnes ej frost och natt,
Som kunde döda den arma,
Lättfärdig är hon, min blomma, visst
Och det så Gud sig förbanna.
Dödens val
Han mötte mig som flicka,
Knappt sjuttonårig än,
Han såg i mina ögon
Och blef på stund min vän.
Han kände mina tankar,
Jag kände icke hans,
Jag glömde honom hastigt
I lifvets yra dans.
Han såg mig som förlofvad,
Förlofvad med en ann,
Och gömde tyst och stilla
Sitt hjertas heta brand.
Han såg mig såsom maka,
Han såg min kind bli blek.
Han såg att hjertat blödde
Inunder ödets svek.
Då kom han som en broder
Till mig, och sade så:
Se, dessa smärtor alla,
De skola snart förgå.
En kommer tyst och stilla,
I mörk, men herrlig skrud,
Var då, min flicka, redo
Att blifva himlens brud.
Då glöm hvad ondt du lidit,
Då glöm all sorg, han bad,
Och gå till himlalifvet
Försonad, fri och glad.
Men döden har ej kommit
Till mig med frälsningen,
Han sökte upp istället
Min enda, enda vän.
Hel, dödens blida engel
Som rättvist skiftat har,
Som tog den gode undan,
Den sämre lemnat qvar!