KAPITEL TVÅ
Reece stod på den östra korsningen av kanjonen, och höll i stenräcket på bron, och kollade ner mot stupet med skräck. Hon kunde knappast andas. Hon kunde fortfarande inte tro på vad hon nyss hade sätt: ödets svärd, som satt i en sten, som föll ner över kanten, tumlande kant över kant, och svaldes tillslut av dimman. Han hade väntat och väntat, förväntat sig att höra en smäll, att höra det skaka under hans fötter. Men till hans förvåning, kom aldrig ljudet. Var kanjonen bottenlös? Var ryktena sanna? Tillslut släppte Reece räcket, med sina vita knogar, och släppte sitt andetag, och vände sig om och kollade på sin legion. Alla stod där, O´connor, Elden Conven, Indra, Serna och Krog, och de kollade också förskräckt neråt. De sju stod fastfrusna på sin plats, och ingen kunde ta in vad som nyss hade hänt. Ödets svärd; legenden som de alla hade växt upp med; det viktigaste vapnet i världen; kungarnas egendom. Och det enda som höll skölden uppe. Det hade just nu trillat ur deras grepp, och sjönk ner i glömska.
Reece kände att han hade misslyckats. Han kände att han inte bara svikit Thor, utan hela ringen. Varför kunde de inte bara ha gått där några minuter tidigare? Bara ett par meter till, och han skulle ha räddat det. Reece vände sig om och kollade mot andra sidan på kanjonen, rikets sida, och samlade sig själv. Med svärdet borta, så förväntade han sig att skölden skulle sjunka, han förväntade sig att alla rikets soldater skulle ställa sig på en sida, för att plötsligt rusa iväg och springa in i Ringen. Men en förvånande sak hände: när han kollade på, gick ingen av dem på bron. En av dem försökte, men han blev innehållslös, försvann. På något sätt, var skölden fortfarande kvar. Han förstod inte. ”Det är helt ologiskt,” sa Reece till de andra. ”Svärdet har lämnat ringen. Hur kan skölden fortfarande vara kvar? ”Svärdet har inte lämnat ringen,” föreslog O´Connor. ”Den har inte korsat den andra sidan av Ringen. Den har fallit rakt ner. Den är fast mellan två världar.” ”Men vad händer då med skölden om svärdet varken är här eller där?” frågade Elden.
Alla kollade ner i förundran. Ingen hade svaret; det var outforskat territorium. ”Vi kan ju inte bara gå härifrån,” sa Reece. ”Ringen är säker med svärdet på vår sida, men vi vet inte vad som händer om Svärdet svävar nedanför.” ”Så länge som den inte är i vårt grepp, vet vi inte om den kan sluta upp på andra sida,” la Elden till ”Det är inte en chans vi kan ta,” sa Reece. ”Ringens öde vilar på det. Vi kan inte återvända tomhänta, misslyckande.” Reece kollade ner, och kollade på de andra, bestämde. ”Vi måste hämta den,” sade han som slutsats. ”Innan någon annan gör det.” ”Hämta den?” frågade Krog förskräckt. ”Är du en dåre? Hur hade du tänkt att göra det?” Reece vände sig om och stirrade på Krog, som stirrade tillbaka, kaxig som vanligt. Krog hade blivit en riktigt tagg i Reeces sida, och trotsade alltid hans befäl, och utmanade honom med makt vid varje hörn. Reece förlorade sitt tålamod med honom.
”VI kommer att göra det,” insisterade Reece. ”genom att ta oss ner till botten av kanjonen.” De andra flämtade, och Krog höjde sina händer till sina höfter och gjorde en grimas. ”Du är galen,” sa han. ”Ingen har någonsin gått ner till botten av kanjonen.” ”Ingen vet om det ens finns en botten,” höll Serna med. ”För allt vi vet sjönk svärdet ner i ett moln, och det faller fortfarande medan vi snackar.” ”Nonsens,” kontrade Reece. ”Allting måste ha en botten. Till och med havet.” ”Även om inte botten existerar,” fortsatte Krog, ”Vad för gott för det oss om den är så långt ner att ingen av oss varken hör eller ser den? Det kan ta oss dagar att nå dit, veckor.” ”Och för att inte tala om att det knappast är en lugn vandring,” sa Serna. ”Har du inte sett klipporna?”
