De unga flickorna som tog avsked uppgick väl knappt mer än till något femtital, och man urskilde dem lätt i mängden, eftersom de bar förgyllda festkronor, som staden brukade låna ut just vid sådana tillfällen. Särskilt en av dem väckte min tanklösa uppmärksamhet, kanske för att hon var ovanligt vacker, kanske också för att hon hade en livlig oro, som en hemlig eld, i blickar och rörelser. Flera gånger kom jag på henne med att kasta sökande blickar åt pojkarnas håll – detta var i början av festen, medan sketcherna uppfördes och pojkarna från pojklägret och flickorna från flicklägret ännu satt i skilda grupper – tills hon äntligen tycktes finna vad hon sökte och elden i hennes rörelser blev stilla, som om den slog ut i en enda klar lugn låga. Jag trodde mig också urskilja det ansikte hon hade sökt och funnit: så smärtsamt allvarligt mitt ibland alla de förväntansfulla och glada, att man nästan tyckte synd om dem. Så fort sista sketchen tog slut och ungdomarna blandades om varandra, såg jag de båda klyva mängden som om den varit vatten och med nästan blind säkerhet mötas ungefär mitt i salen ensamt stilla bland alla de ropande och sjungande människorna. De stod mitt i larmet som på en tyst klippö utan att veta i vilket rum eller i vilken tid de befann sig.
Jag vaknade upp och fnös till över mig själv. De hade lyckats rycka mig med sig ut i sin asociala värld, lösriven ur det enda stora sakramentet för alla: gemenskapen. Jag var väl kanske mycket trött, eftersom det hade känts som vila bara att sitta och se på dem. Medlidande förtjänade de ju sist av allt, de två, tänkte jag. Vad kan egentligen vara nyttigare för en medsoldats karaktärsdaning än att tidigt vänjas vid stora offer för stora mål? Hur många går inte omkring hela sitt liv och längtar efter ett offer som är stort nog? Avund var det enda jag kunde ge dem, och avund fanns det nog också i det missnöje jag trodde mig urskilja bland de båda ungdomarnas kamrater – avund, och också en smula förakt för att så mycket tid och krafter slösades på en enskild människa. För min del kunde jag inte förakta dem. De spelade ett evigt skådespel, vackert i sin tragiska obönhörlighet.
I alla fall måste jag nog ha varit trött, eftersom mitt intresse hela tiden kretsade kring de få inslag av allvar, som den muntra festen bjöd. Bara några få minuter efter det jag släppt de båda ungdomarna med blicken och de för resten blivit skilda åt av otåliga kamrater, fastnade min uppmärksamhet i stället vid en mager medelålders kvinna, förmodligen mor till någon av de utkallade flickorna. Också hon verkade på något sätt avkopplad från det stojande kollektivet. Jag vet inte riktigt hur jag uppfattade detta, bevisa det skulle jag aldrig kunnat, eftersom hon hela tiden ändå deltog, rörde sig i takt med de marscherande, nickade med de talande, ropade med de ropande. Ändå tyckte jag mig förstå, att det skedde mekaniskt, att hon inte lyftes av kollektivets befriande våg utan på något sätt stod utanför, också utanför sin egen röst och sina egna rörelser, avskild på samma sätt som de båda unga. Folk runtomkring henne måste haft samma förnimmelse, de försökte komma åt henne från olika håll. Flera gånger såg jag från min estrad, hur någon tog henne i armen och drog henne med sig eller nickade och talade med henne, men snart besviken drog sig tillbaka trots att hennes svar och leenden fungerade oklanderligt. Det var bara en liten livlig och ful man, som inte lät avskräcka sig så lätt. Då hon avfyrat sitt trötta leende mot honom och sedan återtagit sitt ännu tröttare allvar, blev han osedd stående ett stycke därifrån och iakttog henne med tydlig fundersamhet.
