Vapengåvan. Morgan Rice

mage, och slickade på den flera gånger och gnydde. Gwen var överväldigad av deras vänlighet och kände sig stöttad. Plötsligt vände sig Krohn om och överraskade dem alla genom att morra skräckinjagande. Han tog flera steg framåt in i den bländande snön, med sitt hår rest i ragg. Han kisade ner i snön och ignorerade dem. Gwen och de andra kollade förvånat på varandra. Gwen kikade ner i snön men kunde inte se något. Hon hade aldrig hört Krohn morra på det sättet. ”Vad är det Krohn?” frågade hon nervöst. Krohn fortsatte att morra framåt, och Gwen, sänkte nervöst en hand mot sin kniv vid sin midja, medan de andra också la sina händer på sina vapen. De kollade och kollade. Tillslut, ut ur den bländande snön, kom ett dussin varelser. De var hemska, helt vita, med gigantiska gula ögon och fyra långa, gula huggtänder, som var större än vargar.

      De var större än Krohn, och alla hade två huvuden med långa huggtänder, nästan 3 decimeter. Det kom ett lågt, konstant, skräckinjagande ljud när de närmade sig i grupp och spred ut sig i en halvcirkel. ”Lorkar,” sa Aberthol med rädsla och gick bakåt. Gwendolyn hörde det särskiljande ljudet av metall när Steffen drog sitt svärd. Aberthol höll ut sin stav framför honom med båda händerna, medan Alistair bara stod där, och stirrade intensivt. Gwendolyn greppade sin kniv och höll i den hårt, och var beredd att lägga ner hela sitt liv för att försvara sin baby. Krohn slösade ingen tid: med ett morr rusade han framåt och initierade attacken. Han hoppade upp i luften och sjönk in sina huggtänder i halsen på en av lorkarna, och trots att den var större, så var Krohn bestämd och brottade ner den till marken i en morrande match. Ljuden var skräckinjagande när de rullade och rullade. Snart blev snön röd, och Gwen blev lättad över att se att det var lorkens blod. Krohn brottade segervisst ner den.