Reece vände sig om och övervakade klipporna, de uråldriga väggarna på kanjonen, som delvis doldes av dimman. De var raka, vertikala. Han visste att de hade rätt; det skulle inte vara lätt. Men han visste också att de inte hade något val. ”Det blir värre,” sa Reece. ”Dessa väggar är också fulla av dimma. Och även om vi når botten, kanske vi inte tar oss upp igen.” Alla stirrade förvirrat på honom. ”Då erkänner du alltså att det är galenskap att försöka,” sa Krog. ”Jag håller med om att det är galenskap,” sa Reece, med sin röst full av auktoritet och självkänsla. ”Men galenskap är vad vi är födda för. Vi är inte enbart män; vi är inte enbart män från Ringen. Vi är en speciell art: vi är soldater. Vi är krigar. Vi är legionens män. Vi tog en ed, vi svor. Vi svor att aldrig tveka från ett uppdrag för att det är för svårt eller för farligt, aldrig tveka för att ansträngningen kan skada en personligt. Det är för de svaga att gömma sig och vara fega, inte för oss. Det är vad som gör oss till krigare. Det är det som är själva essensen av tapperhet: du tar dig an en sak större än dig själv för att det är rätt sak att göra, en ärofull sak att göra, även om det verkar omöjligt. Det är trots allt inte det vi uppnår som gör någonting tappert, utan försöket. Det är större än oss. Det är vilka vi är.”
Det kom en tung tystnad när vinden svepte genom och de andra tänkte på hans ord. Tillslut gick Indra framåt. ”Jag är med Reece,” sa hon. ”Det är jag också,” la Elden till, och gick fram. ”Och jag,” sa O´Connor, och gick fram till Reeces sida. Conven ställde sig tyst bredvid Reece, och greppade hans svärdsfäste, och vände sig om och ställde sig mot de andra. ”För Thorgrin,” sa han, ”skulle jag gå till jordens ände.” Reece kände sig förstärkt över att ha sina sanna Legion-medlemmar vid sin sida, dessa människor hade blivit lika nära som hans familj, och som hade äventyrat vid hans sida till slutet av Kungariket. De fem av dem stod där och stirrade tillbaka mot de två nya medlemmarna i legionen, Krog och Serna, och Reece undrade om de skulle gå med dem.
De kunde behöva ett par extra händer; men om de ville vända tillbaka, så fick det vara så. Han tänkte inte fråga två gånger. Krog och Serna stod där, och stirrade osäkert tillbaka. ”Jag är en kvinna,” sa Indra till dem, ”som du har retat mig om förut. Och ändå står jag här, redo för en krigares utmaning, medan du står där, med alla dina muskler, och är feg.” Serna grymtade, irriterat, och drog bak sitt långa bruna hår från sina breda, smala ögon och gick fram. ”Jag kommer att gå,” sa han, ”men endast för Thorgrins skull.” Krog var den enda som stod där, röd i ansiktet och trotsig. ”Ni är idioter,” sa han. ”Allihop.” Men han gick ändå fram och ställde sig med dem. Reece, som var nöjd, vände sig om och ställde sig tillsammans med de andra vid kanjonens kant. Det fanns ingen tid att slösa.
Reece tog tag i sidan av klippen när han hissade sig neråt, med de andra flera meter ovanför honom, och alla gjorde en smärtsam klättring neråt, som de hade gjort i flera timmar. Reeces hjärta slog när han kämpade med att behålla fotfästet, med sina fingrar slitna och bedövade av kyla, hans fötter halkade på de hala stenarna. Han hade inte förväntat sig att det skulle vara så här svårt. Han hade kollade ner och studerat terrängen, formarna på stenarna, och hade märkt att på vissa ställe, var stenen helt rak, och det gick omöjligen att klättra där, på andra platser var den täckt av mossa; och på andra ställen hade den gropar och dylikt där man kunde placera sina fötter och händer. Han hade till och med sett en kant han kunde vila på.
Ändå verkar själva klättringen ha varit mycket svårare än vad det verkat. Dimman täckte deras syn, och när Reece svalde och kollade ner, blev det svårare och svårare att hitta ställe att sätta fötterna på. Och trots flera timmar av klättringar, kunde botten, om den existerade, inte synas. I sitt inre kände Reece en stigande rädsla, en torrhet i sin hals. En del av honom undrade om han hade gjort ett grovt misstag. Men han vågade inte att visa det för de andra. Med Thor borta, var han deras ledare nu, och han behövde vara ett bra exempel. Han visste också att tänka på sina rädslor inte skulle göra honom något gott. Han behövde visa sig stark och fokuserad; han visste att rädsla bara skulle förhindra hans egenskaper.
Reeces hand kände efter någonstans att få grepp.