Den trötta och avskilda kvinnan kom mig på något sätt nära, utan att jag visste varför. Förståndsmässigt insåg jag, att förtjänade redan de båda ungdomarna avund, så gjorde hon det i än högre grad; hennes offervilliga hjältemod var större än deras, och därmed också hennes styrka och berömmelse. De ungas känsla skulle trots allt snart blekna bort och ersättas av någon ny flamma, och försökte de hålla kvar minnet, skulle det ändå snart upphöra att svida och bli enbart vackert och ljust och en tillgång i vardagens enahanda. Moderns offer kunde vara sådant att det blev nytt för var dag. Jag kände ju själv till en sådan saknad, som var svår nog, fast jag säkert skulle lyckas övervinna den en dag – jag menar saknaden efter Ossu, min äldste, och ändå kom han hem två gånger i veckan, och jag hoppades verkligen att jag skulle få behålla honom i Kemistaden n:r 4, också sedan han blivit vuxen. Visst anade jag, att detta var en alltför personlig inställning till de små medsoldater man skänkt Staten, och öppet skulle jag aldrig velat visa den, men i hemlighet göt den ett visst skimmer över mitt liv, kanske inte minst därför att den var så fullkomligt hemlig och behärskad. Samma plåga och tillgång var det väl jag kände igen hos kvinnan, också samma förtegna behärskning. Jag kunde inte låta bli att tänka mig in i hennes ställe: hur hon aldrig mer skulle få se sin dotter, knappast höra något från henne heller, eftersom posten gallrade privatbreven allt mer och mer hårdhänt, så att numera bara verkligt viktiga underrättelser, kort och sakligt framställda och försedda med vederbörliga verifikationer, släpptes fram till adressaten. Och en något förmäten och individualromantisk tanke kom för mig, om ett slags „ersättning“, som borde tillfalla medsoldaterna, då de offrade sin sentimentala tillvaro för Staten, och den borde bestå i det högsta och rikaste man kunde eftersträva: i ära. Då äran var tröst nog och övernog för stympade krigare, varför skulle den inte också vara det för var och en medsoldat, som kände sig stympad invärtes? Det var en rörig och romantisk tanke, och senare på kvällen födde den en överilad handling.
Så slog då avlösningens timme, jag lämnade plats åt en ny polissekreterare, steg ner i mängden och sökte smälta in i den allmänna hänförelsen. Kanske jag var för trött och hungrig för att det fullt skulle lyckas. Som väl var åkte just då de dukade kvällsmatborden in från köksregionerna på välsmorda skenor, och alla samlade sina tältstolar kring härligheterna. Om det var ren slump, eller om hon avsiktligt sökte upp mig, vet jag inte, men lustigt nog kom just den kvinnan jag lagt märke till att sitta mittemot mig. Det är inte omöjligt att hon hade sett mig och läst sympati i mitt ansikte. Vad som däremot säkert inte var slump, var att den lille livlige och fule mannen, som förut givit akt på henne, också kom fram och slog sig ner strax bredvid.
Av hans uppförande att döma hade han föresatt sig att tvinga fram just det som kvinnan ville dölja. Allt han yttrade var oskyldigt nog i och för sig, men snuddade hela tiden vid det sår han anade hos sin bordsgranne. Han talade beklagande om den ensamhet som väntade de unga flickorna. För att undvika skadlig kotteribildning, berättade han, brukade alltid de överflyttade placeras utom räckhåll för varandra. Sedan fanns ju svårigheterna med det nya klimatet och de nya livsvanorna. Vad nu Skostäderna beträffade, som man gissade på – hur kom för resten ett sådant rykte ut, resans mål var ju och borde vara hemligt, och gissningarna kunde likaväl vara falska som sanna! – vad Skostäderna beträffade, så låg ju visserligen några få av dem lika långt åt söder som Kemistaden n:r 4, men de allra flesta låg långt åt norr och hade ett helt nordiskt klimat med långa, hårda och mörka vintrar, som kunde göra vilken främling som helst melankolisk. Värst var det väl för övrigt med språket. Det gemensamma officiella språket inom den väldiga Världsstaten hade tyvärr inte hunnit bli allmänt samtalsspråk överallt. På många håll talades ännu folkspråk, som skilde sig himmelsvitt från varandra. Han för sin del hade hört någon berätta i förtroende, att just en av Skostäderna skulle ha ett mycket svårt språk med helt andra stammar och helt andra böjningar än man var van vid här. Men man ska ju aldrig tro ryktessmidare, personen i fråga hade kanske aldrig varit utanför Kemistaden n:r 4 en gång!
Ett ögonblick föresvävade det mig, att den lille mannens uppförande måste vara framkallat av något slags hämndbegär, men jag tvangs snart överge den tanken. Av kvinnans hövliga och bagatelliserande svar förstod jag att de nyss blivit bekanta, kanske först i kväll. Och småningom anade jag hur det hängde ihop: mannen hade ingen som helst personlig orsak till vad han gjorde, hela hans obarmhärtighet förestavades av den renaste omsorg om Statens bästa. Han hade inget annat mål i sikte än att avslöja kvinnan, som gick omkring och bar på privatsentimentala och asociala känslor,